Crawl 800 m + 60 m tempoträning. Det sista har jag inte läst in mig på vad det menas, men jag simmade typ så fort jag kunde då. Hoppas få lite mer tid nu framöver att sätta mig in i vad jag håller på med egentligen... Eller snarare Borde hålla på med. Nåväl, all träning får helt enkelt vara bra träning. Och jag försöker följa ett program, vilket ger någotsånär en ram och en progression på det jag gör. Passen och dagarna flyttas runt ganska så galet för att jag ska få ihop det med jobb och barn, men i stort sett blir alla pass gjorda i alla fall. Hittills. Idag fick yngsta följa med. Först tålmodigt tråkvänta tills jag var klar, sen bada tillsammans.
Det är mycket som händer runt omkring. Människor som jag känner som är sjuka, eller inte mår bra, och igen, och varje dag är jag mer än tacksam för mitt liv. Jag hade kunnat vara någon helt annanstans, haft så mycket sämre verktyg att ta mig igenom mina bekymmer. Varje gång jag nått nån slags gräns och hittat en vändpunkt är det ungefär samma fraser och riktningar som hjälper mig upp, jag tror att jag kommer på dem i stunden. De blir nån slags aha-upplevelse. Men de finns i så många historier. Berättelserna om att kämpa mot alla odds, om att hitta "hem". Ikväll såg jag och barnen "Pan", "Home is not where you´re from, it´s where you make it." Den här biten var fin också:
En sak med att hem är där man gör det är att det måste gå att bryta generationers smärta. Det ger hopp om att jag kan göra allt för att inte föra över mina rädslor på mina barn, att jag kan försöka visa dem att livet är till för att levas i nuet istället, genom att själv försöka var där. Att våga försöka är en seger tillräcklig. Att ta steg efter steg framåt. Eller som min 7-åriga dotter tröstande sa till mig en gång när jag inte tyckte att jag räcker till, "Man behöver inte lyckas mamma."
Från Pan:
Blackbeard
-Are you brave?
Pan
-I try to be.
Blackbeard
-Are you afraid?
Pan
-Yes.
134 dagar kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar