Dag 116 - cykling

75 min cykling, lugnt tempo. Lätt att få mjölksyra, men känner ändå att jag har styrka i benen. Cyklade förbi en massa hästhagar och i varje hage, hur stor den än var, stod hästarna i den tillsammans. Var de jämna par stod de två och två, var de ojämna var ingen ensam. Fint. Är det alltid så? 

Det går skitdåligt att skriva. Tomt. Tycker allt är samma så fort jag börjar skriva ner, men egentligen känner jag mig ju på väg att bli starkare, både fysiskt, psykiskt och känslomässigt. Jag är dock orolig inför varje pass. Att jag ska komma på någon ursäkt och inte göra. Att jag ska sabba för mig själv på något sätt, genom att "vara snäll" mot mig och sen gå med på det. Det finns fortfarande i mig att jag skulle vilja kura ihop mig i fosterställning och bara ligga ner. Länge.

51 dagar kvar.

Dag 115 - simning och löpning

Pass 1: 2000 m simning, Karlskärsbadet.

Mina första 2000 m i våtdräkt och utomhus. Har dragit mig för detta. Kanske för att jag minns förra året då jag inte ens kunde crawla pga min axel. Vansbro-loppet simmade jag bröstsim, men det gick att göra i alla fall.

Första längderna nu var helt omänskligt tunga och pulsen gick upp fortare än panik. Därefter tankepaniken. Jag kommer aldrig klara de här 2000 metrarna (himla tur att jag inte började tänka på jag ska simma dubbelt så långt sen...). 80 längder det är 25 m mellan bryggorna. Ogörligt! Sen började jag förhandla med mig själv. Jag simmar 40 nu och så kan jag simma 40 senare idag, eller 20 + 20 om det är riktigt illa. Psyket nöjde sig med det. Blev lite lättare att simma efter 200 m. Andningen var dock fortfarande tung. Ganska tung genom hela passet faktiskt. Bestämde mig för att jag skulle få vila så andningen gick ner helt varje efter var 20e längd. Kom till 40 längder. Halvvägs, hurra! Jag simmar resten också! 20 längder i taget. Efter 60 längder; 20 kvar! Delar dem i 2 x 10. När det är sju längder kvar slår hjärnan om till att räkna 73, 74, 75 osv utan att jag ens märkte det först. När jag simmat 73 längder kände jag att jag kommer klara 80 längder utan att behöva trixa och tjafsa med mig själv, då behövde jag tydligen ingen strategi för att komma igenom. Kroppen kändes lättare och jag kunde hitta mer flow. Oerhört att man ska behöva kämpa med sig själv så att man spänner sig och gör det värre för sig och fantastiskt att man kan göra strategier för att lura sig själv göra det man ska. Få sig själv att tro att man kan få komma undan och sen få kroppen att ändå göra det man vill att den ska göra. Tack snälla kropp för att du låter mig göra det här, och min trixiga hjärna som hjälper mig åt rätt håll även när den själv inte vill.

Pass 2: 15 km löpning, mestadels i skog och mark. Det var rätt tungt men benen kändes starkare än de brukar. Lite klen i nedre delen av vaderna, men annars helt okej. Börjar känna mer kraft inifrån. Det var länge sen, hoppas det håller i sig och växer. Behöver all kraft jag kan frambringa.

52 dagar kvar.

Dag 114 - cykling x 2

Det är mycket svårt att se tuff och stark ut när man är helt slut och endorfinpåfylld.

Pass 1: 60 min cykling.

Pass 2: 30 min LesMillsSprint-pass på Mälarö träningsverk.

Oroar mig över att jag känner mig så långsam. Tycker det är svårt att köra intervaller själv, och vet inte riktigt om jag faktiskt orkar intervaller då jag är rätt ny på att träna så här ofta och nu längre och längre pass dessutom. Har bestämt mig för att i alla fall experimentera lite med hur jag kan variera träningen lite med en cykelintervall och helst en löpintervall per vecka. Får se om jag ändrar mig imorgon.

Första passet gick lättare än vad jag trodde det skulle göra efter gårdagens löpning på aftonen. Kände av sätesmusklerna mest. Höftböjaren i början. Halvvägs kände jag mig stark i benen, men försökte att inte pressa iom att jag skulle köra intervaller sen. Egentligen hade det kanske varit bättre att köra ett intervallpass på morgonen imorse och sen cykla ur benen som ett senare pass, men det passade inte mitt övriga dagsschema idag. Tyckte det gick förvånansvärt bra trots att benen hade blivit använda innan. Nådde bara 90% av maxpuls som mest, men jag har haft svårt att nå mycket högre på cykelpass sen jag förmodades ha mer 198 i maxpuls än 193. Ledaren är oerhörd på att få en att cykla på fast benen känns som kokt spagetti och man kräktes i tanken redan för fem minuter sedan. Det ger en helt annan energi av att få vara i grupp och bli peppad igenom ett pass än att harva själv. Fantastisk känsla, även om jag nog mest ser ut som att jag ska mörda någon under tiden. Efteråt var jag, och är fortfarande helt euforisk och lyckohormonsdopad. Så till den milda grad att en herdestund av intimt umgänge med traktens mygg, ensamt smaskande på en halvtaskigt grillad ananas kändes som paradis och en tiopoängs-date. Life is goooood!

53 dagar kvar.

Dag 113 - simning och löpning

Idag är det ett år sen jag gjorde mitt första triathlon, Vansbro triathlon 2015 - halv ironmandistans. 

Så glad att det växte granar ur huvudet på mig!

Pass 1: 60 min, 2000 m simning. 

Pass 2: 65 min, 9.5 km löpning.

Nu har den tyngsta träningsmånaden inletts. Jag är helt lycklig att våndan över att påbörja den var så mycket tuffare än att faktiskt göra dagens pass, och jag stod ut med mig själv och mina tankar i 60 min, bara det! Efter 200 m slutade det göra ont och kännas stelt i axlar och armar. Försökte simma lugnt och hitta ett sätt att simma med vattnet. Mot slutet tänkte jag allt mindre på att jag faktiskt simmade.

Blev förvånad att löpningen kändes helt okej. Lite tungt med andningen i början, men efter 4 km hade andningen och kroppen kommit i fas. Kroppen känns stark, men tar det lugnt så att jag förhoppningsvis håller.

Det är tre veckor som det kommer att bli mer och mer intensivt, mao tidskrävande. Jag vill verkligen klara mig igenom passen. Helst få tycka att det är roligt och att jag känner mig stark också. Vill också inte slå på mig själv för att jag antagligen är den mesigaste av alla människor som tränar inför  ironman. Det är något jag är otvivelaktigt riktigt bra på, att ta ner mig. Igår när jag skrev att jag låg minus 40 min på simningen tänkte jag inte alls på att jag faktiskt simmat mer än jag skulle pga medlemstävlingen jag var med i. Jag har väldigt lätt att se på vad jag gör dåligt. Eller fokusera på saker ur ett perspektiv som gör att jag ser mig som misslyckad. Jag vill gärna kunna se mig själv lite mer mångfasetterat än så. Samtidigt har jag nån slags urkraft som sätter in om jag får för mycket skit utifrån, en sån där superoriginell "jag ska visa dem"-kraft. Tacksam över den, den är min envishet i ett nötskal. Jag blir hela mitt fikus att jag ska övervinna vad det nu än månde vara, hur lång tid det än tar. Jag ska klara mig, själv om jag måste. Jag har alltså lättare att stå på min sida om jag har något yttre emot mig. Trött på krig. Både inre och yttre.

54 dagar kvar.

Dag 112 - löpning och rörlighet

45 min löpning. Fick sällskap vilket tog ner min tröskel med en och en halv meter, efter halva passet kändes det inte tungt längre. Stabilt. Så glad över min väninna!! Kort paus innan vi senare åkte till Mälarö träningsverk. Hon gymmade och jag gjorde ett Lesmills bodybalance-pass. Välbehövligt. Har inte lyckats hålla efter att stretcha efter mina pass. Tänker att jag nu under semestern ska lägga in rörlighet och core-pass, och kanske också byta ut nåt cykelpass per vecka till RPM/sprint, alternativt med att cykla dit och hem om jag inte tycker att jag följer mitt upplägg nära nog.

Trodde jag skulle vara alldeles skakig i benen efter löpningen och min krasslighet, men kroppen var stark. Lite i obalans, men stark. Efteråt fick jag lära mig grunderna till att kippa, så roligt!! Det vill jag göra mer. Tyckte spontant att det verkar vara ett roligt sätt att aktivera och öka rörlighet och styrka kring skulderbladen.

Det blev minus på ett 40 min simpass denna vecka, men jag tror att det var vettigt att jag försökt vila kroppen frisk så mycket jag kunnat. Har pratat mycket idag om konsten att kunna eller inte kunna vara snäll mot sig själv. Det är oroväckande hur lätt det är att vara dum mot sig själv och hur mycket svårare man kan göra det för sig för att inte vara snäll och kärleksfull mot sig. Min kompis sa ungefär, "man blir den man säger till sig själv att man är." Sen finns ju det där "Whether you believe you can do a thing, or you not, you´re right." Tro kan försätta berg. Det börjar inuti. Precis som kärleken. Kärleken är grunden, kärnan. Ljuset.

55 dagar kvar.

Dag 111 - cykling

60 min cykling. Det gick lätt att ta sig iväg, även om jag fortfarande känner mig klen Och förvånansvärt trög i benen fast jag vilat två dagar... Kändes vråltungt i början, men halvvägs släppte det och resten flöt på fint.

Fortsätter att tortera mig med självtvivel, har så vansinnigt svårt för att tro när jag inte vet. Men jag antar att min målklocka börjar räkna ner för jag håller lika mycket på att säga åt mig själv att hålla tyst, bita ihop och göra det jag ska. Det kanske är så att jag funkar bäst med att bara stänga av och göra. Det får gå som det går. Jag ska bara inte ge upp. Har aldrig gett upp. Ett nytt sånt här mål per år så kan jag vara mindfull och harmonisk resten av livet, hahaha!

56 dagar kvar.

Dag 110 - vilodag

Så var min andra vilodag använd och över. Fortfarande konstigt förkylningskrasslig. Klen, halvt orkeslös och svagsint. Jag tror mig inte om några stordåd, varken nu eller sen. Är det den här typen av tankesätt som också håller mig tillbaka? Läste en tråd där någon undrade som jag om man kommer hinna innan de stänger mål. Alla som svarade, kvinnor, tyckte att det inte alls var några problem. Att tiden snarare var väl tilltagen. Hur länge har alla andra tränat egentligen? Varför känns det som att jag aldrig blir bättre? Jag förstår att jag nog egentligen blir det. Jag går sönder mindre ofta, jag orkar längre, jag håller mitt schema rätt bra. Men ändå, och i alla fall, tänk om jag inte räcker till? Allt jag kan göra nu är att löpa linan ut och inte ge upp, och nog först och främst jobba på min inställning. Flickan på bilden är mitt yngsta barn. Hon är sju år. I flera år har hon kämpat och övat att lära sig simma under sommarloven. Idag började hon simma på det djupa. Hon tränar, och tränar, och tränar. Glad över sina framgångar, och stolt. En sund själ i en sund kropp.

57 dagar kvar.

Dag 109 - vilodag

Känner mig krasslig och ynklig. Flyttat mina vilodagar från lördag-söndag till idag och imorgon. Förkylningen ska väck! Målar mitt hus och försöker vara balanserad istället. I år har jag randiga ben. Bruna knän, resten vanligtvis täckt av cykelbyxor och kompressionsstrumpor... Randig överkropp också, men lite muskler av simningen verkar jag ha fått i alla fall.

Fick ett informationsmejl från Ironman Kalmar igår där det står svart på vitt när de stänger målgången. Jag har 16 timmar på mig. Tänk om jag inte klarar det. Inte direkt idrottsmansmindset jag vet, men just nu ÄR jag tvivel. Jag måste hitta ett sätt att tro att det är möjligt. Klarar jag simma hela sträckan på den tid jag simmar nu när jag tränar kommer jag under två timmar. Håller jag samma fart med cyklingen som nu kommer den gå på 9 timmar. Då är det fem timmar kvar att klara ett marathon när jag är som tröttast. Det snabbaste jag sprungit en mara på är 4.32.45. Okej... Nu räknade jag på sista långcyklingen. Jag har supersvårt med siffror pga av för mycket stress, men om jag räknade rätt nu så har jag räknat fel förut. Cyklingen, om jag klarar hålla träningstempo hela sträckan blir sju timmar. Då har jag sex timmar på mig med marathonsträckan och växlingarna. Vansbro triathlon 2015 gick jag i mål på 7.07.50 med löptid 2.38.19 på halvmarathonsträckan. Jag var ruskigt slut vid löpningen. Dubbla tiden för dubbla sträckan blir drygt 5 tim 15 min, och jag kommer vara dubbelt trött... fan. Jag behöver mirakel.

58 dagar kvar.

Dag 108 - simning

40 min, 1300 m simning. Nu när medlemstävlingen är avslutad kan jag med gott samvete vila upp mig på resten av min återhämtningsvecka. Jag är egentligen inte så trött i kroppen, den känns bara annorlunda. Känns mer inuti än utanpå, sådär så att jag flera gånger har varit tvungen att kolla om jag faktiskt tagit på mig kläder efter duschen. Rätt underhållande faktiskt. I mitt huvud...

Verkar ha dragit på mig någon form av förkylning igen. Den vandrar runt lite och har inte bestämt sig än för var den vill få fäste. Jag hoppas kroppen lyckas mota bort den till imorgon. Har en sån längtan efter att känna växande energi istället för att behöva leta efter den och tvinga upp den. Det var roligt att få med mig alla barnen, och en kompis till mellanbarnet. Största passade den minsta medan jag simmade, och jag lyckades ta mig igenom hela passet fastän jag hela tiden drogs i tankarna att jag borde vara med dem. Att jag kräver plats, tar från dem, för att simträna. Jag vet att det egentligen är en bra grej, det bara fascinerar mig att det är så rotat i mig att jag inte verkligen vill undvika att vara till besvär för andra. Känner stor respekt för människor som går sina egna steg, kämpar för det de tror på och strävar mot sina mål. Min faster till exempel. Hon gick sina egna vägar, inte alls hänsynslöst på något sätt som jag upplevde det. Men hon verkade följa sitt hjärta och gjorde tydliga val, och hon var vänlig och snäll, och jag visste att hon fanns där.

Jag är varm, förhoppningsvis inte febervarm. I några dagar har jag haft ont i mellangärdet, nu ikväll flyttade det upp till hjärtat. Det är inget fysiologiskt, mer psykosomatiskt känns det som. Vet inte vad det beror på. Skulle behöva någon slags högre livsmål. Att göra Ironman fungerar inte som ett sånt för mig. Det är nåt jag tränar inför och vill klara av, och Absolut en av de roligaste punkterna på min bucketlist, men mitt liv och hur jag mår i det, det är nånting annat, och det kommer att färga varje upplevelse jag har med den nyans som jag mår just då. Hitta hur jag mår bra är det väl jag funderar på  med andra ord.

59 dagar kvar.

Dag 107 - cykling/löpning

1 tim 40 min cykling med övergång till 40 min löpning. Gick över förväntan, även om löpningen var förväntat tung. Fick inte ont i benen alls, de kändes mer som att de var mätta och inte ville ha mer. Tacksam att jag känner mig skadefri.

På kvällen avslutade fem av sex i mitt lag 15 dagars-medlemstävlingen vi är med i med ett Train Like Stone-pass på Mälarö träningsverk. Fokus på utfall och axelövningar med en avslutande pyramidsprintutmaning. Svettigt! Det har varit roliga, och rätt galna dagar i mycket trevligt sällskap, och vi har kämpat som bara den, fast vi inte ens vet vad priset! Imorgonkväll är det i alla fall prisutdelning, och vi bör ha hamnat på tredjeplats.

60 dagar kvar.

Dag 106 - löpning och simning

Pass 1: 80 min löpning runt Eldgarnsö och en liten sväng runt en liten by. Det var tufft med terränglöpning i dag efter gårdagens cykling. Inte så medvetet trött i benen, mer i blicken, svårt att verkligen titta hela tiden vart jag sprang. Föll två gånger!! Brukar snubbla till ibland när jag är trött, men inte direkt falla. Till saken hör att jag inte har världens skarpaste djupseende. Har brytningsfel och blivit opererad två gånger mot skelögdhet vilket gör att jag har oftast ser dubbelt och det påverkar djupseendet. Glad ändå att benen var så pass pigga. Lite förkylningskänning i halsen som jag inte vet var den kommer ifrån. Antar att jag tränat mer än vad kroppen har motståndskraft till på sistone.

För att inte fortsätta falla stoppade jag klockan och körde lite balans och armstyrka för att "vakna till". Det funkade bra. Blir så himla glad av att var i skogen. 

Pass 2: 50 min simning. Gick också det förvånansvärt bra. Var inte lika trött i armarna som senaste gången jag körde, och vänsteraxeln som strulat lite kände jag inte av. Har ont i huvudet som inte går över, hoppas det försvinner till imorgon.

Funderar på min upplevelse av att jag "stänger av". Det påminner så mycket om en period, många långa år, då jag var helt avstängd. Varje gång jag känner igen den upplevelsen inuti blir jag rädd att hamna där igen. Men idag kom jag på att under perioden jag tränade inför mitt första marathon fick jag en känsla av att jag stängde av och då sa till mig själv "gör hur du vill, bara du tar mig i mål". Jag skrev om det i bloggen "Att klara eller inte klara springa ett marathon", det finns en länk längst upp. Tänk om det bara är så enkelt att jag när mina mål börjar bli tydliga för mig "skalar av" för att lättare kunna fokusera. Inte snubbla och falla liksom. Kanske behöver jag förenkla min inre värld för att lättare kunna ta in, lyssna in det nya som jag behöver lära mig. Då kanske det faktiskt kan vara något positivt också, en hjälp att kunna hitta hur jag kan bli så "ett" med det jag ska göra som möjligt.

Varje pass nu försöker jag hitta ett förhållningssätt när det blir jobbigt, och jag tänker att det jag ska leta efter är hur jag kan vara "med" det jag gör. Typ simma med vattnet, använda den kraft som behövs för att ta mig framåt när jag springer utan att spänna kroppen mer än vad som behövs. Att försöka hitta själva rörelsen, hur den vill fortsätta framåt och hur den samarbetar med den omgivning kroppen är i. Det känns roligt, och det tar bort en del av paniken jag kan känna när jag tycker att jag inte orkar längre. Hur kan jag orka längre. Ett annat perspektiv på att skala av antar jag.

Efter imorgon, när medlemstävligen jag är med i är avslutad, blir det fortsatt återhämtningsvecka som det egentligen är tänkt att vara...

61 dagar kvar.

Dag 105 - cykling

1 tim 22 min blev 100.6 km. Distansrekord! Sen var det övergång till löpning 5 min. Börjar gå lättare och lättare att växla från cyklingen till löpning, men det tar längre tid för baksidan att fatta vad det är som händer. Fötterna är nu lite mer luttrade och börjar samarbeta hyfsat fort i alla fall. Träningsvärken jag känt i framförallt benen senaste dagarna har släppt, som vanligt liksom grundtrött i benen och lätt att få mjölksyra, men också som vanligt lättare och lättare att cykla ju längre in i passet jag kommit.

Idag hade jag sällskap av en träningskompis nästan hela tiden och som i ett trollslag kändes sträckan mycket kortare. Märkligt att det kan vara så. Det var på alla sätt så värt, och mycket trevligt. Vi hängde i i det yttersta. Bilden är egentligen en flirt med en slags tävling vi är med i där man ska försöka röra på sig så mycket som möjligt under två veckor. Det lag som samlat flest poäng/moves vinner. Det är två dagar kvar nu...

Jag funderar på vad det var som slog ut mig så igår. Eller slog av. Jag och en vän delade historier om människor som vågat öppna sitt hjärta och som sen förlorat hoppet om att vara älskade tillbaka, hur det kan påverka en människa rent fysiskt. Att kroppen tar över, bryter ner en. Vi pratade om vad människor kan göra bara för att de längtar så mycket efter att vara älskade tillbaka, så mycket att de raderar sig själva. Jag tror att jag förstod hur illa det tagit mig, hur mycket mammas depression och självmord oåterkalleligen tog hoppet ifrån mig att jag faktiskt ändå kunde vara älskad av henne. Känslomässigt dög jag inte. Genom åren har jag gjort så många resor med detta tema, och idag känner jag att jag har hennes kärlek inuti, det är jag glad för. Men att släppa in människor kanske jag aldrig kommer att ha lätt för, att inte förlora mig själv för någon annan kanske jag alltid måste jobba på för att det inte ska hända, och att hantera förlusten av de som jag förlorar hoppet om kanske alltid kommer vrida om kärnan av mitt jag tills jag ligger ner och måste lära mig gå på nytt. Jag tror att det var därför jag blev som en obstinat tonåring i mig själv igår natt. Jag har full förståelse för mig. Jag kämpar vidare med min längtan efter att få vara i kärlek.

62 dagar kvar.

Dag 104 - löpning

8,6 km löpning i regn och snålblåst. Som alltid väldigt glad och tacksam för mitt sällskap.

Jag har ingen lust att skriva. Vet inte vad det är. Har gått igenom de senaste tre åren med en nära vän som jag inte sett på lika länge. En otroligt på djupet givande dag men jag tror våra samtal dragit igång en hel del processer inuti, för nu känns det som att jag bara vill slå bakut. Jag återkommer.

63 dagar kvar.

Dag 103 - simning och cykling

Vackert ställe vid Sånga

Pass 1: 60 min, 2150 m simning. Slog mitt längdrekord idag. Sista arbetsdagen och ruskigt sliten. Fått rätt grov träningsvärk från det lilla futtiga utegymspasset jag gjorde igår. Behöver tydligen mer sånt! Det här var min sista arbetsvecka och nu har jag Äntligen semester! Jag somnade rätt omedelbart i en liten hög på sängen när jag kom hem efter jobbet. Eftersom jag är så öm i kroppen tänkte jag att det kanske ändå är bra att cykla lite så att jag kan springa imorgon bitti, så det gjorde jag.

Pass 2: 57 min, nästan 22 km cykling. Återhämtning.

Jag tror jag börjar fatta vad det är jag gör fel. Som gör att jag stannar upp och inte kommer vidare när jag borde. Jag tror att jag ska kunna komma över saker, med saker menar jag sånt som påverkat/r mig så jag tappar balansen. Men jag sörjer inte mamma och pappa mindre nu än för 30 år sen, jag bär samma sorg, jag har bara lärt mig leva med den. Börjar tro att med sorg som rotar sig i hjärtat kan man nog bara försöka få det att växa till något så vackert som det bara kan bli. Att man behöver göra nånting med det, för det sitter fast, det har blivit en del av en. Att komma vidare är att acceptera saker som de är, låta dem få vara och finnas, och hantera dem. Vill så gärna ha målbilder för allt. Veta riktningen på vart jag ska. Har redan börjat med vad jag vill fokusera på efter Ironman. Har oerhört svårt att var utan riktning, det är så lätt då att jag bara stannar upp och inte gör nånting. Inte vill nånting. Det är som ett svart hål. Vill inte vara där. Vill fortsätta framåt, hur sakta det än går.

64 dagar kvar.

Dag 102 - löpning

Idag blev det först 5.5 km på lunchen tillsammans med en kollega och vän och sen 9.6 km löpning på kvällen med Jenny. Slow but steady. Var lite i utegymet vid hammarbybacken också under lunchen. Kände mig starkare än hur jag minns att det kändes sist jag var där. Kroppen orkade inifrån. Känns som jag är min egen av/på-knapp. Ingen energi, energi, ingen energi, energi... Har funderat jättemycket på vad det är som gör att jag stänger av så mycket. Det är fascinerande att så fort jag kommer på vad det handlar så börjar jag känna, det är som en nyckel som öppnar upp. Jag tänker att jag får hålla på och tänka på "nyckelsaker" så ofta jag kan så att jag kommer igenom det som hindrar mig, känner mer, så jag får loss mer energi, får det ur kroppen.

Imorgon jobbar jag sista dagen, sen får jag semester! Otroligt efterlängtat!

65 dagar kvar.

Dag 100-101 - cykling, simning och cykling

Dag 100 - 40.4 km, cyklade till jobbet. Rätt slut i benen från löpningen kvällen innan, men gick ändå förvånansvärt bra. Fulltecknad dag på jobbet, och kväll. Sov över hos en kompis så att jag skulle kunna hinna med ett simpass innan jobbet idag.

Dag 101 - 50 min, 1800 m simning. Utebassängen var redan full av simmare när jag kom dit strax efter kl.7, åt frukost och tittade på. Valde att simma inne istället, fick en bana för mig själv hela passet. Super! Har lite känningar av vänsteraxeln som verkar kopplat till den gamla låsningen mellan skulderbladen. Blir inte värre i alla fall, och nu har jag snart både tid och råd att gå till napraten igen. Ska boka tid till veckan.

Det var sådär kul att cykla med dator och grejer på ryggen, så jag skriver nu innan jag cyklar hem och lämnar datorn på jobbet till imorgon.

Börjar få mer kontakt inifrån och ut när jag simmar. Men provade igår att hänga i en lekställning och kände att jag inte har kraften just nu. Det är inte muskulärt, mer inställningsmässigt. Har en inifrånkänsla av resignation. Det är som att jag bara kopplar ifrån, lägger det som berör åt sidan. När jag tänker att det är så blir jag ledsen. Tycker inte om känslan, men jag kämpar på i alla fall. Det är som att jag saknar en grundsträvan efter nåt viktigt, nåt jag tror på. Det brukar ge mig energi. Känner inget sånt just nu. Vet bara målet med det här projektet, men det är ju egentligen en väldigt liten del av mitt liv. Trött på nederlag tror jag. Glad för vänner och att jag ändå funkar och kan känna mig glad.

Känner igen känslan från mina första fosterhemsår, överlevnad. Stänga inne, stänga ner, stänga ute. Le. Det som är bra är att jag kan må rätt bra i det, känner inte så mycket. Som ett slags kroppens eget smärtstillande. Jag har jobbat så mycket och så hårt för att komma ut ur det bara, och jag vill inte vara i det. Det är inte att leva för mig.

66 dagar kvar.

Dag 99 - simning och löpning

Pass 1: 50 min, 1800 m simning. 100 m längre än jag brukar hinna med. Märker att jag går igenom ungefär liknande faser i simningen som jag brukar i löpningen. Bara att i simningen känns det mer inåt, eller det försvinner inte ut ur kroppen med samma kraft som i löpningen där den fysiska ansträngningen är större. Först tvivlar jag, neggar, vill inte. Ser det hela som ett hopplöst projekt. 50 m-bassängen hade hunnit stänga dessutom, och bara tanken på att simma 68 längder fick det att vända sig i magen på mig. Efter 15 längder, samma inställning. Vid trettio hade det börjat sjunka in, jag med. Kraftlös, simmar och simmar i någon slags tomhet. Ingen direkt kraft. Simmar nog helt okej som jag brukar, men har ingen kraft inifrån. Känner bara tomhet. Ingen vilja som vill framåt, inget driv. Fortsätter ändå. Det här tillståndet tycker jag är svårast att vara i. Beroende på hur tankarna börjar gå brukar jag sen oftast bli ledsen eller arg. Ibland glad också. Mot slutet hade kroppen bestämt sig för någon slags ilska som drivkraft. Jag fick bra kraft i armtagen och kontakt inifrån. Tog en rask promenad efter passet innan jag åkte hemåt.

Pass 2: 45 min, 6.5 km löpning. Fick sällskap tack och lov! Lite trött på att känna mig trött, och det gör att jag vill nojja och ojja mig. Gillar inte det.
Känner mig orolig över om jag kommer orka med passen som nu bara verkar bli längre och längre. Den här veckan jobbar jag också hela tiden så att jag igen kommer komma ur rutin. För mig är det högrisk att börja rucka för mycket på hur jag från början tänkt att göra. Till slut tappar jag ramarna och då kommer jag inte vidare.

Jag har förstått att jag vill ha en bild av vad jag har framför mig, en ram. Då kan jag hitta lösningar på hur jag kan förhålla mig. När det känns som ingenmansland, att jag inte vet, inte kan greppa, då fungerar jag inte. Då mår jag bara dåligt. När jag till slut fick reda på att jag skulle flytta till Göteborg, landade jag i ett svar. Jag flöt inte bara ovisst omkring längre, även om känslan av att flytta till Göteborg var som att hamna i ett annat land. Jag var helt ovan med storstäder för det första. Hittade ingenstans, hade inga vänner första tiden. Jag spenderade massor av tid med att åka spårvagnen från den ena ändhållplatsen till den andra. Ville veta hur kartan var. Var jag var någonstans, och jag ville kunna hitta hem om jag kom bort och inte hade någon som kunde hjälpa mig. Jag började ta hand om mig själv. Ingen annan skulle göra det mer.

68 dagar kvar.

Dag 98 - cykling

3 tim 45 min, 90 km cykling. Jag cyklade hemifrån Karlskär till Ekerö, Munsö och fram till Adelsöfärjan där jag vände och cyklade tillbaka. Delvis för att få ihop mina 3 tim och 45 min, delvis för att jag ville kolla hur lång tid det tar dit. Min kusin bor ute på Adelsö, och det vore kul att någonting under sommaren cykla hela vägen till henne och tillbaka. Skulle vara ett roligt projekt.

1 tim och 52 min är överkomligt tycker jag. Lite som en extremt bilköig dag in till stan...

Är förvånad över hur pigga benen kändes trots gårdagens cykling och långlöp. Vet inte om det beror på att jag blivit bättre, eller om bikefittingen som jag gjorde i fredags hade extremt positiva konsekvenser på min cykling. Det känns som jag fått mer kraft i trampet och att det är lättare att använda racingposition på styret. Fick inte alls samma känningar i knäna som jag brukar få av cyklingen, och nu känner jag av inte bara framsidan lår utan även utsidan ner mot knäna och lite bak. Framsidan mindre än vanligt. Det borde i alla fall bero på ändringarna. Känns som det blivit jämnare belastning på fram och baksida benen.

Igår funderade jag en del på hur man lätt kämpar hårdare när man börjar bli trött. Nästan till och med ökar tempot, spänner kroppen mera. Litegrann med en känsla av att fort få det överstökat fast man inte egentligen orkar. I början när jag simmade fick jag panik när jag blev trött och ökade, vilket bara gjorde att paniken ökade ännu mer för jag fick inte luft. Efter ett tag ändrade jag inställning och började undersöka hur sakta jag kunde simma och fortfarande hålla mig flytande. Då funkade allt mycket bättre. Nu har jag börjat undersöka lite, med både löpningen och cyklingen, hur avslappnad jag kan vara fast jag anstränger mig. Inte att jag slafsar omkring, men att medvetet slappna av när det blir mer krävande för kroppen. Att låta kroppen sköta det mer själv, den springer ju vidare om jag låter den.

Nu har jag en veckas jobb kvar, med fullt dagsschema, innan semestern. Vet inte hur jag ska få ihop mina pass och känner mig stressad över att missa pass, igen. Samtidigt har jag också en skön känsla av att jag igen klarade ett pass. Det är en ny erfarenhet. Det brukar inte vara nåt speciellt egentligen att göra ett träningspass, men jag känner allt oftare att varje pass är rejäla utmaningar. Kanske beror det på att de ligger så ofta och att jag nästan alltid har kvar föregående pass i kroppen. Men i alla fall, mot slutet av varje pass blir jag glad, liksom lycklig och väldigt tacksam. Min kropp, mitt mentala jag, mitt hjärta och min själ, så tacksam att jag kan klara av att göra såna här saker!

69 dagar kvar.

Dag 92-97 - intensiv jobbvecka

Jag insåg i söndags att den här veckan skulle bli så fulltecknad tidsmässigt att jag skulle komma att behöva all sömn jag kunde få för att klara av den. Så jag tog beslutet att inte skriva under de värsta dagarna. Endel träningspass har också fått stryka på foten för att jag inte fått ihop det, och en dag hade jag ingen ork kvar efter tre barns skolavslutningar, ett studentutspring och sedan ett rep inför en slutshow för en annan avslutning. Jag är inte bekväm med att rucka på mina rutiner. De hjälper mig att hålla motståndet nere och jag vet när och hur jag ska göra för att få ihop det. 

Måndag: 

Pass 1: 50 min, 1700 m simning

Pass 2: 50 min, 8 km löpning

Tisdag: 

30 min powerwalk

Onsdag: 

50 min, 1700 m simning

Torsdag: 

vilodag

Fredag:

50 min, 1700 m simning

Lördag:

Pass 1: 102 min, 38.7 km cykel

3.5 km powerwalk

Pass 2: 100 min, 15.4 km löpning

Den här veckan jobbade jag på mitt vanliga jobb samtidigt som jag repade och hade föreställningar med Gertrudes möhippa på Dramaten. På tisdag och onsdagkväll körde vi 5 timmarlånga lajv där jag var en av vålnaderna som gick igen under fyra timmar. 

Sista simpasset kände jag för första gången att det skulle vara skönt att bara få simma lite. Såg fram emot det som något vilsamt och skönt monotont. Brukar jaga upp mig en del inför simpassen annars för att jag tycker det är tråkigt att bara simma fram och tillbaka hela tiden. Kan vara så också att jag just nu inte riktigt står ut med mina egna tankar i längre perioder. Alltid lättare med löpning och cykling för då får jag hela tiden nya intryck som kan skingra tankarna när det behövs.

Känner mig otroligt tacksam över att få sällskap på mitt andra pass idag. Det hade varit otroligt tungt att springa själv, nu var det trevligt och mysigt.

Dag 91 - vilodag

Hade inte tid för, och känner i kroppen att jag har kvar förkylningen, 105 min cykling som jag också borde fått till denna vecka. Vilar, repar och umgås med vänner istället. Under kvällen började trycket på öronen släppa, kanske imorgon kommer bli en helt fantastisk helfrisk dag!

Det finns en historia jag fått berättad för mig som ofta snurrar i mitt huvud, om en afrikansk kvinna som höll en föreläsning om berättande. Hon började alltihop med att fråga åhörarna om de visste varför de var där, vad meningen med alltihop var. Det hade blivit alldeles knäpptyst i salen. Meningen är att du ska lämna världen som en lite bättre plats än när du kom, sa hon. Det är något med det där, "the greater good". Att göra något som är större än för sin egen skull. Att göra något för någon annan. Vad vill man lämna för avtryck? Jag tänker på kvinnan från Piteå, Kristina Paltén, som nyligen sprang genom Iran. Som ensam kvinna springer hon mot fördomar och för fred har jag uppfattat det som på en bit av en dokumentärfilm jag sett om hennes projekt, och hon blev så väl emottagen.

Jag då? Vad håller jag på med? För vems skull? Vad i det jag gör är större än mig själv, vad i detta skulle göra något bättre? Jag tänker på kärleken. Allt det mamma inte orkade kämpa för. Jag vill visa att det går. Att man kan ta sig igenom. Det vill jag lämna efter mig, att det är värt kampen.

76 dagar kvar.

Dag 90 - löpning

90 min löpning, mestadels på Eldgarn. Fortfarande liksom tjock i huvudet av förkylningen. Lock för öronen och snorig. Kroppens känns ganska tung och jag är rosslig ganska långt ner i luftrören. Längtar efter att känna mig lätt i kroppen, att hitta flytet.
Kommer jag att orka det här?

77 dagar kvar.

Dag 89 - simning

50 min simning, 1700 m. När jag hade en lucka för att göra mitt pass var jag helt utpumpad av dagens tidigare aktiviteter. Jag brukar orka ganska mycket, men idag tog det bara stopp. Dagen har bearbetat för mig och min framtid stora saker, och det största kulminerade i en föranad jätteförsämring, men vände oväntat efter ett par timmar till det motsatta. Under "bottentiden", då det kändes som att jag gråtit i flera timmar, hade jag valet att göra mitt pass eller krypa ihop i fosterställning. Det var de alternativen jag såg framför mig. Jag valde att göra passet. För varje längd blev jag lugnare och jag hittade en rytm och ett flow som kändes skönt att vara i. Jag kunde för en stund glömma att jag simmade. Har haft liknande känsla i perioder då jag sprungit ofta, benen går liksom av sig själva. Tankarna kan fara som de vill och ansträngningen i sig är inte ansträngande, man är i kraften, i rörelsen framåt. Känner mig stolt över att jag gjorde mitt pass. Vet inte hur jag ska beskriva det, men det kändes på något konstigt sätt som att jag stod upp för mig själv. Även fast loppet var kört. Efteråt, på väg hem, fick jag telefonsamtalet som förändrade hela situationen till att vara full av möjligheter istället för en lerrutschkana ner i djupare skit. Jag tror verkligen på att människor är mer benägna att utvecklas och göra bra ifrån sig när de visas tillit och förtroende, idag fick jag känna på den magiska energins omedelbara verkan. Jag trodde jag var helt slut, men vid dagens slut visar det sig att jag börjar vakna, och jag vill upp. För första gången på länge tror jag att jag kan klara det också. Känner stöd och andras goda vilja att jag når det jag behöver nå. Det betyder så mycket.

78 dagar kvar.

Dag 88 - cykling med övergång till löpning

35 km + 44 km med övergång till löpning 5 min. Jag fick inte ihop mina 3 tim och 45 min cykling som var dagens projekt, diffade på 13 min. Tiden rann ut och verkligheten kom ikapp. Cyklade via omvägar till Drottningholm för ett studiebesök med teatereleverna på Slottsteatern, sen cyklade jag hemåt via ännu fler omvägar. Jag vet att jag har svårt att inte fullfölja den tid jag ska vara ute, men att snurra flera varv runt samma vägrunda... Det är döden! Jag står inte ut! Jag vill se nytt, känna som att jag är på äventyr. Allt går i cirklar ändå. Jag tycker så mycket sämre om att behöva cykla två varv runt en slinga för att få ihop tiden att jag inte alls är tycker det är så stort problem längre att cykla kortare tid. Ny erfarenhet. Inga fler långrundor bara på Färingsö. Jag klarade fint att cykla i sol och värme i alla fall, även om mina kinder är väl lovligt generade efter ett intensivt och långvarigt möte. Värme tycker jag är megajobbigt när jag springer, såvida det inte är tropisk värme som i Bangkok, där gick det fint. Glad att cykling känns okej.

Har fortfarande kvar en energilöshet i kroppen från förra veckans förkylning. Försökte stå på huvudet på morgonen och det var så obeskrivligt tungt. Det kändes som om jag var tvungen att ta i för kung och fosterland för att få upp benen. Liksom ingen kontakt inifrån och ut till kroppen. Tom. Har jättesvårt för att vara i den känslan, eller ickekänslan. Jag låste mig nog så under de första åren efter mamma och pappas död. Jag hade ingen självklar plats att ta vägen längre så jag såg till att jag försvann. Vet inte om det är förkylningen, eller om det finns saker jag undviker för att jag ändå inte kan påverka dem, om jag minns, om kroppen minns då för länge sen bara för att jag gör det här projektet och letar i minnet efter hur det var... Det påverkar mig på flera sätt. Jag har börjat tvivla rätt mycket på om jag kommer ens klara träningen. Jag har förvrängda upplevelser av hur min kropp ser ut. Och ju mer jag vacklar på olika sätt, desto hårdare tar jag tag i mig. Är det såhär illa? Okej, då dubblar vi dosen på det här, och det här, och det här. Jag börjar planera för att göra mer, längre pass, öka intensitet. Det är två krafter som för krig. Den ena har en så omöjlig inställning att ingenting är möjligt och varje uns av kraft och energi försvinner om hon utför något som kräver nån slags ansats och impuls, som t ex huvudstående. Det finns ingen ansats och impuls, bara tyngd. Den andra sidan har en ilska. Ser vad som händer och blir lite lagom irrationellt förbannad. Hon är den som tar mig upp och bort från tyngden. Den som blir glad över minsta uppmärksamhet. En tacksam själ.

79 dagar kvar.

Dag 87 - simning

50 min simning, 1500 m. Idag var det lättare att komma in i flyt med att försöka "gångjärnsanvända" armarna. Först hade jag svårt att få till andningen. Vet inte om det beror på att viss förkylning hänger kvar i kroppen, eller om det var att det var mycket lättare att få kraft i tagen och att jag därför blev mer andfådd. Tänker att det lär visa sig ju friskare jag blir. Det var mycket väntan på kortsidorna den här gången, och simmare som stod där länge. Tyckte det var jättesvårt att veta om jag skulle simma på eller vänta in att de fick köra före. Upplever att de flesta simmar snabbare än jag. Vet inte hur sant jag har i mina tankar där. Märker att när jag tror nånting, vare sig det är positivt, eller negativt går jag in i tanken helt och fullt. Först upplevde jag passet som otroligt kämpigt och att andningen krånglade byggdes upp till att jag kände det som att jag saknade kraft i lungorna. Det gick liksom inte få ner andningen. Sen lugnade sig den upplevelsen. Banan blev också tommare och jag kunde simma på mer i min egen takt. När jag närmar mig slutet av simtiden har jag räknat ihop det som att jag simmat mycket snabbare än annars och jag börjar må riktigt bra. Wow, om jag får såna resultat av att lägga om tekniken lite, då måste jag se till att få hjälp av någon som kan titta på mig, hur jag gör, så jag kan förbättra ännu mer. Jag börjar formulera mejl i huvudet. Stark. Sen kommer jag på att jag räknat fel. Sen ser jag triathlontjejen på instagram som tyckte hon gjort det bra med att simma 6 km tills hon mötte sin 17-åriga lagkamrat som simmade 12 km... Ungefär där börjar jag ifrågasätta allt. Hur dum i huvudet är jag som gör det här. Vad tror jag att jag ska kunna göra? Jag kan inte mäta mig med någon. Alla andra gör allting bättre. Det här sättet att tänka på vill jag bort ifrån.

Fick inte till mitt löppass idag. Det fanns bara inte tid. Det upptar fortfarande väldigt mycket tid i mitt huvud att jag inte lyckades genomföra det. Vet inte om jag kommer lyckas göra det över huvudtaget den här veckan. Det är så mycket annat som är inbokat, det ena efter det andra. Känner av längden på passen redan. Det rör sig om ca 10 min mer per aktivitet. Inte mycket kan tyckas, men nu börjar det kännas. Idag var första gången jag kände av cykellåren under simpasset till exempel, och axlarna känns svaga och ömma. Blir lite orolig över det.

Idag är det tre år sen jag sprang mitt första marathon. Mitt första, för mig innan, ouppnåeliga mål. Inom ett halvår hade jag sen gjort två marathon och ett ultramarathon på 50 km. Mitt andra marathon sprang jag nångång i oktober/november samma år. Under det loppet kände jag det som att jag sträckte mig under foten. Men man kan ju inte sträcka sig under foten tänkte jag och tänkte inte mer på det. under vintern gjorde jag annat, gruppträningsspass och sånt. Under ett pass i januari sträcker det till igen under foten och dagen efter kan jag inte gå. Jag hade fått hälsporre. Det satt i ett halvår. Precis som mina tankar kan skena iväg och bli större har jag märkt att jag lätt pressar mig hårdare än min kropp klarar av. Jag känner nästan aldrig att jag gjort gott nog. Den känslan om mig själv och vad jag tycker att jag presterar skulle jag vilja förändra.

Som vanligt snurrar tankarna alltså, och jag vill förändra mig själv för att jag inte gör/är god nog. hahaha! Alltmedan jag springer från det ena jag ska göra till det andra. 

80 dagar kvar.