Världen ligger för dina fötter

..., för dig är allt möjligt. Pappa sa så till mig flera gånger. Precis sådär som en allvetande sanning en förälder kan säga vissa saker till ett barn. Jag kände det så, som en sanning. Sen blev det annorlunda. Jag tror allt det som hände gjorde mig rädd för livet. Det har varit en rätt strapatsrik jorden runt-resa att komma på fötter igen, och lång tid har gått. Idag är det 35 år sen pappa gick bort. Hans kramar, hur han höll mig, såg på mig då när han levde hjälper mig fortfarande att stå upp. Hjälper mig att bli bättre på att stå upp för mig. Han älskade mig, jag vet det. Så jag tänker att jag fortsätter återerövra orden han sa till mig, att världen ligger för mina fötter. Att allt är möjligt. Jag börjar med Spanien, och jag tänker att jag kommer ha det underbart där.

Första gången i vattnet igen

Har misslyckats flera gånger. Det vill säga, planerat in att jag ska simma, till och med haft med badkläder, varit i närheten av simhallen, men så i sista stund haft en Oerhört bra anledning till varför det Absolut inte kan bli av.
Jag var rädd att göra precis samma sak idag. Ville bara inte. Vet inte varför. Jag undrar om det har att göra med att jag blev rädd under simningen i Kalmar? Har utan tvekan känt och velat bli bättre på att simma just därför, men ändå stretar kroppen emot. Konstigt.
Kom till slut i vattnet i alla fall, och från första simtagen kändes det bra. Lite udda att igen vara i en bassäng och utan våtdräkt, men det kändes roligt. Sen satte jag lite vatten i halsen så att jag behövde stanna på kortänden för att hosta. Då svällde strupen igen, sådär som i Kalmar. Det gick över ganska snabbt, men det var inte kul. Vill inte att jag ska vara så känslig, och det känns psykosomatiskt. Det gör mig arg. Fortsatte simma och kom över det, för den här gången i alla fall.

Funderar mycket på andra saker jag inte kommer över. Jag märker att jag kan sätta mig helt på tvären när det gäller vissa saker. När jag väl hade gjort Kalmar och kommit tillbaka till verkligheten, jobbet, vardagsrutiner... Efter bara några dagar blev det nära obegripligt för mig att förstå hur jag fick till mina träningspass. Plötsligt har jag inte tid Alls, och är helt slut hela tiden. Kommer ihåg efter Vansbro förra året hur jag varken cyklade eller simmade på länge efteråt. Springa däremot, det gjorde jag ganska snart efter, och det har jag gjort nu med. Men det andra... Jag tänker att jag under träningsperioden bestämde mig på ett "på tvären-sätt" som gjorde att även det jag inte hade lätt för blev genomfört. Jag skulle ta mig igenom det. Det bara var så. Jag börjar förstå det som att det är just den typen av beslutsförmåga i vissa situationer som många gånger fungerat som min livlina. Jag ska ta mig igenom, det bara ÄR så. Nu har jag oftast mål. Men då, vad var det som var livsfarligt att vara kvar i? Vad var det som jag trodde hade sån makt över mig att jag var tvungen att rädda mig till vilket pris som helst? Jag vrider och vänder på min historia och kommer hela tiden tillbaka till brottet från min lilla trygga barndomsvärld, till den större, som jag trodde då förlängda trygghet i mina släktingars vård istället för mina föräldrar. Jag såg mig som självklar fast jag precis förlorat både pappa och mamma. Jag trodde och visste inget annat än att jag skulle uppleva samma familjekärlek i min nya familj. att den nya relationen byggde på tacksamhet för visad omtanke och uppoffring för min skull tog ett tag att förstå. De var de goda människorna som tog hand om mig, och jag, vem skulle jag vara? Färgerna från mitt förflutna suddades så mycket det gick, mitt namn justerades och för första gången i mitt liv hade jag en morsa och en farsa. Det blev mindre frågor så. Men en historia kan inte raderas. Frågor som behöver svar bleknar inte, de bränner in sina frågor igenom huden ner till köttet. Jag trodde jag skulle vara älskad som hemma. Att jag skulle fortsätta uppleva det självklara existensberättigandet jag hade haft privilegiet att fått växa upp i. Jag önskade att de skulle se mig, acceptera mig som jag var, älska mig för detsamma. Jag vände ut och in på mig själv i längtan efter den kärleken och famnen. Det gick bra tills min bror insjuknade i cancer 80 mil bort. När jag vacklade känslomässigt och behövde få vara nära honom blev relationen med min nya familj svartvit. Den som tog hand om mig, var jag. Jag behövde min bror. Jag var tvungen att ta mig därifrån för att överleva.

Så jag antar att man kan säga att om vatten är kärlek är min hals den krampaktiga känslan av att inte veta om den ska stänga vägen till livet eller strypa den. Jag orienterar inte så bra i vatten. Inte underligt att jag har ett behov av att lära mig simma ordentligt. Allra mest open water.

Jag har skrivit om den här texten flera gånger. Det är nånting med hur jag upplever tiden hos släktingarna som jag inte står ut med. Händelserna är en sak, men det jag fysiskt mår illa över är hur jag Fortfarande inte tycker att jag klarar av det. Jag tycker att jag klagar, gör mig till offer, stackars lilla mig. Vet inte varför jag inte tillåter mig att känna så. Står bara inte ut, och det jag gör bäst då är att hata mig själv för det. Vill sluta med det. Jag har varit med om för mig jävliga saker. Jag får tycka det, känna det. Jag är inte en sämre människa för det. Jag är jag. Kan inte vara någon annan. Vill inte vara någon annan. Vill bara få vara mig själv, för att halvcitera Laleh.

Tre veckor senare - Stockholm halvmarathon

Förra hösten sprang jag Stockholm halvmarathon för första gången. Då var jag nyseparerad efter en 17 år lång relation och tre gemensamma barn, och mådde inte alls bra sedan en rätt lång tid. Jag hade haft och skulle även efteråt under hela hösten ha svårt att springa. Jag fick hjärtklappning av väldigt lite ansträngning, hade konstant ont i hjärtat, svårt att andas och började gråta flera gånger varje dag. Jag satt mest och stirrade framför mig när jag hade en stund över. Inte i mitt livs form med andra ord. På något obegripligt vis lyckades jag ta mig ut på löpturer ändå, även om de mer liknade gå-lunka-gå-turer, och jag lyckades också så småningom få mig att acceptera att det helt enkelt var så jävla illa som det var och att jag fick göra just så som jag gjorde. Att det var något snällt istället för dåligt att jag inte sprang hela tiden. Det är jag glad för att jag lyckades med, för när jag gick i mål på halvmaran visade det sig att jag sprungit snabbare än jag någonsin gjort tidigare på sträckan.

Jag var osäker från start om jag ens skulle klara mig runt, men redan från början kändes kroppen glad att få springa och med musiken i öronen sprang jag i takt och tänkte att "det är lika bra att passa på att springa medan jag kan". Jag hade roligt hela vägen. Fick en del ont i benen, men blev bara gladare och gladare allt eftersom.

I år ville jag springa halvmaran igen. Först hade jag en tanke på att jag ville ha en bättre tid än i våras på womens health. Loppet då jag fick uppleva krampande vader för första gången (fortfarande livrädd att nångång kanske komma att uppleva det igen, värdelöst!). Men efter Ironman insåg jag snabbt att jag får vara glad om jag klarar springa 21 km tre veckor efteråt utan att dra på mig någon skada.

Jag kände mig snabbt pigg i kroppen efter Ironman, och samtidigt liksom skör inuti. Framför allt hälsenorna och vaderna. Har sprungit litegrann, men inte mycket. Som längst 8.5 km söndagen, sex dagar innan halvmaran. Däremot har jag provat på crossfit några pass, det har tagit en del på benen bland annat. Nåväl, fyra träningspass sista veckan, ingenting de sista två dagarna innan.

Direkt vid starten kände jag hälsenorna gnälla, framför allt på vänstra benet. Men det var inte mer än att jag kalkylerade med att det inte skulle bli värre. Det kom och gick under hela loppet, men hela tiden med en medvetenhet hela baksidan vaderna. Lite samma känsla som innan jag krampade där i våras. Vid 10 km kom samma typ av lårsmärta som jag kände under marathondelen på Ironman. Brukar inte få ont i låren så tidigt under längre lopp/turer, så då förstod jag att kroppen inte var inifrån färdigvilad ännu. Flåsmässigt gick det fint, kunde ibland kännas som lite för snabba hjärtslag i jämförelse med ansträngningen, men inte ohanterligt. Mentalt hade jag min tyvärr alltför vanliga inställning av att inte veta om jag skulle ta mig i mål, men att jag håller på så länge det går. Jag var glad! Det kändes lätt, men jag ville inte göra mig illa så jag valde att springa så säkert som möjligt, och med tanke på den lätta känslan jag hade blev jag jätteförvånad att det tog så erbarmligt lång tid, 10 min längre än i våras. 2.19.47. När jag såg bruttotidsklockan vid gamla stan med bara sista kilometern kvar, kunde jag först inte fatta det. När jag efteråt kollade mina mellantider och medelhastighet såg jag att jag i alla fall hållit mitt marathontempo och att jag sprang rätt okej fort i början och i slutet. Tog det säkra före det osäkra mestadels i mitten av loppet... Jag känner mig nöjd. Ett steg mer bekant med hur min kropp fungerar och hur den återhämtar sig efter en stor fysisk och mental prövning.

