..., för dig är allt möjligt. Pappa sa så till mig flera gånger. Precis sådär som en allvetande sanning en förälder kan säga vissa saker till ett barn. Jag kände det så, som en sanning. Sen blev det annorlunda. Jag tror allt det som hände gjorde mig rädd för livet. Det har varit en rätt strapatsrik jorden runt-resa att komma på fötter igen, och lång tid har gått. Idag är det 35 år sen pappa gick bort. Hans kramar, hur han höll mig, såg på mig då när han levde hjälper mig fortfarande att stå upp. Hjälper mig att bli bättre på att stå upp för mig. Han älskade mig, jag vet det. Så jag tänker att jag fortsätter återerövra orden han sa till mig, att världen ligger för mina fötter. Att allt är möjligt. Jag börjar med Spanien, och jag tänker att jag kommer ha det underbart där.
onsdag 28 september 2016
Första gången i vattnet igen
Har misslyckats flera gånger. Det vill säga, planerat in att jag ska simma, till och med haft med badkläder, varit i närheten av simhallen, men så i sista stund haft en Oerhört bra anledning till varför det Absolut inte kan bli av.
Jag var rädd att göra precis samma sak idag. Ville bara inte. Vet inte varför. Jag undrar om det har att göra med att jag blev rädd under simningen i Kalmar? Har utan tvekan känt och velat bli bättre på att simma just därför, men ändå stretar kroppen emot. Konstigt.
Kom till slut i vattnet i alla fall, och från första simtagen kändes det bra. Lite udda att igen vara i en bassäng och utan våtdräkt, men det kändes roligt. Sen satte jag lite vatten i halsen så att jag behövde stanna på kortänden för att hosta. Då svällde strupen igen, sådär som i Kalmar. Det gick över ganska snabbt, men det var inte kul. Vill inte att jag ska vara så känslig, och det känns psykosomatiskt. Det gör mig arg. Fortsatte simma och kom över det, för den här gången i alla fall.
Funderar mycket på andra saker jag inte kommer över. Jag märker att jag kan sätta mig helt på tvären när det gäller vissa saker. När jag väl hade gjort Kalmar och kommit tillbaka till verkligheten, jobbet, vardagsrutiner... Efter bara några dagar blev det nära obegripligt för mig att förstå hur jag fick till mina träningspass. Plötsligt har jag inte tid Alls, och är helt slut hela tiden. Kommer ihåg efter Vansbro förra året hur jag varken cyklade eller simmade på länge efteråt. Springa däremot, det gjorde jag ganska snart efter, och det har jag gjort nu med. Men det andra... Jag tänker att jag under träningsperioden bestämde mig på ett "på tvären-sätt" som gjorde att även det jag inte hade lätt för blev genomfört. Jag skulle ta mig igenom det. Det bara var så. Jag börjar förstå det som att det är just den typen av beslutsförmåga i vissa situationer som många gånger fungerat som min livlina. Jag ska ta mig igenom, det bara ÄR så. Nu har jag oftast mål. Men då, vad var det som var livsfarligt att vara kvar i? Vad var det som jag trodde hade sån makt över mig att jag var tvungen att rädda mig till vilket pris som helst? Jag vrider och vänder på min historia och kommer hela tiden tillbaka till brottet från min lilla trygga barndomsvärld, till den större, som jag trodde då förlängda trygghet i mina släktingars vård istället för mina föräldrar. Jag såg mig som självklar fast jag precis förlorat både pappa och mamma. Jag trodde och visste inget annat än att jag skulle uppleva samma familjekärlek i min nya familj. att den nya relationen byggde på tacksamhet för visad omtanke och uppoffring för min skull tog ett tag att förstå. De var de goda människorna som tog hand om mig, och jag, vem skulle jag vara? Färgerna från mitt förflutna suddades så mycket det gick, mitt namn justerades och för första gången i mitt liv hade jag en morsa och en farsa. Det blev mindre frågor så. Men en historia kan inte raderas. Frågor som behöver svar bleknar inte, de bränner in sina frågor igenom huden ner till köttet. Jag trodde jag skulle vara älskad som hemma. Att jag skulle fortsätta uppleva det självklara existensberättigandet jag hade haft privilegiet att fått växa upp i. Jag önskade att de skulle se mig, acceptera mig som jag var, älska mig för detsamma. Jag vände ut och in på mig själv i längtan efter den kärleken och famnen. Det gick bra tills min bror insjuknade i cancer 80 mil bort. När jag vacklade känslomässigt och behövde få vara nära honom blev relationen med min nya familj svartvit. Den som tog hand om mig, var jag. Jag behövde min bror. Jag var tvungen att ta mig därifrån för att överleva.
Så jag antar att man kan säga att om vatten är kärlek är min hals den krampaktiga känslan av att inte veta om den ska stänga vägen till livet eller strypa den. Jag orienterar inte så bra i vatten. Inte underligt att jag har ett behov av att lära mig simma ordentligt. Allra mest open water.
Jag har skrivit om den här texten flera gånger. Det är nånting med hur jag upplever tiden hos släktingarna som jag inte står ut med. Händelserna är en sak, men det jag fysiskt mår illa över är hur jag Fortfarande inte tycker att jag klarar av det. Jag tycker att jag klagar, gör mig till offer, stackars lilla mig. Vet inte varför jag inte tillåter mig att känna så. Står bara inte ut, och det jag gör bäst då är att hata mig själv för det. Vill sluta med det. Jag har varit med om för mig jävliga saker. Jag får tycka det, känna det. Jag är inte en sämre människa för det. Jag är jag. Kan inte vara någon annan. Vill inte vara någon annan. Vill bara få vara mig själv, för att halvcitera Laleh.
Jag var rädd att göra precis samma sak idag. Ville bara inte. Vet inte varför. Jag undrar om det har att göra med att jag blev rädd under simningen i Kalmar? Har utan tvekan känt och velat bli bättre på att simma just därför, men ändå stretar kroppen emot. Konstigt.
Kom till slut i vattnet i alla fall, och från första simtagen kändes det bra. Lite udda att igen vara i en bassäng och utan våtdräkt, men det kändes roligt. Sen satte jag lite vatten i halsen så att jag behövde stanna på kortänden för att hosta. Då svällde strupen igen, sådär som i Kalmar. Det gick över ganska snabbt, men det var inte kul. Vill inte att jag ska vara så känslig, och det känns psykosomatiskt. Det gör mig arg. Fortsatte simma och kom över det, för den här gången i alla fall.
Funderar mycket på andra saker jag inte kommer över. Jag märker att jag kan sätta mig helt på tvären när det gäller vissa saker. När jag väl hade gjort Kalmar och kommit tillbaka till verkligheten, jobbet, vardagsrutiner... Efter bara några dagar blev det nära obegripligt för mig att förstå hur jag fick till mina träningspass. Plötsligt har jag inte tid Alls, och är helt slut hela tiden. Kommer ihåg efter Vansbro förra året hur jag varken cyklade eller simmade på länge efteråt. Springa däremot, det gjorde jag ganska snart efter, och det har jag gjort nu med. Men det andra... Jag tänker att jag under träningsperioden bestämde mig på ett "på tvären-sätt" som gjorde att även det jag inte hade lätt för blev genomfört. Jag skulle ta mig igenom det. Det bara var så. Jag börjar förstå det som att det är just den typen av beslutsförmåga i vissa situationer som många gånger fungerat som min livlina. Jag ska ta mig igenom, det bara ÄR så. Nu har jag oftast mål. Men då, vad var det som var livsfarligt att vara kvar i? Vad var det som jag trodde hade sån makt över mig att jag var tvungen att rädda mig till vilket pris som helst? Jag vrider och vänder på min historia och kommer hela tiden tillbaka till brottet från min lilla trygga barndomsvärld, till den större, som jag trodde då förlängda trygghet i mina släktingars vård istället för mina föräldrar. Jag såg mig som självklar fast jag precis förlorat både pappa och mamma. Jag trodde och visste inget annat än att jag skulle uppleva samma familjekärlek i min nya familj. att den nya relationen byggde på tacksamhet för visad omtanke och uppoffring för min skull tog ett tag att förstå. De var de goda människorna som tog hand om mig, och jag, vem skulle jag vara? Färgerna från mitt förflutna suddades så mycket det gick, mitt namn justerades och för första gången i mitt liv hade jag en morsa och en farsa. Det blev mindre frågor så. Men en historia kan inte raderas. Frågor som behöver svar bleknar inte, de bränner in sina frågor igenom huden ner till köttet. Jag trodde jag skulle vara älskad som hemma. Att jag skulle fortsätta uppleva det självklara existensberättigandet jag hade haft privilegiet att fått växa upp i. Jag önskade att de skulle se mig, acceptera mig som jag var, älska mig för detsamma. Jag vände ut och in på mig själv i längtan efter den kärleken och famnen. Det gick bra tills min bror insjuknade i cancer 80 mil bort. När jag vacklade känslomässigt och behövde få vara nära honom blev relationen med min nya familj svartvit. Den som tog hand om mig, var jag. Jag behövde min bror. Jag var tvungen att ta mig därifrån för att överleva.
Så jag antar att man kan säga att om vatten är kärlek är min hals den krampaktiga känslan av att inte veta om den ska stänga vägen till livet eller strypa den. Jag orienterar inte så bra i vatten. Inte underligt att jag har ett behov av att lära mig simma ordentligt. Allra mest open water.
Jag har skrivit om den här texten flera gånger. Det är nånting med hur jag upplever tiden hos släktingarna som jag inte står ut med. Händelserna är en sak, men det jag fysiskt mår illa över är hur jag Fortfarande inte tycker att jag klarar av det. Jag tycker att jag klagar, gör mig till offer, stackars lilla mig. Vet inte varför jag inte tillåter mig att känna så. Står bara inte ut, och det jag gör bäst då är att hata mig själv för det. Vill sluta med det. Jag har varit med om för mig jävliga saker. Jag får tycka det, känna det. Jag är inte en sämre människa för det. Jag är jag. Kan inte vara någon annan. Vill inte vara någon annan. Vill bara få vara mig själv, för att halvcitera Laleh.
Tre veckor senare - Stockholm halvmarathon
Förra hösten sprang jag Stockholm halvmarathon för första gången. Då var jag nyseparerad efter en 17 år lång relation och tre gemensamma barn, och mådde inte alls bra sedan en rätt lång tid. Jag hade haft och skulle även efteråt under hela hösten ha svårt att springa. Jag fick hjärtklappning av väldigt lite ansträngning, hade konstant ont i hjärtat, svårt att andas och började gråta flera gånger varje dag. Jag satt mest och stirrade framför mig när jag hade en stund över. Inte i mitt livs form med andra ord. På något obegripligt vis lyckades jag ta mig ut på löpturer ändå, även om de mer liknade gå-lunka-gå-turer, och jag lyckades också så småningom få mig att acceptera att det helt enkelt var så jävla illa som det var och att jag fick göra just så som jag gjorde. Att det var något snällt istället för dåligt att jag inte sprang hela tiden. Det är jag glad för att jag lyckades med, för när jag gick i mål på halvmaran visade det sig att jag sprungit snabbare än jag någonsin gjort tidigare på sträckan.
Jag var osäker från start om jag ens skulle klara mig runt, men redan från början kändes kroppen glad att få springa och med musiken i öronen sprang jag i takt och tänkte att "det är lika bra att passa på att springa medan jag kan". Jag hade roligt hela vägen. Fick en del ont i benen, men blev bara gladare och gladare allt eftersom.
I år ville jag springa halvmaran igen. Först hade jag en tanke på att jag ville ha en bättre tid än i våras på womens health. Loppet då jag fick uppleva krampande vader för första gången (fortfarande livrädd att nångång kanske komma att uppleva det igen, värdelöst!). Men efter Ironman insåg jag snabbt att jag får vara glad om jag klarar springa 21 km tre veckor efteråt utan att dra på mig någon skada.
Jag kände mig snabbt pigg i kroppen efter Ironman, och samtidigt liksom skör inuti. Framför allt hälsenorna och vaderna. Har sprungit litegrann, men inte mycket. Som längst 8.5 km söndagen, sex dagar innan halvmaran. Däremot har jag provat på crossfit några pass, det har tagit en del på benen bland annat. Nåväl, fyra träningspass sista veckan, ingenting de sista två dagarna innan.
Direkt vid starten kände jag hälsenorna gnälla, framför allt på vänstra benet. Men det var inte mer än att jag kalkylerade med att det inte skulle bli värre. Det kom och gick under hela loppet, men hela tiden med en medvetenhet hela baksidan vaderna. Lite samma känsla som innan jag krampade där i våras. Vid 10 km kom samma typ av lårsmärta som jag kände under marathondelen på Ironman. Brukar inte få ont i låren så tidigt under längre lopp/turer, så då förstod jag att kroppen inte var inifrån färdigvilad ännu. Flåsmässigt gick det fint, kunde ibland kännas som lite för snabba hjärtslag i jämförelse med ansträngningen, men inte ohanterligt. Mentalt hade jag min tyvärr alltför vanliga inställning av att inte veta om jag skulle ta mig i mål, men att jag håller på så länge det går. Jag var glad! Det kändes lätt, men jag ville inte göra mig illa så jag valde att springa så säkert som möjligt, och med tanke på den lätta känslan jag hade blev jag jätteförvånad att det tog så erbarmligt lång tid, 10 min längre än i våras. 2.19.47. När jag såg bruttotidsklockan vid gamla stan med bara sista kilometern kvar, kunde jag först inte fatta det. När jag efteråt kollade mina mellantider och medelhastighet såg jag att jag i alla fall hållit mitt marathontempo och att jag sprang rätt okej fort i början och i slutet. Tog det säkra före det osäkra mestadels i mitten av loppet... Jag känner mig nöjd. Ett steg mer bekant med hur min kropp fungerar och hur den återhämtar sig efter en stor fysisk och mental prövning.
Jag var osäker från start om jag ens skulle klara mig runt, men redan från början kändes kroppen glad att få springa och med musiken i öronen sprang jag i takt och tänkte att "det är lika bra att passa på att springa medan jag kan". Jag hade roligt hela vägen. Fick en del ont i benen, men blev bara gladare och gladare allt eftersom.
I år ville jag springa halvmaran igen. Först hade jag en tanke på att jag ville ha en bättre tid än i våras på womens health. Loppet då jag fick uppleva krampande vader för första gången (fortfarande livrädd att nångång kanske komma att uppleva det igen, värdelöst!). Men efter Ironman insåg jag snabbt att jag får vara glad om jag klarar springa 21 km tre veckor efteråt utan att dra på mig någon skada.
Jag kände mig snabbt pigg i kroppen efter Ironman, och samtidigt liksom skör inuti. Framför allt hälsenorna och vaderna. Har sprungit litegrann, men inte mycket. Som längst 8.5 km söndagen, sex dagar innan halvmaran. Däremot har jag provat på crossfit några pass, det har tagit en del på benen bland annat. Nåväl, fyra träningspass sista veckan, ingenting de sista två dagarna innan.
Direkt vid starten kände jag hälsenorna gnälla, framför allt på vänstra benet. Men det var inte mer än att jag kalkylerade med att det inte skulle bli värre. Det kom och gick under hela loppet, men hela tiden med en medvetenhet hela baksidan vaderna. Lite samma känsla som innan jag krampade där i våras. Vid 10 km kom samma typ av lårsmärta som jag kände under marathondelen på Ironman. Brukar inte få ont i låren så tidigt under längre lopp/turer, så då förstod jag att kroppen inte var inifrån färdigvilad ännu. Flåsmässigt gick det fint, kunde ibland kännas som lite för snabba hjärtslag i jämförelse med ansträngningen, men inte ohanterligt. Mentalt hade jag min tyvärr alltför vanliga inställning av att inte veta om jag skulle ta mig i mål, men att jag håller på så länge det går. Jag var glad! Det kändes lätt, men jag ville inte göra mig illa så jag valde att springa så säkert som möjligt, och med tanke på den lätta känslan jag hade blev jag jätteförvånad att det tog så erbarmligt lång tid, 10 min längre än i våras. 2.19.47. När jag såg bruttotidsklockan vid gamla stan med bara sista kilometern kvar, kunde jag först inte fatta det. När jag efteråt kollade mina mellantider och medelhastighet såg jag att jag i alla fall hållit mitt marathontempo och att jag sprang rätt okej fort i början och i slutet. Tog det säkra före det osäkra mestadels i mitten av loppet... Jag känner mig nöjd. Ett steg mer bekant med hur min kropp fungerar och hur den återhämtar sig efter en stor fysisk och mental prövning.
fredag 2 september 2016
Jag klättrar på väggarna
Igår var det fyra år sen jag sprang mitt första lopp, Tjejmilen 2012, tillsammans med en av mina närmaste vänner. Therese gjorde en tjejklassiker något år innan och tränade själv inför den, ibland med mig sittandes på bryggan som badvakt när hon skulle simma, ibland sprang och cyklade hon mellan stugan hon hyrde och mitt hus, ibland låg hon på golvet bakom nån fåtölj och gjorde situps medan jag såg på film med barnen...
Jag satt där på bryggan och skakade på huvudet med den fasta övertygelsen att jag ALDRIG skulle göra nåt liknande.
Märkligt och underbart hur vi människor kan påverkas och påverka varandra utan att vi tänker på det. Styrkan i henne målmedvetenhet bet sig fast, hon är en underbar förebild och en fantastisk vän, precis en sån man vill bli och vara!
Nu har det gått 13 dagar sen Ironman, och jag klättrar på väggarna. De första två och en halv dagarna efter hade jag ganska så galet ont i låren. Bara att gå var inte helt okomplicerat. Trapporna på jobbet (jobbar mest på femte våningen) var en utmaning kan man säga. Hälsenorna var spända som fiolsträngar och kändes hela första veckan som att de skulle kunna gå av när som helst. I övrigt kändes kroppen över all förväntan superbra! På lördagen en vecka efter loppet kändes även senorna såpass att jag vågade springa igen. Det var en helt underbar känsla!! Underbart väder och kroppen kändes hur bra som helst!
Innan loppet var jag orolig för hur jag skulle reagera emotionellt efteråt när mina nio pass per vecka-rutiner tar slut. Nu är jag där. Första dagarna var jag helt domnad. Glad men som i ett vakuum. Efter en halv vecka började jag vakna till. Det sitter i hjärtat. Jag ville röra på mig, antagligen för att få en ny dos feelgood-hormoner. Det har gått lite upp och ner sen dess. Mina kickar har varit att jag sprang lördag, måndag och cyklade ett sprintpass i tisdags. Det sista visade sig också vara ett överraskningsfirande arrangerat av mina träningskompisar. Jag blev så så glad!! I övrigt har jag haft mina första lektioner med alla mina klasser och träffat de nu ca 120 eleverna jag ska undervisa det här läsåret. Att starta upp tar varje år helt orimligt mycket energi och jag är helt slut på kvällarna. Det blandat med, jag vet inte vad jag ska likna det med, en avtändning av mitt regelbundna träningsuppåttjack... Jag får ingen ordning. Känner panik över att jag inte gjort någon plan. Börjar gråta var och varannan halvtimme. Vill ta en massa ogenomtänkta impulsbeslut, sjuka sockercravings, blir helt som förlamad och får ingenting gjort. Nu räknar jag timmar och minuter tills jag ska påbörja min 10-dagars prova på-tid på crossfit-verket. Tänker att kanske det kan funka. Det är intensivt och tungt och någon annan leder mig. Får ut mycket på mindre ansträngning, alltså i träningstid och mentala trösklar. Just nu vet jag faktiskt inte vart jag ska ta vägen.. För hur det än är med mål man klarar av, de skalar aldrig bort vad man bär inuti. Målen gör det lättare att ta sig fram genom dagarna. För mig är det så i alla fall. Jag försöker varje morgon, varje dag, ta positiva beslut. Försöker vara en förebild, se lösningar, lösa konflikter, göra det rätta. Det förändrar egentligen ingenting. Eller, förhoppningsvis sprider det någon form av positivitet omkring, kanske förhoppningsvis påverkas någon annan positivt, och då är såklart allt vunnet. Men den inre känsla man bär på försvinner inte förrän den är bearbetad och man släpper taget. Jag har endel kvar att jobba med där. Men jag lär mig mer om hur jag fungerar, och det i sig tänker jag kanske kan vara verktyg och hjälp när livet stormar.
Så nu när jag ser tillbaka efter det här äventyret funderar jag på vad jag lärt mig den här gången.
Jag har lärt mig:
att jag kan göra en plan och följa den
att jag gärna väljer att försvåra den om jag har utrymme, för det för att utvecklas mer
att jag blir orolig om jag hamnar ur fas och då gärna tror att jag kommer ge upp, men att jag inte gör det
att jag kan lyssna såpass på hur jag mår att jag fast jag pressar mig själv och aldrig tycker att jag gör tillräckligt bra, ändå tar hand om mig och klarar hålla mig innanför ramarna för vad min kropp klarar av utan att ta skada
att jag hittar strategier för hur jag kan hantera svåra situationer så att jag lättare klara vara i dem
att även när när blir rädd och tror att jag inte ska klara av något så blir min spontana reaktion oftast att jag vill bli bättre på det jag är rädd för, göra det igen
att jag lever mer som jag lär än jag trott då jag sa till mig själv att "de får ta mig av banan" när jag trodde loppet var kört och jag lika gärna kunde lägga av men valde att fortsatte istället, mao ge aldrig upp självmant
att jag kan vara snäll mot mig själv och hjälpa mig att nå mina mål även när jag jämför mig med alla andra som ALLIHOPA är så mycket bättre, snabbare och starkare
att jag står på min sida och håller mig i handen för att jag ändå trots allt nånstans, många gånger dolt för mig själv, tror på mig själv och min förmåga
att jag är en Ironman
Med det sagt, och med min obeskrivligt stora tacksamhet gentemot mina vänner som funnits och finns vid min sida genom det här projektet och tidigare också, tänker jag ägna de sista timmarna innan nästa pass till att hoppa i sängen och skrika högt för att få utlopp för min överdos av självpräktighet och allmän tillbaka till vardagen-ångest!!
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)