Dag 4 - 163 dagar kvar

Mjuk och mild med svettlockigt hår på 75% puls. 

Det ser inte ens ut som jag cyklar, men jag gör faktiskt det.

50 min cykling. Först 30 min sprint, mest backintervaller, sen 20 min på 75% i puls. Kändes stumt i benen i början, idag blev tredje dan på raken med cykling. Men efter ett tag kunde jag cykla på rätt bra ändå. 

Programmet som jag har som grund har lagt ut varannan dag cykel/löpning. Bytte onsdagslöpningen mot lördagscyklingen för att kunna springa tillsammans med vänner då istället. Jag är rätt låst av både jobbschema och barndagar, så jag behöver lösa saker som det är genomförbart. Vissa längre pass kan jag bara göra vissa veckodagar och tider. 

Imorse vaknade jag upp och kände mig lite som henne ovan. Jävla tur att man inte är en ängel, kändes som vingarna skurits av. Tänker att det är bra, att jag aktiverat musklerna mellan skulderbladen under simningen igår. Har varit klen på det förut, gällande alla arm/axelgrejer. Märkte sen att jag fått en låsning av nåt slag mellan ryggraden/skulderbladet på mitten höger sida. Min naprapat brukar hitta den punkten när jag får behandling för axeln så jag antar att den är en del av hur "ondskan" med axeln sitter ihop... Har försökt tryckbehandla den själv idag, får se hur jag kan röra armen imorgon...

Tidigare idag har jag varit besviken på mig själv för att jag inte är en glad och peppig bloggare, sjukt entusiastisk inför hela projektet och skuttar omkring med idel glada ord och tillförsikt. Galet faktiskt, iom att jag verkligen vill skriva hur jag upplever det här. Inte hur det borde vara. Så varför håller jag på och slår på mig själv när jag gör som jag vill? Funderar mycket på det, hur jag håller mig i schack. Vad jag tillåter mig själv och inte. Jag vet att jag har någon form av järngrepp inuti, håller inte lika hårt idag som förr om åren, men det finns där. Märker att greppet finns där nu, det sätter in av sig självt ibland. Jag använder det för att fortsätta gå, för att klara av och ta mig vidare. Tycker inte om känslan, det är en slags icke-känsla. Ett ingenting. Tycker ingenting, känner ingenting, bara gör. Fungerar. När jag upplever det så håller jag i mig inuti, så att jag försvinner. Det är som ett fysiskt mantra att jag måste klara allt själv, att jag bara har mig själv. Jag tänker att man existentiellt är ensam, men jag vill inte leva så. Jag tror att det är när man delar, när man vågar öppna sig, som man växer, som man lär sig, och som man blir helare. Jag vill lära mig det mera. Blev ändå glad mot slutet av cyklingen då endorfinerna började sprida sig. Kände mig lugn inifrån och dessutom mycket nöjd med frisyren, stylad i svett. Såg bättre ut än den brukar, nästan kalasig :-)