Dag 117
Pass 1: 2000 m simning.
Pass 2: 75 min terränglöpning.
Jag började morgonen med att ladda upp med en ordentlig startsträcka för att komma mig ner till stranden och köra simpasset. Onsdagens upplevelse satt kvar i kroppen och jag ville bara inte att det skulle vara supertungt och jättejobbigt. När jag bestämde mig hade jag ingen tid kvar att tveka längre om resten av dagen skulle gå ihop. Jag hoppade i direkt. Men jag var snäll mot mig själv och simmade lugnt och bröstsim de första fyra längderna så att jag vande mig vid kylan och kroppen fick vakna till liv. Sen tog jag det lugnt. Hittade stundvis känslan av att simma med vattnet som jag ibland upplevt på simhallen. Det var hoppingivande. Glad och stolt efteråt att jag gjorde det, fast jag SÅ mycket ville komma undan. Har fått skavsår i nacken av våtdräkten...
Hämtade upp en väninna som kämpar med sin hälsa just nu. Hon vilade en stund och sen sprang vi runt eldgarnsö tillsammans. Den var vackrare än någonsin förr, och min vän såg varje blomma och solstråle som kom in mellan träden. Hon är helt vansinnigt stark, och jag blir påmind om att jag lever ett privilegierat liv. Just nu har jag min hälsa, och jag hoppas och önskar så att jag också ska få behålla den. Jag vill ta hand om mig själv på bra sätt.
Barnen gör det för sig själva, varför gör vi det svårare för oss sen? På bilden nedan har min 7-åring precis landat i sitt livsnödvändiga kvällsdopp. Hon har lärt sig simma nu, hoppa från kanten på det djupa och dyka ner under ytan. Hon gör det igen, och igen, och igen. Hon är sin egen mästare och lärling. "Titta vad jag kan mamma!", ropar hon stolt och fortsätter öva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar