Dag 25 - löpning

15 min löpning. Den här veckan är sista veckan på första träningsmånaden i programmet. Det verkar som att den fjärde veckan varje månad är ömsom lite lättare pass, ömsom växlingspass cykel/löpning + att det är två vilodagar istället för en. Den här veckan blir lite som den blir för att överhuvudtaget få ihop det. Idag fick jag passa på att springa mina 15 minuter när jag ändå skulle hämta upp en hyrbil en bit bort...

Jag lyckades igår att ringa mammas syster. Kan inte förstå att det kan vara svårt för mig. Hon är den finaste. Finns ingen konflikt. Våra familjer umgicks mycket under min uppväxt och firade många högtider ihop. Varför gör jag det så svårt för mig? Jag vill ju prata med henne oftare. jag vill ha kontakt.

Vi var välkomna i alla fall, så idag åkte vi dit jag och barnen.

Mitt emot henne, på andra sidan vägen bor min mammas bror. Vi har aldrig haft nån telefonkontakt. Men jag tycker att jag brukar ha hälsat på när jag varit uppe. Det har inte varit ofta jag varit upp, men i alla fall. Vad jag inte ens förstått är att jag varit så inne i mitt eget när jag kommit upp med familjen att jag inte märkt att min morbror varit bortrest varje gång jag haft med barnen. Han hade bara träffat min äldsta, senaste gången när han var ett år!!! Min morbror är också världens finaste. Hur har jag kunnat göra så? Jag har aldrig i förväg sagt till honom att jag ju jättegärna vill träffas. Han kan ju inte veta exakt när jag kommer på besök om jag inte ens säger det. Varför har jag utvecklat en sån duktighet att undvika de fina? Vad är jag rädd för? Facebook har i alla fall tagit mig lite närmare mina kusiner, fina allihop. Väldigt tacksam för det. Men där finns det ju också ett skydd av att man kommunicerar via skriven text. Men jag lyckades ringa moster, och vi åkte dit, och vi träffade också morbror, och vi hade en väldigt trevlig dag, och berättelser jag hört under min uppväxt berättades igen. Som den om att morfar alltid kom hem 20 minuter innan han klev in genom dörren.

När jag var liten lärde morfar mig göra kvastar av kvistar. Vilka man skulle ta och hur man band dem så att man kunde använda dem att sopa bort snön från bron innan man gick in. När mamma var liten visste hon och hennes syskon precis hur det lät när morfar sopade bort snön med kvasten, han hade ett alldeles eget sätt. Varje gång han var på väg hem hördes hur han sopade av bron. Det kunde vara när han tänkte att han borde åka hem, eller bestämde sig för det. Ljudet hördes alltid långt innan han kom. Han gick alltid före han kom hem.

142 dagar kvar.

Dag 24 - löpning

30 min löpning, idag i Umeå. Sist jag sprang här var när jag och min kollega var med i ett läsprojekt för 5-åringar som biblioteken i Västerbotten höll i. Vår barnbok "Emblas universum" var huvudbok 2013-14 och vi fick mot slutet av projekttiden åka runt till alla barngrupper på författarbesök samt hålla workshops. Det var så roligt! Ett fantastiskt projekt på så många olika plan!!

Steg upp 04.30 imorse, packade ihop mig och barnen och kom fram med tåget upp hit strax innan 13. Har börjat få ont i knäna när jag sitter länge... Hoppas det inte sitter ihop med träningen. Har inte känt av mina knän sen jag spelade fotboll, och det slutade jag med när jag var arton. Andningen var inte alls lika tung idag som igår när jag växlade från cykling till löpning. Tänker att det borde varit tvärt om, iom att jag startade varm då, kall idag. Men jag sprang också per automatik snabbare igår, fast det kändes som att det gick sjukt sakta. Så har det varit tidigare också. Jag kan inte riktigt läsa av hur snabbt jag springer direkt efter cyklingen. Kanske har det att göra med att cyklingen går så mycket snabbare att hjärnan strävar efter ett snabbare tempo av vana?

Råkade se mig i spegeln på tåget med håret på ända och ser att jag lyckats klippa i princip samma frisyr som jag gjorde när jag klippte av mig mitt långa hår allra första gången. Jag grät för jag såg inte klok ut, nu tycker jag det är roligt och att det är riktigt fint. Det var hösten pappa dog. Kanske en cirkel som sluts? På tal om cirklar gick vi på bio och såg Kung Fu Panda 3. "Jag vet inte vem jag är. Är jag gås, är jag panda? Är jag elev, eller lärare?", och såklart är han alla dem. Att chi-kraften är att vara hela sig och bli allt vad man kan bli. Jag kanske inte ska hålla på och ställa mig själv så många frågor och leta hela tiden utan bara vara där jag är och utveckla det så gott jag kan. Vilket jag kanske till och med redan gör, men krånglar till det för att jag inte gillar vissa delar av mig och försöker leta efter nåt annat, bättre, att det kan vara jag. Så kanske den här resan mer handlar om att acceptera mig som jag är, bagage och allt, och gilla läget, mer än att "hitta mig själv"... Kung Fu Panda for the win!

143 dagar kvar.

Dag 23 - simning och cykling/löpning

Pass 1: 20 min crawl i Vällingby simhall. Jättemysig liten simhall. Idag fick jag lite flyt på armtagen, att det kändes som att de satt ihop istället för en arm i taget. Vet inte om känslan är bra eller dålig, men i andra rörelsegrejer som jag gör brukar det vara positivt. Har träningsvärk på yttersidan ryggen under skulderbladen. Lycka! Måste vara från Extremfabriken, fortfarande glad över mina axlar. Fick inte ont alls efteråt!!

Har däremot motstånd mot att komma iväg och göra och jag har samtidigt svårt att bara slappna av. Slappnar jag av känner jag hjärtat och jag blir ledsen. Trött på att ha ont i hjärtat, trött på att vara ledsen. Känns alltid mildare efter jag rört på mig, och än så länge kommer jag mig iväg till slut. Det är bra. Försöker hela tiden hitta saker jag gör bra, det är en livlina. Varje liten grej behövs som motvikt till hur jag trycker ner mig när jag inte är i balans. Imorgon bitti åker vi norrut, barnen och jag, till min släktings begravning.

Pass 2: 40 min cykling + 10 min löpning

Första växlingspasset för säsongen. Det är ju märkligt hur konstiga benen känns efter att ha cyklat. Yr var jag också i början. Efter fem minuter kände jag hela benen, och de började kännas okej. De sista fem kände jag vaderna mest. Men har inte ont i högervaden!! 

Jag är stolt över att jag ändå har nån slags inneboende handlingskraft som får mig att göra. Igår brändes det fjolårsgräs på tomten. Jag var inte med, men när jag hörde skriken var jag där på två röda med vatten och stampade på alla lågor, mitt i röken bland de högsta. Jag skrek order åt mina barn (inte de vuxna) och svor rätt oheligt, och tack och lov fick vi stopp på branden innan den spred sig oåterkalleligt. Jag kunde lika gärna ha blivit stående utan att veta var jag skulle börja, hur, eller ha varit för fokuserad på ett ställe och inte hunnit med helheten. Vi var flera som släckte, annars hade det inte gått. Jag älskar eld, men jag har respekt för den. Jag är inte rädd för den, men jag vet vad den kan göra, jag är glad för det, och igår var en tursam dag, inte för mina lungor, men för allt annat. Jag är glad att jag inte brydde mig om lågorna brände hål i mina skor eller kläder, att röken gjorde det svårt att andas, jag är glad att jag glömde mig för att istället få stopp på branden.

Undrar om det är samma handlingskraft som får mig att göra det här projektet? Som vill se till att jag kommer närmare mig själv igen när allt jag verkar "vilja" inuti är att brinna upp och bränna ner. Jag hatar att hålla på och skriva om vad jag går igenom. Vet samtidigt att det är för att det berör mig. Det är där det gör ont, och jag tycker att jag är patetisk varje gång jag skriver och gråten tränger sig fram för att jag tycker att det är jobbigt, och jag hatar att jag slår på mig själv även för det. Men Om jag kommer mig igenom det kommer jag bli lugn, då kommer lågan vara min. Jag hoppas den ledstjärnan håller hela vägen. Jag är glad att min kropp känns hel och starkt och att jag ens kan påbörja en sån här resa, det är en gåva.

144 dagar kvar.

Dag 22 - cykling

Det börjar bli grönt

45 min cykling. Sol och antydan till värme i luften till och med. Ganska trött i benen men det känns ändå som att de kan cykla helt okej. Det är tänkt att jag ska hålla ett lugnt tempo meste hela tiden också, och det känns riktigt bra att jag får påminna mig själv att inte hålla på och säga till mig själv att jag inte gör tillräckligt. 

Har börjat få tillbaka mina historier som jag har i huvudet. Det är olika trådar av berättelser som jag ibland skriver på. Har nästan aldrig tid att hålla fokus på och sätta mig ner och skriva längre delar, så det har blivit så att det "poppar upp" stycken ibland lite nu och då. När det är för mycket för mig svämmar de antingen över, eller försvinner. Är det mycket känslor som rusar runt i kroppen blir det fler, sätter mina försvar igång blir det färre. Innan jag började bearbeta min historia terapeutiskt visste jag att det fanns en massa inuti som ville ut, men jag kunde aldrig sätta ord på det. Efter mitt första år i terapi lossnade det och jag skrev min första soloföreställning. Det var en alkoholiserad man längst bort i en tunnelbanevagn som var trigger-droppen som gjorde att bägaren rann över, blev ord och kom ner på papper. Precis när jag skulle gå av vid Gullmarsplan ropade han högt ut i vagnen: Nästa hållplats: Rymden! Det blev titeln, och alla bitarna föll på plats.

De flesta saker jag fått gjort har varit på grund av att någon människa, ofta by the way, sagt nånting som triggat mig att göra. Det har blivit som en utmaning att se om jag kan. Jag vet vilket ögonblick, vad det var, som gjorde att det fick en start. Ovan var det en titel som gav en form, en annan gång var det en väns, för mig bekymmerslöst uppmuntrande, "gör det" en kväll utanför en tunnelbanestation vid Stureplan som gjorde att jag beslöt mig för att berätta historien om min sorg efter mamma. Det blev berättarföreställningen "Min historia som är din", projektet jag inte ens kunde föreställa mig att jag skulle göra. Någonsin. Det fascinerar mig att små små saker kan betyda så mycket. Tänk om jag kunde ha den inställningen till mig själv också. Att de små små sakerna jag gör för mig själv duger fint, att se att de tar mig framåt, för det är ju så. Jag gör framsteg varje dag. Lär mig nånting varje dag. Det vill jag verkligen lära mig uppskatta och göra nåt gott av.

145 dagar kvar.

Dag 21 - vilodag

Åkte med en kompis och fem barn till Extremfabriken. De har öppet för barn hela påsken mellan 10-13. Jätteroligt ställe, för både barn och vuxna! Jag var beredd på att få göra som jag brukar, prova hänga i en monkeybarstång, försöka släppa ena handen och få skitont i axeln. Så har det varit i nästan två år. Först hade jag ont i den vänstra axeln. Gick till en naprapat i 9 mån, sen fick jag två kortisonsprutor. Var bra i 1 1/2 mån, sen pajade jag den högra när jag tog mig upp på ett "Irish table" första gången. Det var i april förra året. Såg i min träningskalender att min nuvarande naprapats rehabplan för axeln är tänkt att vara slut imorgon.

Idag klarade jag gå på händer igen. Jag klarade svinga mig fram hela sträckan på både monkeybars och i ringar, det har jag aldrig klarat förut, att kunna svinga hängande i utsträckt arm. Jag provade också att svinga mig till nästa stång genom att släppa med båda händerna samtidigt. Videon ovan är första gången jag provar och också min blygsamma... reaktion. Vet inte om man kan se så noga, men filmen men jag tycker mig se min inställning till vad jag förväntar mig att klara. Det som man inte ser är de hundra gånger jag hängt i första stången och tittat på den andra, tänkt "jag vill" och sen "nej, jag kan inte" och släppt taget. Jag provade aldrig. Idag tänkte jag överraskande nog "jag ska prova om det går", och sen släppte jag taget, men inte neråt utan framåt. När jag får tag efter första tycker jag att man ser att jag inte tror att det är sant, ser nästan arg ut. En gång ingen gång. Var det sant? Gör igen. Det var sant. Glad. Två gånger tur? Tredje, "jag kan, jag kan, jag kan!"

När min äldste son var fyra stod han nedanför träd och tittade upp i dem. Han sa att han inte klättrar i träd. Han kan inte. Så höll han på under en lång period. Jag försökte ibland be honom prova i alla fall. han verkade ju vilja. Men han sa alltid nej. En dag när jag kom ut ur huset såg jag min fyraåring längst upp i en skranglig, hög och mycket svajig trädtopp 3,5 m upp. Han ropade glatt ner "Nu klättrar jag i träd, jag kan." Klättrade sonen längst upp i trädtoppen för att övertyga sig om att han kunde klättra? En gren ingen gren...

Att den här dagen skulle komma, att jag skulle börja klara använda armarna igen, att jag skulle få mina drömmar om vad jag skulle vilja klara och göra tillbaka... Inatt låg jag vaken och jag ville klottra bloggen full av att det här projektet är skit, jag är skit, allt är skit. Väldigt moget och rationellt jag vet. Men det har varit så mycket av att bara försöka acceptera "nu är det så här", då jobbar jag vidare såhär... Och det har varit avgränsning efter avgränsning, på en massa olika plan. Jag har fortsatt försöka, men misslyckats, misslyckats, och misslyckats igen. Men fan i mig jag fortsatte! Jag gjorde mina helvetestråkiga rehabövningar. Jag tog det lugnt. Jag fortsatte prova och utmana, liiite, lite, fast det aldrig gick. Idag var det värt allt!!!

146 dagar kvar

Dag 20 - simning och cykling

Pass 1: 20 min crawl. Påsklov och barn som också kan och vill vara med. Så fick det bli.

Kände inte av axeln och armarna, som brukar gå igenom faser av att först bli träningsstumma på översta armmuskeln, sen triceps och sen underarmarna, men som betedde sig ganska mjukt och milt alltigenom. Själv ägnade jag mig däremot åt att försöka stressa mig igenom 20 minuter, för att påminna mig varje längd att 20 min inte går snabbare för att jag stressar. Hade en vän med mig som hjälpte mig att passa barnen medan jag simmade. Det tog tid innan jag kunde släppa att jag var till besvär.

Pass 2: 86 min cykling. Cyklade samma rutt som igår, men förlängde den med "en byväg". Färingsö har en väg som går mitt igenom och sen går en massa småvägar i kringliga gummiband kopplade till den. Ganska praktiskt när man vill göra olika rutter. Är rätt trött i benen känner jag, eller hela kroppen faktiskt. Känner av höger vad fortfarande litegrann. Men det känns mest som träningsvärk, så jag hoppas det försvinner helt tills imorgon.

Vägarna går i cirklar och mina tankar med. När jag började springa, och klarade längre än till brevlådorna, märkte jag ganska snart att min mentala inställning hade ungefär samma mönster som upprepades varje gång. 

De första 3 km tror jag att jag ska dö, 

3-5 km tycker jag att jag är en idiot, vad fan är det jag håller på med egentligen, hur dum i huvet får man vara, 

5-7 kilometer börjar det gå lättare att andas, då tycker jag att jag har en ganska bra kropp ändå, om det bara kunde göra..., och klara..., 

7-9 börjar jag tänka på saker som finns i huvudet, grubblar, 

9-12 km börjar jag få ideer på saker jag vill skriva, eller göra konstnärligt, 

efter 12 kilometer blir det ganska tyst och lugnt och jag börjar se mönster av hur kroppen rör sig när jag springer och det brukar kännas som jag kan fortsätta hur länge som helst.

Imorse vaknade jag av att jag drömde, för första gången sen i julas. Det var ingen speciell dröm, men den var tydlig, i färg och den handlade om något som gick att följa. Nu börjar jag se att jag alltmer följer ett känslomässigt mönster också, hur jag gör när jag deprimerar mig. Först blir jag ledsen. Jag är så glad att jag kan bli det. Blev inte det förut på samma sätt. Det kunde komma över mig i situationer som inte var kopplade till det som jag var ledsen över, men i situationerna kylde jag bara ner känslan. I alla fall, jag blir ledsen. Ledsen tills kraften känns som den går ur kroppen, all kraft, som att långsamt bara sjunka under vatten, utan att tro sig kunna göra något, och när jag för länge sen trott att det alltid kommer att vara såhär blir jag förbannad och sen kommer fler och fler känslor tillbaka, och med dem krafterna att agera, och jag får tillbaka mina drömmar. Ungefär så upprepar det sig, vare sig det är en stor grej eller liten. Tar längre eller kortare tid att ta sig igenom bara. Jag är glad att jag lärt mig att man tar sig igenom, att jag gjort det så många gånger, för alltid när jag sjunker tror jag inte att det kommer förändras, men mitt huvud vet så det brukar se till att jag fortsätter göra saker fast jag ligger ner inuti. Många gånger till synes som att jag inte hade ett problem i världen. Den delen av mitt huvud som hjälper mig på det sättet är jag oerhört glad och stolt över. Någon sa nångång, "Man behöver ha tålamod, mod att tåla." Den delen av mig är så modig och stark.

Vad jag är rädd för är att jag följer mönster som jag inte riktigt är medveten om. Att jag tror att jag gör val utifrån mitt hjärta, medan jag egentligen kanske bara väljer vägar som lever upp till att jag upprepar misslyckanden jag inte kommit över, eller har kommit över, men inte förlåtit mig för. Att jag t ex behöver upprepa och upprepa hur jag försökte få min mamma att se mig och älska mig när hon var som djupast deprimerad. Om jag bara hade kunnat få henne att "vakna" igen, bli som vanligt igen, då hade jag kunnat rädda hennes liv. Jag vet mentalt att jag inte kunde det. Det var inte mitt ansvar och det var inte mitt fel. Hon led av en psykisk sjukdom som kom att ta hennes liv. Men känslomässigt är det inte lika lätt att förstå. Jag tror att kroppen lever om sina minnen om de inte bearbetas. Jag vill så gärna att min kropp ska få vara fri och få vara så levande i nuet som den bara kan. Hur vet man?

Som sagt, snurrigt, i cirklar, i cirklar. Befinner mig ungefär vid "5-7 km" i mental inställning och börjar bli "förbannad", eller typ känna olika saker, känslomässigt. Alltmedan jag systematiskt kartlägger vägarna på ön för att veta vilka jag ska cykla på beroende på hur länge jag ska hålla på. Runt, runt.

147 dagar kvar.

Dag 19 - cykling

70 min cykling blev 26.62 km idag. Jag börjar förstå att jag kommer få en hel del mil i benen om jag lyckas följa de tider jag ska cykla enligt träningsupplägget. Måste hitta vägar jag kan snurra runt på här ute på ön så jag hittar lagom rutter. Sånt brukar jag tycka är kul!

Det här var premiärturen för Jake och jag för i år. Jag trodde aldrig att jag skulle bli glad av att ta fram en cykel från sitt vinteride, men alltså, wow, han är himla fin, och vi har haft roligt ihop! Blir glad av att cykla, skumt men härligt!

Har fortfarande ont i höger vad, så jag funderar på om jag behöver lägga om lite i passen, cykla mer ett par dagar och skippa löpningen. Kändes inte speciellt i vaden nu då jag cyklade, men jag kände i låren och benen som helhet att de är rätt trötta efter veckans sprintpass. Eller var det gårdagens löpning som tog slut på dem...?

Skulle ha simmat idag, men simhallarna är stängda pga långfredagen.. Har svårt att tänka om märker jag. Eller, egentligen inte, men jag hamnar off beat och kommer av mig i att bara göra. Startsträckan för att istället bara cykla blev så mycket längre, tiden bara gick innan jag kom iväg. Från och med idag och veckan framåt kommer jag behöva kasta om en massa i vad jag tränar när, och hur. Stressar upp mig över att jag inte ser framför mig hur jag ska göra. Behöver få ner en plan som är genomförbar, för om den brister är jag rädd att komma av mig, och då börjar jag hitta ursäkter och ser istället till att jag får det svårare att göra det jag vill. Känns ju helt knäppt att jag måste ligga steget före mig själv för att se till att jag håller mig i skinnet, men så gör jag väldigt mycket. Det är som att jag inte bara tar ansvar, jag övertar ansvar. Gör det lite åt alla håll faktiskt. När någon gör något mot mig som jag inte gillar, som jag kan förstå ur deras perspektiv att det händer, säger jag oftast inget. Jag tänker att de inte vet bättre, att de gör så gott de kan. Kan till och med försäkra dem om att allt är okej, vilket det så småningom säkert blir när jag hunnit slicka mina sår och fått dem att läka ifred. Jag har otroligt svårt att säga ifrån, att riskera relationen, med vem det nu än är med. Så jag ler så länge jag kan, väljer en annan väg, eller bara stänger den dörren tyst utan att det märks. Förväntar mig att det ska hända, och då känns det liksom inte lika farligt, för jag visste att det skulle bli så. 

Om jag låter andras "vad det nu kan vara" som inte funkar med mig komma åt mig för mycket tappar jag orienteringen, då vet jag inte hur jag ska ta nästa steg, hur jag ska hålla mig på benen, och jag Måste hålla mig på benen. Ingen annan kommer att se till att jag gör det. Jag kommer inte ihåg när jag senast litade på att någon skulle finnas där. Skulle vilja hitta till det igen.

När jag var sjutton hade jag sett till att få flytta hemifrån. Då bodde jag i min andra fosterfamilj. Jag gjorde det för att jag var det sista barnet som bodde hemma. De var otroligt fina mot mig, och lät mig vara, litade på mig. Det betydde världen för mig. De fanns där för mig, jag visste det, men jag tyckte inte att de skulle behöva göra det så jag gjorde upp planer för hur jag skulle kunna klara mig själv. Jag visste att de så småningom ville sälja sitt hus och flytta till sitt sommarhus en liten bit bort. Jag ville inte vara den som stod i vägen för deras drömmar, så jag gjorde allt jag kunde för att få till att flytta. Det var enda gången min fostermamma blev arg på mig. Sen stöttade hon mig i alla fall. Jag sa aldrig till dem att det var därför jag ville flytta, för då skulle de behöva säga att jag inte var ett hinder, fast jag ju var det. Ville inte vara ett hinder, på något sätt, de var ju dessutom så snälla. Så jag tog ansvar, till och med från dem. De flyttade ganska snart till sitt sommarhus. Så gör jag ofta. Vad skulle vara bäst för alla? Kan jag klara det? Okej, då gör jag så. Det är en sak som är bra med den här Ironman-grejen i alla fall. Den är bra för mig i första hand, och jag kommer inte att klara det själv, så jag tvingas lära mig att be om hjälp, och det tar en jävla plats också. Även om jag också här gör allt för att det ska märkas så lite som möjligt för barnen.

148 dagar kvar.

Dag 18 - löpning

5 km mörkerlöpning runt Trollsjön i skogen med sällskapet som lyfter mig varje gång vare sig jag sitter fast i skosulorna eller har huvudet ovanför ytan. Väl inne i skogen blev det snabbt så mörkt att vi knappt såg vart stigen gick. Tur jag sprungit där så många gånger att jag till och med vet hur rötterna kröker sig över stigen. Var dock inte förberedd på att få kramp i höger vad, och å vad jag hoppas att det bara var kramp som inte släppte men som kommer vara borta imorgon bitti. Jag har svårt att gå nu och rätt ordentligt ont. Är mer än rätt ordentligt orolig att jag skadat mig också. Kan inte avgöra om det gör skadat ont eller inte. Har flera gånger bara valt att ignorera smärta och kört på, för att det gått, för att jag sagt åt mig själv att bita ihop, "det går över". I alla fallen det visat sig att jag gjort mig illa på riktigt har det beteendet definitivt Inte varit värt det. Rehab-perioderna har blivit så mycket längre och skadorna bitit sig fast in i märgen. Kroppens pannben ger igen mot huvudets antar jag, med ett skrikande "Lyssna på mig för i helvete!"

Idag är ärkeängeln Gabriels dag, och för 43 år sen föddes jag. Jag var efterlängtad. Har alltid känt det så. Efterlängtad med ganska ful. Skelögd, med utstående öron och så småningom hartänder längst fram. De älskade mig i alla fall. Jag är så oerhört tacksam för det. Hur jag än var och hur jag än såg ut älskade de mig, min mamma och pappa, och pappa sa att världen låg öppen, att jag kunde bli precis vad jag ville. De gav mig kärlek och hopp med modersmjölken. Det har varit min räddning. Jag Vet att kärlek och hopp finns.

På sin födelsedag fick man te´och rostade mackor på sängen, serverat på en svart träbricka och mörkgröna servisen Vardag. Mamma brukade ha skaffat födelsedagspresent som jag inte kunde förstå hur hon visste så precis att jag ville ha. Det hade förändrats till min trettonde födelsedag. Farmor, pappa och mormors begravningar hade avlöst varandra under året, mamma sökte jobb och blev allt mer deprimerad. Strax innan den här dagen jobbade hon extra på bok- och pappershandeln i närheten. Jag var där efter skolan och visade mamma några saker jag önskade mig. Jag tror det var en ask färgglada plastgem, en skrivbok och några sudd. Mamma sa att jag skulle lägga dem på disken bara. Den födelsedagen när jag öppnade min present hade jag fått precis vad jag önskade mig. Det låg i paketet precis som jag lagt det på disken. Jag förstod direkt att något var fel. Hon firade inte mig längre. Hon gjorde vad som krävdes av en mor. En och en halv månad senare var även hon borta. 

Jag har svårt att hitta till att vilja fira min dag sen dess. Nu, de allra senaste åren har jag insett att det finns de som ändå velat fira mig. Jag har till exempel en vän, vi har setts två gånger de senaste 20 åren, som varje år skickar ett meddelande idag. Som önskar mig en bra dag, ett bra år. Utan att jag gjort detsamma. Jag har inte ens haft vett att förstå det. Men jag gör det nu, och jag har såna otroliga människor nära mig, som bryr sig om och ger precis det där jag inte kan förstå att de vet att jag önskar mig. Villkorslös kärlek.

149 dagar kvar.

Prokrastineringen under träningsperioden inför min första halv ironmandistans

För att få nånting gjort har jag nångång tydligen lärt mig att prokrastinera Samtidigt som jag gör det jag måste/vill/ska... 

Jag hade vansinnigt svårt för bilder på mig själv. För att stå ut med träningen ville jag göra nånting som jag skulle tycka var ännu jobbigare än att träna. Det låter fånigt, men jag tyckte det var jättesvårt att ta en selfie om dagen i 50 dagar, och jag hade rätt, det höll fokus från att tycka träningen var olidlig...

Nu när jag ser bilderna tycker jag att flera blev riktigt fina, att jag är fin på dem. Känns hoppfullt för en inbiten självföraktare.