Dag 54 - löpning och simning

Pass 1: 15 min löpning mellan Eriksdalsbadet och Tanto. Har börjat ta extra järn och köpt nya vitaminer och omega3. Kombinationen har varit min räddning sen jag fick mitt andra barn och aldrig fick tillbaka nån energi. Jag var helt slut hela tiden. Kände inte av vaderna alls idag, men är rätt trött. Eller mest omotiverad. Försöker tänka positivt. Försöker hitta mening med saker jag inte har svar på. Min problemlösningsförmåga suger. Ser fram emot två träningslediga dagar.

Pass 2: 20 min simning. Det var skönt att vara under vatten. Stänga av yttervärlden. 

Inget flow, ingen kreativitet. Bara stopp. Hopplöshet. Det är förlamande. Vill inte lägga mig, vill inte drömma.

114 dagar kvar.

Dag 53 - cykling

45 min cykling. Yngsta barnet lekte hos en kompis så jag hann cykla innan jag hämtade henne och gjorde middag. Hann precis innan regnet också. Hann se det gröna. Hann känna att jag också växer, lite varje dag.

Pratade med en kompis häromdagen. Vi pratade om konflikter, att ta ansvar för sina vänskapsrelationer, att värdesätta dem och sig själv genom att inte bara acceptera när det inte känns likvärdigt. Jag vet med mig att jag är bättre på självutplåning. När jag var yngre, ganska mycket yngre, funderade jag väldigt lite på vad jag kände. Jag var mest bara otroligt tacksam om någon tyckte om mig. Enda undantagen var nog om det fanns någon som jag tappade balansen av, då blottade jag strupen och visade tänderna på samma gång, liksom nästan rädd för att jag var i livsfara. Det sätter rätt tydliga spår hur man var förr. Vissa saker växer sig starkare, andra vissnar, torkar ut. Några bidar sin tid för att slå ut i full blom under rätt omständigheter. Vissa saker kan man hyfsat styra något med hur mycket man vattnar det och göder. Jag vill växa, leva och bli starkare. Jag blir det genom att blotta strupen, att visa mig. Jag blir det genom att uppskatta det jag har. Jag är värd att vara, värd att vara med. En frihetskänsla spirar i takt med grödan som växer.

115 dagar kvar.

Dag 52 - simning och cykling/löpning

Pass 1: 20 min simning, 750 m. 

Pass 2: 60 min cykling, 22 km. Övergång till 20 min löpning, 3.3 km.

Vaderna är klena men i övrigt känns kroppen stark, hela sig själv på nåt sätt. Skönt med ljuset på kvällarna, tidsplaneringen blir mindre och mindre på håret att jag ska klara genomföra innan det är mörkt. 

Kollade igenom träningskalendern och hur upplägget ser ut framöver. Räknade om minutrarna på de längre cykelpassen till hur många timmar de är. Kollade igenom veckorna, skillnaderna mellan de olika disciplinernas upplägg, när det är som mest, hur många timmar per dag det verkar vara vissa veckor... Jag vet att jag behöver ha en överblick, men så fort jag fått den måste jag glömma den, det känns bara omöjligt annars. Har hjärtklappning. Jag vet vart jag ska. Det finns en plan. Om jag går vilse är det bara att kolla vad som kommer härnäst. Men i övrigt, bara så, vad kommer härnäst. En sak i taget. Steg för steg och försöka var så närvarande som möjligt i det. Jag tror det är bra. Samtidigt fattar jag att jag kontrollerar jag mig själv på det sättet. Det är som att jag är min egen dressyrryttare ibland. Kan det verkligen stavas så!?

Jag var på mig själv med tiden igen också. Räknade ut att jag skulle vara tillbaka efter 59 min istället för 60. Tyckte jag att det var okej? Nej. Det gick inte. Först försökte jag sakta ner, men så kan jag ju inte göra, det är fusk. Cyklade en extra sväng ner till badplatsen och tillbaka för att hamna på plussidan med tiden. De håller på att lägga i bryggorna. Utesimning närmar sig... Gjorde sen på likadant med löpningen. Det skulle bli en minut för lite, så jag var tvungen att ta ett litet extravarv. Lite för mycket funkar bra, för lite GÅR INTE. Och vem skulle egentligen bry sig?? Det handlar om 30-60 sekunder. Nä, Fel är fel och rätt är rätt, och jag måste göra rätt för mig. Mer än rätt. Varför? Höjer det mitt värde? Nä. 

Jag vill vara Phoebe i Vänner istället. Hon känns mycket roligare.

116 dagar kvar.

Dag 51 - löpning

40 min löpning. Blev ett sent pass i sista dagsljuset, det är otroligt vackert ute nu. Den vårgröna färgen, den där alldeles nyfödda, och fåglarna som sjunger. Allt är skirt, det gror och allt är möjligt. Benen känns starka, men jag tror att jag överbelastat vänstra vaden något. Gick helt okej att springa med ändå, försiktigt och fint.

I allt det här vackra är det i år 30 år sen Palme blev mördad och Sverige vaknade ur sin folkhemsdröm av falsk trygghet och odödlighet. Jag och mamma var på besök med faster hos en av hennes döttrar som just fött sitt första barn. Jag är tolv och håller ett nyfött barn med ett helt liv av möjligheter framför sig och tv:n meddelar nyheten som skakar om hela landet, som tar tag i mamma och skakar om hennes bild av att allt kommer bli bra. Det kommer inte bli bra. Sveriges stadsminister mördad på öppen gata. Nu kan vad som helst hända. För det som inte händer oss hände här, vi är inte säkra. Vad som helst kan hända.

I allt det här vackra är det idag 30 år sedan Tjernobyl. Dagen jag minns den stilla luften i köket. Så stilla att dammet syntes sakta dansa i motljuset från fönstret, fyllde rummet med icketid medan radion aldrig varit så synlig, så skarp där den stod på bänken. Det som inte händer oss händer nu här, för ett gult radioaktivt moln rör sig mot Sverige. Nu kommer vi aldrig mer att kunna plocka bär, kanske det till och med pratas om att man kanske kan dö. Det finns en undertryckt panik i den nya medvetenheten av att världens undergång skulle kunna dra över oss när som helst när vindarna blåser hitåt. Jag tror att mammas känsla av att inte orka mer växer med de nya faror vi blir varse om. Sverige är inte säkert, världen vacklar, vad som helst kan hända, det gula molnet är över oss och det finns inget vi kan göra.

I allt det här vackra, den mest spirande delen av året, om några dagar är det 30 år sen mamma dog. Då jag på bråkdelen av en sekund förstod att ingenting av min värld, mitt land, mitt hem fanns kvar som jag kände det. Utan mamma seglade jag och min bror tyngdlöst runt utan dragningskraft från någon jord. Nu kunde vad som helst hända, och det fanns inget vi kunde göra. Min sömn förändrades. Jag slutade drömma att jag kunde flyga. Nu tillbringade jag nätterna med att leta efter mamma och pappa istället. De var alltid flera meter framför, alltid med ryggen mot mig och när jag ökade takten, började de springa. Jag skulle aldrig få tag i dem igen. De tittade aldrig tillbaka hur jag än sträckte mig och försökte nå dem. Det fanns ingenting jag kunde göra.

117 dagar kvar.

Dag 50 - simning

Återhämtningsvecka

20 min crawl, 750 m. Överlycklig över att passen är kortare den här veckan. Känner mig trött, frusen och rätt sliten. Fortfarande rätt mör i låren och nu har jag börjat känna av framför allt vänstra vaden. Skönt att simma dock, vaderna kändes lite men inte mycket. 

Kör fast i huvudet. Vill tysta ner mig. Inte störa. Inte berätta. Är rädd att jag stöter bort. Att jag blir obehaglig för andra. Den man vill hålla sig borta från. Det blir bäst så. För komplicerat. Man vet inte vad man ska säga, om man ska säga nåt. Jag måste ju vara störd på något sätt. Så blir det tyst. En meter tystnad runt om mig av saker som inte får sägas, inte får nämnas. Sen någon meter nästan utom hörhåll "Där är hon", "Visste du att...", "Jag hörde att...", och nu "Jag läste att hon..:" 

Jag är rädd för den ensamheten, jag kan den väldigt bra. Längtan efter att få vara vanlig är så stark, att jag dras att låtsas, låsa in och slänga nyckeln. Fast jag vet att det enda som hjälpt mig att ta mig vidare och som har gjort att jag kunnat lära mig att härbärgera mina erfarenheter är att jag lyft upp dem och gjort dem synliga. Allt det fula, det vackra, sorgen, ilskan och kärleken. Rädslan.

Mitt hjärta slår som det var sin dubbla storlek, som när jag kämpade med alla medel jag kunde för att få mamma att se mig igen. Jag skrek, jag bönade, jag grät, men hur jag än försökte kunde jag inte nå fram till hennes kärlek. Den hade alltid funnits där, men nu såg hon bara sin egen verklighet, hon kunde inte ta in längre och gång efter gång när jag pratade med henne på telefonen sa hon att hon inte hade några ben. Hon lät så övertygad att jag trodde de hade amputerat dem. Hon försökte säga att hon inte hade något som bar henne. Hon behövde hjälp, och jag, jag och min bror vi klarade oss utan henne. Vi bodde ju själva i huset. Vi var tretton och sexton år, och mamma trodde att vi klarade oss utan henne. Att hon inte hade någon mening längre. Den känslan i henne sög självklarheten ur mig. Hon älskade mig inte längre? Ingenting jag gjorde kunde förändra, jag var inte tillräcklig och när hon sedan lämnade helt tog hon mitt värde med sig. Jag var ingenting, tillintetgjord. Där startade mitt nya liv. Inte värd besväret. Inte älskad nog. Det var inte mammas fel. Hon var djupt deprimerad, men sjukdomens gift satte hullingar även utanför hennes kropp. Är så väldigt tacksam för de människor som dragit hullingar ur mig genom att gång efter gång orka ringa, skriva, prata, krama, bevisa om och om igen att jag finns, att jag har ett värde för dem.

Det här projekten är också ett försök att göra det emot mig själv. Varje träningspass jag genomför mantrar att jag är värdefull för mig själv. Jag börjar tro på det mer och mer.

118 dagar kvar.

Dag 49 - vilodag

Vilodag

Förvånansvärt nog har jag inte ont i vaderna idag. Lite på utsidan där jag först fick känningar, men annars är det låren som känns möra. Är inte så bra på att förstå vad som kan orsaka kramp, men det verkar logiskt att det skulle ha något med kosten att göra, med tanke på dagens status. Eller, jag vill inte oroa mig för att det skulle vara för att jag cyklade så mycket och sprang så lite dagarna innan, med tanke på att 18 mils cykling ligger före 4.2 mils löpning...

Idag har jag varit på kurs och försökt jobba med att lösa upp fysiska blockeringar i kroppen. Känner mig stressad över att jag låser nere känslor med halsen för att slippa känna, det blir så svårt att kunna andas ordentligt när jag tränar då, och släpper jag efter så är jag ledsen, och det är ju ingen energikick direkt. Låsningen är inte bara att hålla nere, den är också som ett krampaktigt försökt att hålla hoppet uppe om vissa saker. Har jättesvårt att släppa taget om hoppet. 

Fast jag såg henne med egna ögon, lugnade och tröstade jag min brors dåvarande flickvän och sa att vi inte skulle ta ut något i förskott. "Vi väntar och hör vad doktorn säger." När ambulansföraren kom in till grannens vardagsrum där jag satt i soffan med armen om flickvännens rygg steg jag fram till mannen och frågade sakligt, "Ursäkta, är hon död?" Den tid det tog från att jag hittade mamma till ambulansen kom och man fick ner henne, det fanns inte en rimlig chans någonstans att hon fortfarande skulle vara vid liv. Men jag ville så gärna att hon skulle leva. Ingenting i en vill släppa taget om dem man älskar. Även om trådarna blir tunnare och tunnare, håller man bara hårdare. Fokuserar och intalar sig att man kan hålla för båda. Men det enda hopp som är liv är att var och en håller sig och att man väljer varandra. Hon släppte taget, hon valde bort, och jag föll också med min vansinniga kramp av hopp som drogs ur min kropp i fallet. Men min sorg den var min, så den kunde jag stänga in. Kanske var det ett sista hopplöst försök att hålla henne kvar, och jag var stark nog att hålla många år. Men det är inget liv. Det som är dött behöver sörjas och få ro, det som lever energi till liv. Liv är rörelse, inte kramp.

119 dagar kvar.

Dag 48 - Womens health halvmarathon

Före start

21 km löpning. Jag slog ihop två av veckans tre löppass, ett 70 min + ett 30 min, för att jag ville springa det här loppet med vänner och en kusin. Förutom att den här veckan är tyngsta veckan träningsuppläggsmässigt på den här fyraveckorsperioden blev det mest cykling och simning tidigare. Var lite orolig för vad tre dagar i rad-cykling skulle göra med benen till loppet så jag sprang 15 min under gårdagen för att känna lite. Då kändes det mest i låren, träningsvärksaktigt. Hade en lite skörare känsla i vaderna, men tänkte inte på det så mycket.

Jag ville springa loppet för sällskaps skull, för att det är roligt, och jag ville absolut inte skada mig. Benen kändes starka länge, trångt med andningen med det släppte mer och mer efter 12-13 km. Efter en mil kände jag av utsidan vaderna, men det gick över. Vid 18 km kände jag som en blixtrörelse från längst ner baksidan vänster vad upp till halva låret. Det kom ganska ofta och strax också på baksidan höger vad. Jag tog beslutet att släppa mina vänner och saktade ner tempot. Det blev hanterbart i nån kilometer. Det var tungt att släppa taget, och jag är väldigt glad att jag gjorde det. Kan ha svårt att fatta när spelet är slut, och det kan ibland kosta väldigt mycket. Fick snabbt ta emot och gå igenom en hel del inte så konstruktiva åsikter om mig själv, som jag också blev förbannad på för att jag fattar mentalt att det är helt idiotiskt att känna som jag gör när jag tar ett klokt beslut. Fick annat att tänka på när det blev en liten futtig uppförsbacke och en bro över djurgårdskanalen. Vaderna drog ihop sig så jag var tvungen att stanna och stretcha ut dem. Kunde fortsätta vidare, men när nästa uppförsbacke kom drog hela benen ihop sig. Stannade igen. Stretchade ut. Krampade uppför resten av backen och fick stanna en gång till. Efter det var det flackt fram till sista biten innan upploppet. Musklerna på framsidan smalbenen började dra ihop sig ett tag, men det passerade efter en stund. Försökte springa så avslappnat jag kunde med benen. Sen blev det tårna på ena foten som började dra ihop sig. Jag blev alltmer osäker på om jag skulle ta mig till mål springande. 100 m innan upploppet kommer en liten liten puckel på gatan och vaderna skriker hurra! vi drar ihop oss och jag vägrade låta dem. Har nog aldrig sprungit så kontrollerat fokuserat på slutet av ett lopp förut.

Jag tog mig i mål, jag hade roligt och jag tog det kloka beslutet för min kropp. Stolt över det. Krampen släppte som tur var direkt i mål. Vet inte om det är träningen eller hur jag ätit som gjorde att det blev som det blev. Har aldrig varit med om det förut under ett lopp. Brukar alltid ha tagit resorb innan längre lopp innan. Det gjorde jag inte idag... Note to self är att vara noggrannare med förberedelser innan längre prestationer, viktigt! Det är inte bara passet i sig som ska klaras av, det är innan och efter också. Känns i alla fall inte just nu som att jag skadat mig, får se hur det känns imorgon.

Firade loppet med släktingar toppat med yoghurtefterrätt, kaffe, prytt med snyggaste och mest användbara medlajen jag fått hittills.

120 dagar kvar.

Dag 47 - löpning och simning

Pass 1: 15 min löpning. Har cyklat tre dagar i rad, så jag ville bara kolla hur benen kändes inför imorgon då jag slagit ihop två av veckans löppass och ska springa Womens health halvmarathon. Jag är trött i benen, ganska tung. Känner av låren mest, litegrann baksidan vaderna. Ska bli intressant och se hur de mår imorgon...

I höstas prang jag Stockholm halvmarathon. Jag hade haft en dålig period, alldeles för mycket emotionell stress blandat med väldigt hög arbetsbelastning. Fick hjärtklappning så fort jag ansträngde mig, så nästan alla löppass var gå/springa/gå/springa-pass. Mitt liv var för mycket för mig. Men jag lyckades vara snäll mot mig själv genom att övertala mig att jag fick gå så länge jag ville, att jag gjorde så gott jag kunde. Efter ett tag började benen springa av sig själva när jag fått tillbaka andan. Det gjorde att jag i alla fall tog mig ut på "löprundor". Mycket till träning blev det inte, så jag hade inga som helst förväntningar på loppet. Var osäker på om jag ens skulle klara ta mig runt hela sträckan. Starten gick och jag tog på mig mina hörlurar, musik, och började springa. Det kändes ganska bra. Kommer ihåg att jag tänkte "det är lika bra jag passar på och springer, man vet aldrig hur länge jag orkar". Jag orkade i mål, och jag hade rätt god fart, för att vara mig, på slutet. Min sluttid blev 2.06.58, trodde aldrig för mitt liv att jag skulle klara under 2.10. Så glad som jag var då sitter fortfarande i benen när jag tänker på det!

Morgondagen kommer bli lite av en prövning därav. Jag har inte tränat för att nu kunna göra ett halvmarathonlopp. Är rädd att skada mig, så jag har bestämt mig för att det är ett träningspass, jag ska ta mig runt. Frågan är hur jag kommer reagera när jag väl står där och starten går? Hur kommer jag känna om jag inte ens kommer i närheten av tiden jag fick i höstas, kommer jag känna att jag gjort dåligt då, fast jag gjort som jag velat? Eller kommer jag vilja jaga tiden så att jag ändrar min plan? Varför skulle tiden vara så viktig? Vad är det där med att hela tiden vilja förbättra, göra mer, klara mer, göra bättre... Kan det gå av sig självt om man bara är? Tränar och gör. 

Pass 2: 30 min crawl. Hade fem olika undvikandeplaner för att slippa åka in och simma. Jag var så bra på att komma på idéer att jag blev rädd att jag skulle börja undvika varenda pass, så jag satte mig i bilen och körde in. Hade en jättekonstig upplevelse av att det var motströms åt ena hållet, att jag knappt kom framåt. Märkligt. Räknade och räknade mina längder, och till slut försvann känslan. 

Nu håller jag hårt i min klocka och mitt simkort. Hoppas jag inte förlagt nåt till imorgon....

121 dagar kvar.

Dag 46 - cykling

60 min cykling tog mig ganska precis 3 mil idag. Gav mig också en rejäl kalldusch, men kylan var rätt uppfriskande efter en heldags jobb och avklarad middag innan jag fick mig iväg. Idag var säkert varmare än när jag gjorde Vansbro triathlon 2014, och jag hade bättre på händer och fötter idag än då. Ändå upplevde jag kylan hårdare idag.

Vansbro triathlon 2014 - mit

Natten till loppet tältade jag vid en slalombacke långt ute i skogen någon mil utanför Vansbro. Det var en stor grusplan och några husvagnar stod uppställda längs ena kanten. Jag slog upp barnens tvåmanstält mitt mellan två husvagnar och kröp in i sovsäcken. Det började ganska snart att regna ganska ordentligt. Från 23 på kvällen och resten av natten var det väldigt tydligt att jag inte hade tagit tillräckligt med varma kläder, och sovsäcken var som en tunn filt. Jag kröp ihop i fosterställning för att försöka hålla värmen så gott det gick, och bytte ställning varje halvtimma då grusunderlaget som kändes igenom liggunderlaget inte gick att ignorera längre. Jag sov inte mycket, så tiden användes till att mantra för mig själv, "Det här måste ju vara den dummaste ide´n du nånsin kommit på. Ever!" Jag log hela tiden.

På morgonen var det 6 grader varmt. Temperaturen steg senare till 9 grader. Tävlingsledningen ställde in simningen för att det var för kallt i vattnet. Så det blev löpning istället. Löpning, cykling, löpning.

Vi sprang 7-8 km tror jag, på Gundes gamla spår i skogen. Det var mitt livs första triathlonlopp och det var bara att hacka i sig att jag skulle inte ha gjort en halv ironman om jag tog mig i mål. Jag skulle ha gjort ett löp-cykel-löplopp, vad är det?? Jag lyckades skjuta det åt sidan, för jag ville göra loppet. Så här blev förutsättningarna. Jag tänkte Inte lägga ner. Väl uppe på cykeln och iväg tar det inte många mil förrän fötterna är som isbitar och händer och armar krampaktigt fastfrusna vid styret medan jag försöker ta mig framåt längs landsvägen. En till kroppen väldigt stor person cyklar framför mig, drar till och med ifrån. Jag känner mig helt värdelös. Vet ju att jag är dålig. Men hur lite har jag tränat egentligen? Eller snarare, har ingen träning gett något som helst resultat!? ALLA är snabbare, bättre. Jag kan ingenting om det här. Försöker påminna mig om att mållinjen inte är att se någon dra ifrån. Mållinjen är vid mål, att faktiskt ta sig i mål och över, då först vet man hur det gått på riktigt.

Jag cyklar bland de sista, långa stunder utan någon inom synhåll varken framför eller bakom. Halvvägs längs cykelsträckan innan vändning möte jag elittoppen. Man ser knappt nånting för regnet, allt känns ganska eländigt. Tredjepersonen ropar över till mig när han cyklar förbi: "Bra jobbat! Kämpa på!" Han släppte sitt fokus för att säga det till mig. Till mig! Allt vände. Resten av loppet log jag hela tiden, och under löpningen försökte jag peppa varje stackars löpare som mötte mig på vägen. Den första sex kilometrarna hade jag ingen känsel i fötterna och jag var tvungen att stanna, ta av mig skorna och kolla så att de var hela innan jag kunde fortsätta. Ändå var jag euforisk. Känslan var enorm. Hela kroppen gjorde ont, på ett malande kvidande vis man inte kan komma undan. När jag har ett varv kvar stannar en för mig okänd triathlet som gjort klart loppet upp vid staketet när han ser mig komma springande, ropar och hejar på. Jag svarar honom med ett högljutt och glatt "Det här är ju olidligt!!" Han ropar glatt tillbaka "Jag vet!!" Det tog mig ända in i mål.

Jag lärde mig nånting om den positiva kraft en medmänniska kan ge en annan den dagen. 

122 dagar kvar.

Dag 45 - simning och cykling

Bad hairdays are no more, I wear caps all the time :-)

Pass 1: 30 min crawl, 1050 m. Idag var jag helt opepp på att simma. Men gjorde det. Höll räkningen. Följde hur ansträngningen kändes i olika kroppsdelar för att sen försvinna och bara bli kropp i rörelse i vatten. Blev glad när jag började närma mig slutet, att jag kommer att ta mig igenom passet.

Pass 2: 77 min cykling, 29.7 km. Var lite trött i benen från igår, men det var en väldigt vacker kväll, så jag tänkte inte så mycket på det. Naturen ser ut som en saga om våren, en sån som man känner att hur det än går i mitten blir det lyckligt till slut.

Jag märker att jag har svårt att komma åt saker från den här tiden. Det sjunker undan och blir bara tomt inuti. Har inte så många minnen, mycket försvann, lämnades kvar när jag satte mig på flygplanet och flyttade söderut efter skolan hade slutat sommaren -86. Tiden innan, tiden just nu, är blank, bortträngd. Mamma låg inlagd på psyket. Hon lade in sig själv ett tag efter mormor hade gått bort, jag tror det hände i januari. Jag kommer ihåg att mamma var hemma en gång och sov hemma. På morgonen ville jag säga hejdå innan jag skulle gå till skolan, men hon vaknade inte när jag försökte väcka henne. Jag och min bror kom överens om att hon var väldigt trött att hon behövde sova. Han gick tror jag, men jag kunde inte. Försökte väcka henne igen. Vet att jag ringde en av hennes vänner, en som jobbade inom vården. Hon kom och försökte väcka mamma hon med. Jag står vid sovrumsdörren och ser på medan väninnan, kanske någon fler också är med mamma. Väninnan slår henne i ansiktet. Jag tror att de vuxna skriker och de ringer ambulans, eller är det jag som gör det? Kommer inte ihåg. Går ut med hunden, ensam. När jag kommer tillbaka står ambulansen på uppfarten. Efter den åkte iväg kommer jag ihåg att jag tar mammas nedkissade sängkläder ner i källaren och tvättar dem. I papperskorgen i köket låg en tom karta tabletter. Hon hade tagit dem för att det var för jobbigt att stiga upp den dagen visade det sig senare. Mamma tyckte själv att det var oförlåtligt gjort.

Tiden efter är bara suddig. Vi bor hemma ensamma. Jag minns att en kvinna stod i köket en dag och bakade vaniljbullar. De var jättegoda, annorlunda. Lagade hon middag till oss? Varje dag? Åt vi tillsammans? Nej, nu minns jag. Jag åt hos grannen och min bror hos sin tjej. Så var det nog. Vi sov hemma, det kommer jag ihåg. Vet inte hur länge det är såhär. Mamma har permission på min födelsedag, hon har en barnvakt med sig, till sig själv. Hon får inte lämnas ensam. Mamma bakar till mitt kalas. Trots att hon är så djupt nere i sin depression att hon helst tittar på kanylmärkena på händerna efter magpumpningen, i okontaktbar hopplöshet, bakar hon till sitt barn och ser till att ett kalas blev av. Hur gick det till?

Minns inte min brors födelsedag.

Ett år tidigare föll min pappa och bröt nyckelbenet. Med armen i mitella spelar vi monopol en kväll. Han sitter mitt emot mig. Det går i slowmotion. Pappa blir långsamt blå i ansiktet, sen faller han spänt ner på golvet, han faller på det brutna nyckelbenet. Mamma kommer, hon skriker och försöker få in något mellan pappas tänder, så han inte ska bita sönder tungan, eller svälja den. Han ser ut att ha fått någon form av epileptiskt anfall. Jag springer efter hjälp i strumplästen, det är snö ute. Någon mer är med mig. Ett barn. Minns inte om det är min bror eller en kompis. Den här gången undersöker de pappas huvud på sjukhuset. De upptäcker tumören i hjärnan.

Två år senare har min bror fått sin cancerdiagnos och påbörjat sin cellgiftsbehandling. Jag har inte sett honom på kanske två månader och kommer upp till norrland under ett lov. Kommer ihåg att jag går in i vardagsrummet hos fosterfamiljen och ser min bror halvliggande i soffan. Han ler och ser glad ut, lite trött, och jag, jag ler, tror jag. Jag ler och låtsas som ingenting, tror jag. Kommer ihåg att jag sen står bakom glasdörren utanför panikslagen. jag kände inte igenom honom. Han hade gått ner massor i vikt. Senare tappade han sitt långa hår. Den våren ägnade jag mina dagar efter skolan till att åka in till stadsbiblioteket i Göteborg. Där satt jag på medicinavdelningen och läste allt jag kunde hitta om cancer. Jag minns det som att jag var där varje dag.

Under den här perioden försöker min pappas bror få mig att förstå att jag är sjuk i huvudet, och han talar illa om mina föräldrar. I minnet ekar att jag är en rövslickare precis som min mor, minns inte sammanhanget. Jag talas till rätta inför kusiner och kusiners vänner. Jag pratas om så att jag hör med deras vänner över telefon. Alla får höra mina fel.

Jag är frisk, vad jag vet. Jag är tacksam för mitt liv, för mitt psyke, mitt hjärta och min kropp. Jag kan bestämma mig för att försöka göra en Ironman och träna inför det. Det är ingen självklarhet.

Min garminklocka har kommit till rätta!!! Den låg i väskan jag letat igenom flera gånger, helt omöjlig att missa, ändå gjorde jag det. Om och om igen... Antagligen en påminnelse om att man måste öppna ögonen för att kunna se :-)

123 dagar kvar.

Dag 44 - cykling

Mindheartness

150 min cykling. Jag hade En chans att få till det här passet den här veckan, och jag tog den, och jag lyckades hinna passet, duscha och åka till jobbet i tid. Kunde inte använda kvällen, då det är min barndag.

Mina tankemönster blev rätt tydliga idag:

Helheten

1.1 Om jag startar senast 8.40 har jag en kvart på mig att duscha innan jag måste åka, 

1.2 och om nåt skiter sig har jag en kvart på mig att fixa det. 

1.3 Om det inte går att fixa, ja, i så fall går det inte. Då är det så.

1.4 kommer på att jag glömt att ta med körkort och bankkort precis när jag ska iväg, tänker att nåt kommer hända bara därför. Om jag hämtar dem försenas jag med 5 min och får bara 5 min att duscha på. Cyklar iväg "i så fall får det lösa sig"

1.5 funderar med jämna mellanrum var jag ska göra av cykeln om jag inte kommer kunna cykla på den hem när den går sönder. Vart jag kan gömma den, kan jag fråga i den är butiken kanske, om de kan ha den tills jag kommer tillbaka. Från vilket avstånd jag skulle kunna gå hem utan att behöva försöka be om lift. Att jag skulle slå mig, eller slå ihjäl mig försöker jag att inte tänka på. Funderar lite på de som dött under senaste året, hur de flög över/med sina cyklar. Vad i fallet de dog av.

Rutten

1.1 Via Sånga Säby, Stenhamra, Skå, vända vid Ekerörondellen och cykla raka vägen hem sen

1.2 beroende på hur mycket tid som är kvar, välja Skå barnby-svängen

1.3 beroende på hur mycket tid som är kvar, välja Kungsbergasvängen

1.4 beroende på hur mycket tid som är kvar, välja Kungsbergasvängen ett varv till, alt om mindre tid, Gustavshillvändan

1.5 beroende på hur mycket tid som är kvar, välja även Björkviksslingan

Hur det blev

1.1 Via Sånga Säby, Stenhamra, Skå, Ekerörondellen "hmm exakt 60 min... det är säkert 15 min till Drottningholm. Jag cyklar 15 min mot Drottningholm, då borde jag vara tillbaka hemma efter 150 min." Väljer det för att det känns roligare, inte gjort den vändan på det sättet förut.

1.2 Japp, det var ganska precis 15 min för mig till Drottningholm. Dock motvind på vägen tillbaka till Ekerörondellen.

1.3 Väljer bort Skå barnby-svängen, tror inte den behövs.

1.4 Väljer bort Kungsbergasvängen, tror inte den behövs. Har svårt att höra runkeepern, och vill inte pilla på telefonen för då dör batteriet.

1.5 Väljer att cykla så nära hem jag kan ifall jag inte behöver cykla Gustavshillsvändan. Lyckas höra att jag har 5 min kvar 10 m innan den kurvan. Cyklar extravarvet. Kommer hem + 3 min på tiden.

1.6 nöjd att jag gjorde mer än jag behövde, när jag inte fick det precis.

Jag förväntar mig att en katastrof ska ske. Jag gör minst 3-4 alternativa lösningar på ev problem. Sen väljer jag att följa hjärtat relaterat till de möjliga lösningsalternativ jag lyckats tänka ut. Hände det någon katastrof? Nej. Brukar det göra det? Nej, Oftast inte. Kommer jag att göra på samma sätt igen? Absolut, nästa gång jag ska göra nåt.

"Head heart in, and the rest will follow" stämmer nog rätt bra på hur jag funkar. Även om mitt Filifjonkiga katastroftänkande är ganska onödigt, så gör jag det jag vill. Rädslor vill bita sig fast bara. Jag tänker kanske för mycket och översäkrar, men jag följer mitt hjärta och justerar planerna allteftersom det behövs, och jag drivs av lust, och jag släpper Inte på målet. Kan ibland hamna på helt otippade vägar, men målet är hela tiden konstant, och jag känner mig trygg för att det finns lösningar om det behövs.

124 dagar kvar.

Dag 43 - löpning och simning

Pass 1: 37 min löpning, 5.5 km. Jag är trött efter helgen. Helt slut faktiskt. Fortfarande trångt i strupen när jag ska andas, men det har inte blivit värre, så jag hoppas förkylningsvirusen passerade bredvid mig bara. Det är nånting mellan mina skulderblad, inte bara nu. Det är nånting som sitter där, som låser sig där. Idag var det som någon kört ett spett in i ryggen just där och sen rakt genom hjärtat, som om jag var en skalbagge fångad och bevarad i en glaslåda med en nål genom kroppen. Det går liksom inte komma loss. Efter halva vändan släppte det tack och lov, då gick det lättare att andas också. Ibland har jag svårt att avgöra vad som är somatiskt och vad som är psykosomatiskt.

Pass 2: 30 min crawl, 1050 m. Hann simma mellan en lektion och ett möte. Hade svårt att hålla koll på vilken längd jag var på och tappade räkningen flera gånger. Lyckades inte vara helt närvarande... Men jag gjorde mina längder. Eller snarare tid. Hade gjort 1000 m när det var två minuter kvar och jag hade bråttom att komma i tid till mötet. Nöjde jag mig? Nej, absolut inte, det skulle ju vara fusk! Idag var den sidan inte så kul. Hur svårt kan det vara att vara lite snäll mot sig själv, och också inse förutsättningarna/begränsningarna för vad jag kan göra för att på kunna klara av alla saker som är mina åtaganden.

Jag är i alla fall glad att jag fick gjort passenp... ...och där somnade jag, mitt i meningen.

125 dagar kvar.

Dag 42 - löpning

25 min löpning på lunchrasten under andra dagen på Länk-teaterfestivalen i Gottsunda. Pga av veckans konstiga schema blev vilodagen igår istället för idag. Hittade en jättemysig "gula stigen" med helt sagolik skog, försökte springa där så länge det gick. Hade svårt att andas dock. Luftstrupen kändes svullen. Det är en massa förkylningar som går bland ungdomarna, jag känner av litegrann. Lyckades häva början till en förkylning förra veckan, får se imorgon om det funkar lika bra den här gången. Brukar kunna göra så, nästan som att jag bara bestämmer mig för att inte bli sjuk, och så blir jag bättre. Men jag vet inte hur länge, mycket och ofta jag kan hålla på så utan att det slår tillbaka. Ibland kanske kroppen behöver bli sjuk för att få vila så mycket som den egentligen behöver menar jag...

Funderar på de vägar jag väljer. Varför jag kan ha så svårt att gå fram där jag egentligen vill. Om jag kan se och förstå att här får jag vara, då är det lugnt. Då kan jag bestämma utifrån vad jag önskar och vill. Men om jag blir osäker på om jag gör en överträdelse, om jag inte kan känna om jag är välkommen eller inte. Då vet jag inte hur jag ska gå vidare. Ju vackrare väg, desto räddare blir jag att den inte är för mig.

Jag tror jag förlorade en grundläggande kompass tillsammans med mina föräldrar. När den självklara relationen till dem försvann. Den att de var min familj, att de tog hand om mig och alltid var mitt golv, mina väggar och mitt tak. Då upplöstes ramarna för mig, för min självklara plats bland andra. I och med det blev grunden att andra kunde säga "Nej tack, jag vill inte ha dig". Jag skulle alltid behöva be om lov för att ha någonstans att bo, vara tillräckligt obesvärlig för att få vara kvar. Plötsligt var jag både val- och reklamationsbar. 

Människor sa nej till mig. Nära människor, släktingar, och jag fick också veta att jag skulle vara tacksam att någon överhuvudtaget ville ta hand om mig. Det är ingen självklarhet. Det är sant. Det är ingen självklarhet. Jag tror jag lärde mig då att ta makten över situationen, så att jag inte skulle gå under av osäkerhet. Att jag lärde mig utveckla sidor som gör att jag kan ta mig vidare, klara mig själv och få saker och ting att hända. Att jag kan leda. Har ofta fastnat i det, att jag just fastnar i sånt, hamnar i ledande positioner. Idag slog det mig plötsligt att det är så mycket enklare för mig när jag leder, när jag tar initiativ och för saker framåt. Då styr jag också, då har jag del i att bestämma. Jag blir inte lika osäker på om jag får vara med. Men om jag styr helt, eller om jag får luddiga svar, om det inte är en tydlig ge och få-dialog, då hamnar jag på fel ställe i mig själv.  Jag läser in tvekan, och då ser jag bara att jag är till besvär. Att jag stör. Försöker lära mig lyssna på min intuition, men ibland kan jag verkligen göra det svårt för mig och ser inte stigen för alla träd. 

126 dagar kvar.

Dag 41 - vilodag

Teaterturné med gymnasietreorna till Gottsunda. Åkte 7.30 imorse och kom hem 23. Så glad och stolt över vad skådespelarna lärt sig av oss under sina år på Kulturama, superproffsiga allihop! 

Inatt föddes min förstfödde son för 16 år sen. Pojken som med sin vidöppnade blick öppnade en helt ny värld för mig, och som gjorde mig till mamma. Ett pusslande barn som älskade "Vem ska trösta knyttet" redan som 8 mån bebis. Mitt hjärta svämmar över.

127 dagar kvar

Dag 40 - cykling och simning

Pass 1: 132 min cykling, 55 km. Var lite trött i kroppen imorse iom att det blev ett ganska sent löppass igår. Jag har fått tillbaka lusten att göra små historier, så jag fastnade lite i det innan jag kom iväg. Jag har en låda kylskåpsmagnetord som jag höll på med i höstas när jag drack kaffe. För att ha nåt för händer. Det är roligt, för jag vet aldrig vad det ska bli innan. Jag tittar på alla orden, nåt fastnar jag för, och så börjar jag hitta andra ord som det kan passa med. Blir det meningar så blir det, och sen försöker jag hitta i vilken helhet jag kan fota det.

Cyklade runt hela ön, asfaltsvägarna. Fick ändå inte ihop 135 min som jag egentligen skulle cykla. Stör mig oerhört på att jag cyklat 3 min för lite. Galen inställning! Annars var det en härlig cykeltur. Jag höll jämn fart. Hann gå igenom en hel del i huvudet, och titta på naturen, och möta andra cyklister om och om igen. Mot slutet började jag känna av armarna. Underarmarna och på utsidan överarmarna precis ovanför armbågarna. Trött helt enkelt, antar jag. Tänker att det kanske finns nåt fiffigt med att ha ett sånt där "vila på underarmarna"-styre ändå. Ska nog prova det. Känner mig glad över att jag inte funderar så mycket på om jag håller uppe eller ner på styret. Förut tyckte jag det var hur jobbigt som helst att var dubbelvikt. Det känns som min kropp bara den kommer igång kan hålla på länge och tycka det är okej. Den gillar att hålla samma tempo och liksom mantra fram. Jag känner mig mer och mer som en sån där cykellampa man hade förr, en sån som fick ljus av nån slags generator som snurrade med hjulet. Det är som om min livsenergi får mer och mer kraft och vill bli större av den här träningen. Underbart om det vill fortsätta! Fattar att det nog kommer komma svackor, då jag kommer prövas rejält i vilket fall. Men jag försöker att inte tänka på det.

Idag såg jag bilden av mamma på den sista semestern familjen gjorde tillsammans, vad jag minns. Vi var i Adolfström. Det var vårvinter och sol. Mamma solade, hon älskade att sola. Ingen visste om tumören i pappas huvud, den som hade förgreningar på 10 cm när den till slut upptäcktes. Pappa fiskade, pappa tyckte mycket om att fiska. Det var ljust. Blå himmel, vit snö och gröna träd. Mammas ögon var glada fortfarande, det var först senare hon fick en lins av ledsenhet på sin blick. Den blicken är den jag starkast brukar se i mina minnen.

Pass 2: 30 min crawl, 1000 m. Förstod att jag behövde både äta ordentligt och vila för att orka med simningen. Det var en inte så bra kombo att köra veckans cykellångpass på en simningsdag, men hur jag än vände och vred på veckans schema var detta den bästa lösningen för att kunna få till dem överhuvudtaget. Kände mig trött i armarna när jag kom i vattnet. Var också tillräckligt slut innan för att glömma barnets badkläder. Fick med mig armpuffarna och handduk, men inte baddräkten. Hon tog det ändå med gott mod, vilket var starkt eftersom de hade öppnat upp det lilla äventyrsbadet som hon tyckte såg jätteroligt ut. Vällingby simhall är väldigt gulligt. Litet och med varma trädetaljer, och rätt lite folk. Lugnt och skönt. Armarna gick efter ett tag över till sin vanliga rutin med känning i triceps och sen biceps och sen bara simmade de på. Tycker om vattnet, känslan av att försöka simma med det. Kanske är världens sämsta inställning för att simma effektivt, men det känns bra inuti. När jag var halvvägs trodde jag inte jag skulle hinna 1000 m på tiden, sen när jag förstod att jag skulle klara det blev jag så glad. Och nöjd. Jag gjorde min dag!

128 dagar kvar.

Dag 39 - löpning

Försök att bättra på looken på min vardag :-) <3

65 min löpning stod på schemat. Men det var inte det enda som fanns på det, så det blev lunchrasten, och sen hade jag tid först efter middag och innan läggning av barn. Skönt med sol under första vändan, men kallt i luften. Jag hade rätt mycket i huvudet från lektionen innan, men efter några kilometer blev det lättare. Har känt av hjärtat mycket idag. En klok person sa en gång att excitement och anxiety står varandra mycket nära, nästan så att det är svårt att skilja på dem. Jag dippar över gränsen till anxiety när jag har svårt att hålla hoppet. När jag tydligt vill nånting, som jag då inte tror mig kunna nå. Hela dagen har handlat om samarbete och vad man tar för olika roller och hur man kan göra för att få samarbeten att funka. 

Andra vändan var det mörkt, men vägen skymtades. Hade nog kvar spring i benen från lunchen, jag vill bara fortsätta springa. Att vägen bara skulle uppenbara sig mil efter mil, och jag kunde få fortsätta, framåt, framåt, framåt. Mjukt omfamnad av det mörkt grå. Forrest Gump. Skönt. Trycket över hjärtat släppte, fick lättare att andas. Igen en känsla av att kroppen blev större, också blev en del av luften runtomkring. Tycker mycket om Forrest Gump-känslan... Det är inte flykt, det är bara steg, efter steg, efter steg... Skönt.

128 dagar kvar.

Dag 38 - simning och cykling

Strålande dag!

Pass 1: 30 min simning, 1100 m. Idag hann jag 100 m mer än jag brukar utan att jag kände det som att jag gjorde nånting annorlunda. Så glad! Flera längder fick jag en bild av min kropp som en del av ett linbana fäst i bassängkanterna som jag var samtidigt som jag drog mig framåt längst den med armrörelserna. Jag kände mig längre än mig själv, utanför min kropp blandades jag och vattnet, jag växte. Otroligt skön känsla!

Pass 2: 75 min cykling, 29 km. Benen känns helt okej. Kände inte av alls att jag hade simmat innan. Lite stelond mellan skulderbladen, men inte farligt. Jag tror banne mig att jag börjar gilla det här! Har inte ogillat det, men det har mest bara varit en fix idé. Jag vill göra det, så jag beslutade mig för det. Mer än så var det nog inte. Tycker mer och mer om det. Ser oftast ner på mig själv för att jag gör saker på egen hand. Att mitt första val inte är att söka upp ett sammanhang och kunna få det fantastiska stöd som det faktiskt kan ge. Har blivit bättre på sånt. Har under några år utmanat mig med att ensam börja ta gruppklasser och nu senast att träna själv på gymmet. Jag har lärt känna flera helt underbara människor som ger så mycket energi, och allt oftare har jag sällskap, det är roligt. Varför inte bara välja det liksom? Varför inte, när jag ändå tycker att det står "ensam" tatuerat i pannan på mig när jag far om kring på vägar och i vatten när jag är på egen hand?

Ikväll började det kännas annorlunda. Jag har haft liknande känsla tidigare, men nu slog det mig på ett medvetet plan också, jag kan ha riktigt trevligt med mig själv. Har slutat lyssna på musik, och har inte skaffat nån ny ljudbok. Det har varit lite av ett vakuum ett tag, men jag tänkte att det skulle vara bra om jag vande mig iom att man ändå inte får lyssna på nåt under loppet. 

Idag tänkte jag mer än vanligt på att det är natur runt omkring, jag hör och ser den. Känner vinden mot ansiktet, jag tänker och känner, minns saker, diskuterar med mig själv, skrattar ofta. Jag trivs fan i mig. Känner mig inte ensam, jag är tillsammans med mig själv, och jag har så mycket att prata om. Det är roligt! Det finns liksom plats för mig under tiden jag tränar, jag hinner med mig. Glad dag, tacksam!

129 dagar kvar.

Dag 37 - löpning

25 min löpning. Missade tidsluckan att hinna springa själv med sju minuter. Minstingens hämtning hos kompis och tajming med middag till alla tre gjorde att det slutade med att minsta fick följa med medan största vaktade maten som var i ugnen. Hittade inte klockan, det var det som ställde till det. Jag har börjat lägga saker "på ett bra ställe", fast jag vet att jag behöver se till att lägga dem på sina rätta ställen. Har nu förlagt både klocka och årskortet för simningen. Surt. MEN, mitt sifferminne har blivit lite bättre på senare tid. Förut kunde jag se "logistikkartor" i huvudet när jag satte ihop scener till pjäser, vilka skådespelare som gjorde vad när. De senaste åren har jag varit ett problem att bara dela i en 15 personers grupp i i fyra mindre, och jag kan blanda ihop siffror som en dyslektiker kan göra bokstäver. Att förhålla sig till klockan har därför kunnat vara rätt spännande ibland. Jag vet att det är stressrelaterat. Senaste läsåret har jag också haft svårt att koncentrera mig utanför jobbet. Det har varit en omvälvande tid. Kommer nog undvika att skriva om min nutid här, jag har ingen distans till den.

Det jag skriver om här har jag distans till, förhoppningsvis. Jag mår inte dåligt över min historia, jag bär den. Det här är ett speciellt år, det är därför jag vill undersöka vad jag kommer i kontakt med för minnen och känslor under träningsperioden. Jag är nu lika gammal som min mamma var under hennes sista år. Om jag lever om ett år kommer jag vara äldre än hon. Jag är redan två år äldre än pappa, han blev 41 år. Min historia följer mig varje dag. Jag träffar ungdomar jag känner igen mig i varje dag. Allt som har med familj att göra, mamma, pappa, barn. När någon blir sjuk, blir frisk. Dör. Går och aldrig kommer tillbaka. I alla mina nu-erfarenheter finns tråden till mitt liv. Jag kommer inte undan. De flesta fina saker med andras tillhörighet och familj kan jag glädjas åt, kan jag det inte går jag undan tills jag förstår vad smärtan handlar om. Jag har alltid bara velat vara en vanlig flicka. Men för väldigt många förvandlades jag till en ömtålig vas som ingen vågade röra vid, som man inte visste vad man kunde prata om med så att jag inte skulle gå sönder. En paradox. Jag hade redan varit med om det värsta. Det fanns de som blev provocerade också, de gjorde illa. Att bara vara vanlig när de jag mötte såg sina egna värsta rädslor i mitt ansikte.... och allt tassande på tå, allt "don´t mention the war", alla förväntningar, eller snarare, väntan på att snart, snart så går det åt helvete. 

Ett barn ska inte ha inpräntat att sista lösningen är att ta livet av sig, det är en förhöjd risk för ens hälsa. Men det dyker upp som handlingsalternativ i alla fall gjorde det så hos mig, som t ex tvångstankar eller impulslösningsidé under dåliga dagar. Varje gång måste man ta ett aktivt val, jag vill leva. Nej, jag ska inte köra av vägen här. Nej, jag ska inte hoppa ut genom fönstret. Nej, jag ska inte luta mig över broräcket nu. Jag har aldrig velat dö, men jag har haft såna här tankar. I långa perioder varje dag, flera gånger varje dag. Det kunde till och med vara så att jag inte kände mig speciellt nere, jag kunde ändå plötsligt känna att det skulle vara så enkelt att bara hoppa. Jag ville det aldrig. Jag sökte det aldrig, det bara fanns där i ryggraden.

När jag fick barn berättade barnmorskan att man inte ska bli rädd om man får tankar som "tänk om jag tar kökskniven och sticker den i magen på bebisen", "tänk om jag går ut på balkongen och släpper ner barnet" osv Den sortens tankar är hjärnans sätt att bearbeta att man nu är ansvarig för någon som betyder så väldigt mycket för en att man är rädd att göra fel sa hon. Tänker att det är lite samma sak med tankarna inuti en själv. Att det handlar om rädslan att förlora sig själv, någon som ju faktiskt är livsviktig för en. Att tankarna inte är farliga, de betyder att man bryr sig, att man faktiskt är viktig för sig själv.

Blev väldigt lite träningsfokus idag, men det var i alla fall trevligt med sällskap när jag sprang! :-D

130 dagar kvar.

Dag 36 - simning och cykling

Pass 1: 30 min crawl, 1000 m. Extra lågt blodtryck idag. Har vanligtvis lågt, men vissa dagar blir det myrornas krig framför ögonen när jag reser mig. Mitt jobb gör att jag stundvis rör mig rätt mycket, för att sedan sitta still och sen hoppa upp och instruera nåt. Mina elever är rätt vana vid att jag stannar till och håller i mig tills det går över... Fick också typ senadrag, eller kramp på olika sätt i tår och ena foten medan jag simmade. Tänker att det är nån typ av näringsbrist jag har just nu. Har haft dålig aptit  ganska länge, liksom ingen direkt matlust och har inte blivit speciellt hungrig. Jag har sett till att äta. Vet att kroppen behöver det. Märker att jag blivit hungrigare senaste dagarna. Passens längd har ökats på litegrann sen förra månaden, tänker att det har med det att göra. Kroppen vill ha mer.

Skönt att simma. Först hur lätt som helst, sen lite kämpigt för triceps, sen varm och mer styrka i armarna. Blev klar med mina 1000 m efter 29 min. Lite snabbare än vanligt. Hade svårt att tycka det var okej att gå upp när det var en minut kvar, även om två längder till skulle ha tagit längre tid.

Pass 2: 60 min cykling, 22.5 km. De hade stängt av vägen jag tänkte cykla, så jag fick vända. Det gjorde att det tog lite längre an 60 min. Det har jag inga som helst problem med. Det känns bra, för då vet jag att jag gjort mer än vad krävdes. Så gör jag när det gäller rätt mycket. Vill liksom ha ryggen fri från min egen kritik. Det är inte alltid så snällt, att inte ens målet är nog. Vad är det jag tycker att jag ska klara av egentligen?

Jobbade 8.30-16.45 sen gjorde jag mina pass, simningen nära jobbet, körde hem 60 min, bytte om och for ut och cyklade direkt för att hinna innan skymningen. Vad fokuserar jag på? Att jag gick upp en minut för tidigt! Inte att jag faktiskt simmade snabbare än vanligt, för det gjorde jag. Jag hann klart tidigare än jag brukar, i vanliga fall tar det 31 min. I programmet står det TID. det är tiden jag ska göra. Det är det rätta. Kan jag hitta fel på mig själv, så gör jag...

Jag lyssnade också idag. När jag simmade hörde jag vattnet. Känslan att vara under vatten. Förändringen av ljud ovan och under ytan. Det finns något totalt över ljudbilden, något helt, och samtidigt ensamt. Det omfamnar och isolerar på samma gång. Jag minns en sommarnatt när jag kom hem till stugan före min bror. Vi hade varit ute på något, och jag körde egen bil. Sjön var alldeles vindstilla. Det var ljust, mitt i sommaren. Roddbåten låg förtöjd vid bryggan. Jag ville vara del av vattnet. Tog båten och rodde ut. Mitt på sjön lade jag mig ned på rygg i botten av båten och tittade upp mot den ljusa natthimlen medan vattenytan kluckande höll i båten, som om vattnet höll den i sina händer. Jag undrade om någon ens skulle sakna mig om jag dog. Kanske att jag bara skulle ligga där tills jag försvann. Halvsover. En bil bromsar in långt borta. Dörrar smäller igen. Springande steg och min brors skrik. Paniken i hans röst får mig att sätta mig upp på en halv sekund. Tänkte jag alls på att det faktiskt skulle kunna hända när jag rodde ut? Rädslan jag utsatte honom för. Behövde jag höra hans hjärtskärande rop efter mig för att förstå att jag inte var ensam, att det fanns någon som brydde sig om jag levde eller dog. Hur kunde jag göra så mot honom? 

Aldrig igen. Jag tar hand om mig. Ingen ska behöva oroa sig för mig. Jag klarar mig själv. Nu gör jag mig ensam på det viset istället. Mina vänner skakar om min båt då och då så att jag vaknar till, jag behöver inte vara ensam om jag inte vill. Jag är mycket tacksam för mina vänner. Om och om igen visar de att de bryr sig om mig, och jag hör dem som om jag låg under vattnet. Jag vill upp till ytan, vill se dem genom luftens skarpa filter, höra deras röster utan ensamhetens isolerande vatten emellan. Jag blir bättre och bättre på att simma.

131 dagar kvar.

Dag 35 - vilodag

Tog med de två mindre och ett grannbarn till Extremfabriken. Jag ville försöka göra de saker jag klarade sist. Hann tänka en rädd tanke innan jag åkte hemifrån, "Tänk om..." När jag ska försöka hoppa framåt med båda händerna samtidigt vägrar ena handen släppa. Jag lyckades få händerna att släppa, men det var som att jag behövde bända loss dem med tanken. Jag gjorde om och om igen, med pauser, för att det skulle släppa, och en extra gång för att vara säker. Tvivlar på att jag kommer klara det nästa gång jag kommer dit, Fast jag klarade åtskilliga gånger, Och flera hopp efter varann. 

Känner mig starkare i alla fall, och jag ser ut som en groda, alltid nåt. 

Idag har det vandrat neråt från halsen. Först en brännande känsla i bröstet, efter extremfabriken som en låsning i ryggraden i höjd med solar plexus. Nu brännade ont i bröstet, sådär så att jag behöver kolla om hjärtslagen slår jämnt. Blir inte rädd eller orolig, konstaterar mer bara att nu är det så här.

Jag fattar varför jag fastnade för klippet från Pan som jag lade upp för någon dag sen. Det där om att veta var man kommer ifrån är halva resan och typ mer än de flesta vet. Jag har aldrig behövt fundera speciellt över varför jag mår dåligt när jag gör det. Mina erfarenheter är så tydliga för mig och jag blev förändrad. Jag trodde tidigare att jag var det för alltid. Jag trodde depression var mitt normaltillstånd som konsekvens av min historia. Jag trodde att jag aldrig skulle få uppleva vissa saker som andra människor får, bra saker, levande saker, inte på samma sätt. Det fanns ett filter över min tillvaro. Med allt annat sörjde jag att jag också inte hade tillgång till hela mig. Tack och lov så har jag blivit överbevisad, och allt eftersom jag bearbetar min barndom frigör jag en människa i mig som är hel. Är så tacksam över det. Det innebär definitivt inte ett konstant lyckorus, men en känsla av att vara levande i allra högsta grad.

Såg filmen "När Marnie var där" med barnen på bio i afton, en japansk film. Alla tyckte om den. Otroligt fin berättelse om en flicka som är fosterhemsplacerad efter sina föräldrars död, om hur hon kommer vidare. Fascinerande hur universella känslor är. Kände igen mig i så mycket, och i resan mot försoning. 

132 dagar kvar.

Dag 34 - cykling

120 min cykling blev drygt 47 km. Ville veta hur långt det är hemifrån till Mälarö träningsverk där jag också tränar, så jag cyklade dit. 22.65 km. Skulle vilja göra ett långpass löpning dit med mina löparkompisar. Det finns en restaurang där i området också, så man skulle kunna avsluta med en lunch, Jungfrusunds marina tror jag den heter, eller området, skulle vara gott i alla fall.

Det är skönt att alla passen ligger på zon 1-2 i puls, även om jag aldrig lyckats hålla så lågt. Men samtidigt har jag mycket lättare för att känna att det jag gör är okej. Att det duger, och jag har börjat dra upp mina rullgardiner igen, efter ett halvår av att bara vilja stänga världen ute när jag är hemma. Det kommer in mer och mer ljus i livet.

Kroppen känns okej, har lätt för att få låsningar mellan skulderbladen och dra upp axlarna, men försöker att hålla nere dem och slappna av. Det är lite som ett kors över axlarna och från nacken ner för ryggraden. Har alltid låst energi där, och även halsen. Det kände jag av hela vägen idag. När det är något dras den åt som en snara ibland. Som mammas. Det är den inre bilden jag har från första gångerna jag försökte berätta om hur det är att vara jag. Jag kunde inte andas, det gick inte få fram ett ljud. Man får inte prata om såna saker. Ingen vill höra, och det är inget man ska besvära andra med. Jobbigheter. Jag fick min röst av att någon annan berättade om sina erfarenheter, de liknade mina. Då kunde jag börja prata, jag var inte ensam. Då först kunde jag börja lätta på trycket och påbörja resan mot att kunna må bättre, det var 2002.

Vissa saker märker jag att jag fortfarande har svårt att prata om. Jag ursäktar min tystnad med att jag av respekt för andra inte vill säga hur det var. Men de människorna hade inget med det hela att göra. Mina två småkusiner som jag fick som nya syskon i mitt första fosterhem, och faktiskt även min ingifta faster som nog gjorde så gott hon kunde, tills hon blev övertygad om annat. 

Natten mamma dog drömde min andra fostermamma att mamma kom till henne och bad henne att ta hand om min storebror. Utan att veta att något hänt ringde hon till oss på dagen och frågade om det var något, och sa att hon kunde ta hand om honom. Hon sa senare att jag gärna fick bo där också, men ingen hade tid att följa med mig dit när jag ville träffa henne. Jag hade inte riktigt mött dem, fast de bodde i samma kvarter. De vuxna var upptagna med att bestämma vad som skulle vara bäst. Min farbror ville att min bror skulle flytta ner till honom i Göteborg. De ville inte min bror. Istället beslutades till slut att jag skulle flytta dit, att det skulle vara bra för mig att komma bort. Ingen frågade mig, ingen hörde att jag ville ha sällskap att våga gå till den snälla mamman. Min farbrors röst var så stark att alla andra tystnade och lyssnade utan att han behövde höja den ens en gång. Han visste hur man pratade. Jag var glad att någon ville ta hand om mig och jag hade redan ett år tidigare börjat längta ut i världen, så jag packade och jag och min bror delades på.

Med tiden visade det sig att farbroderns anledning att ta hand om mig inte var en handling av empatisk familjeanda. Det var en ekonomisk lösning, på min bekostnad. Det gick bra att dölja så länge jag bodde där, han var även min förmyndare, därför fick jag under inga omständigheter flytta tillbaka hem sen när min bror fick cancer efter ett och ett halvt år. Ett halvår av dagliga försök till psykisk nedbrytning följde innan jag till slut satt på planet tillbaka. Min räddning var en kompis som varje dag hemifrån henne lät mig ringa min socialassistent för att kolla vad som var sant och inte. Jag förlorade greppet om verkligheten, och jag slutade lita på mina tankar. Den delen av min historia förmörkade jag längst, och det är en kamp att få ut det varje gång. En snara som behöver lösas upp.

Idag spelades den här scenen upp för mig om och om igen medan jag cyklade.

Jag hade fortsatt säga att jag ville flytta. Han talar allvar med mig. Vi står i hallen. Det känns som vi är ensamma i lägenheten. Jag står med ryggen tryckt mot väggen. Han står framför med ena armen utsträckt som ett lås mot väggen. Jag kommer ingenstans. Jag tror att jag är ledsen. När han har pratat färdigt är hans ansikte nära mitt. Han ser mig i ögonen. Han tycker vi har kommit överens. Han säger "Nej, det vore fel... nej, det är det inte, vi är ju släkt." så pussar han mig på munnen och släpper mig. Jag går ut med hunden med judaskyssen på mina läppar. Jag gick så långt jag kunde, jag ville aldrig vända tillbaka.

Jag vill se dörren i alla rum jag befinner mig i, jag tycker inte om att bli fastlåst. Jag vill ha en väg ut och jag vill kunna ta mig dit snabbt. Hans järngrepp finns kvar om min hals, men jag får starkare och starkare lungor, och på senare tid har jag flera gånger kunnat vända ryggen mot dörren, en gång utan att tänka på det. Precis som jag nu cyklar upp för flera uppförsbackar utan att jag tänker på det. 

133 dagar kvar.

Dag 33 - simning

Crawl 800 m + 60 m tempoträning. Det sista har jag inte läst in mig på vad det menas, men jag simmade typ så fort jag kunde då. Hoppas få lite mer tid nu framöver att sätta mig in i vad jag håller på med egentligen... Eller snarare Borde hålla på med. Nåväl, all träning får helt enkelt vara bra träning. Och jag försöker följa ett program, vilket ger någotsånär en ram och en progression på det jag gör. Passen och dagarna flyttas runt ganska så galet för att jag ska få ihop det med jobb och barn, men i stort sett blir alla pass gjorda i alla fall. Hittills. Idag fick yngsta följa med. Först tålmodigt tråkvänta tills jag var klar, sen bada tillsammans.

Det är mycket som händer runt omkring. Människor som jag känner som är sjuka, eller inte mår bra, och igen, och varje dag är jag mer än tacksam för mitt liv. Jag hade kunnat vara någon helt annanstans, haft så mycket sämre verktyg att ta mig igenom mina bekymmer. Varje gång jag nått nån slags gräns och hittat en vändpunkt är det ungefär samma fraser och riktningar som hjälper mig upp, jag tror att jag kommer på dem i stunden. De blir nån slags aha-upplevelse. Men de finns i så många historier. Berättelserna om att kämpa mot alla odds, om att hitta "hem". Ikväll såg jag och barnen "Pan", "Home is not where you´re from, it´s where you make it." Den här biten var fin också:

En sak med att hem är där man gör det är att det måste gå att bryta generationers smärta. Det ger hopp om att jag kan göra allt för att inte föra över mina rädslor på mina barn, att jag kan försöka visa dem att livet är till för att levas i nuet istället, genom att själv försöka var där. Att våga försöka är en seger tillräcklig. Att ta steg efter steg framåt. Eller som min 7-åriga dotter tröstande sa till mig en gång när jag inte tyckte att jag räcker till, "Man behöver inte lyckas mamma."

Från Pan:

Blackbeard

-Are you brave?

Pan

-I try to be.

Blackbeard

-Are you afraid?

Pan

-Yes.

134 dagar kvar.

Dag 32 - löpning

35 min löpning mellan föreställningarna. Sprang runt sjön vid jobbet. Medan skådespelarna laddade om för att igen "drömma varje natt att de flyger" på gammaldags men vackra vingar, såg jag mina egna när jag bytte om. Det var länge sen jag drömde att jag flög, när jag var liten gjorde jag det ofta. Jag flög över Slussen, hur jag nu visste hur det såg ut iom att jag bara hade bott i norrland då...    Glad att det börjar synas att jag  gjort mina övningar. Vill så gärna att axlarna ska hålla. Kroppen överhuvudtaget såklart. En elev frågade omtänksamt om jag gjort nån hälsocheck inför det här projektet. Det vill jag göra. Sunt ju!

Jag somnar så fort jag blinkar för länge. Många intensiva dagar på rad. Får se om jag får drömma inatt. Glad att de kommit tillbaka, drömmarna. Natten till idag så kraftfullt att de kom in i verkligheten, så att jag vaknade och gick till ytterdörren för att ta emot mellanbarnet som skrikit. Han var inte där. För sådär 18 år sen drömde jag ofta så att drömmen var kvar i rummet när jag vaknade. Då var det oftast mamma som var där. En natt orkade jag inte längre, jag blev mest rädd, så bad jag det sluta. Det gjorde det och kom aldrig tillbaka, förrän nu. Är inte rädd längre tack och lov! Jag tycker om att drömma, själamedicin liksom. Man kan inte ljuga för sitt undermedvetna. Det vet och det bearbetar saker, allt för att man ska kunna må så bra som möjligt vaken. Pretty amazing!

                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                             

Fin utsikt.

135 dagar kvar.