Jag klättrar på väggarna

Igår var det fyra år sen jag sprang mitt första lopp, Tjejmilen 2012, tillsammans med en av mina närmaste vänner. Therese gjorde en tjejklassiker något år innan och tränade själv inför den, ibland med mig sittandes på bryggan som badvakt när hon skulle simma, ibland sprang och cyklade hon mellan stugan hon hyrde och mitt hus, ibland låg hon på golvet bakom nån fåtölj och gjorde situps medan jag såg på film med barnen...

Jag satt där på bryggan och skakade på huvudet med den fasta övertygelsen att jag ALDRIG skulle göra nåt liknande.

Märkligt och underbart hur vi människor kan påverkas och påverka varandra utan att vi tänker på det. Styrkan i henne målmedvetenhet bet sig fast, hon är en underbar förebild och en fantastisk vän, precis en sån man vill bli och vara!

Nu har det gått 13 dagar sen Ironman, och jag klättrar på väggarna. De första två och en halv dagarna efter hade jag ganska så galet ont i låren. Bara att gå var inte helt okomplicerat. Trapporna på jobbet (jobbar mest på femte våningen) var en utmaning kan man säga. Hälsenorna var spända som fiolsträngar och kändes hela första veckan som att de skulle kunna gå av när som helst. I övrigt kändes kroppen över all förväntan superbra! På lördagen en vecka efter loppet kändes även senorna såpass att jag vågade springa igen. Det var en helt underbar känsla!! Underbart väder och kroppen kändes hur bra som helst!

Innan loppet var jag orolig för hur jag skulle reagera emotionellt efteråt när mina nio pass per vecka-rutiner tar slut. Nu är jag där. Första dagarna var jag helt domnad. Glad men som i ett vakuum. Efter en halv vecka började jag vakna till. Det sitter i hjärtat. Jag ville röra på mig, antagligen för att få en ny dos feelgood-hormoner. Det har gått lite upp och ner sen dess. Mina kickar har varit att jag sprang lördag, måndag och cyklade ett sprintpass i tisdags. Det sista visade sig också vara ett överraskningsfirande arrangerat av mina träningskompisar. Jag blev så så glad!! I övrigt har jag haft mina första lektioner med alla mina klasser och träffat de nu ca 120 eleverna jag ska undervisa det här läsåret. Att starta upp tar varje år helt orimligt mycket energi och jag är helt slut på kvällarna. Det blandat med, jag vet inte vad jag ska likna det med, en avtändning av mitt regelbundna träningsuppåttjack... Jag får ingen ordning. Känner panik över att jag inte gjort någon plan. Börjar gråta var och varannan halvtimme. Vill ta en massa ogenomtänkta impulsbeslut, sjuka sockercravings, blir helt som förlamad och får ingenting gjort. Nu räknar jag timmar och minuter tills jag ska påbörja min 10-dagars prova på-tid på crossfit-verket. Tänker att kanske det kan funka. Det är intensivt och tungt och någon annan leder mig. Får ut mycket på mindre ansträngning, alltså i träningstid och mentala trösklar. Just nu vet jag faktiskt inte vart jag ska ta vägen.. För hur det än är med mål man klarar av, de skalar aldrig bort vad man bär inuti. Målen gör det lättare att ta sig fram genom dagarna. För mig är det så i alla fall. Jag försöker varje morgon, varje dag, ta positiva beslut. Försöker vara en förebild, se lösningar, lösa konflikter, göra det rätta. Det förändrar egentligen ingenting. Eller, förhoppningsvis sprider det någon form av positivitet omkring, kanske förhoppningsvis påverkas någon annan positivt, och då är såklart allt vunnet. Men den inre känsla man bär på försvinner inte förrän den är bearbetad och man släpper taget. Jag har endel kvar att jobba med där. Men jag lär mig mer om hur jag fungerar, och det i sig tänker jag kanske kan vara verktyg och hjälp när livet stormar.

Så nu när jag ser tillbaka efter det här äventyret funderar jag på vad jag lärt mig den här gången.

Jag har lärt mig:

att jag kan göra en plan och följa den

att jag gärna väljer att försvåra den om jag har utrymme, för det för att utvecklas mer

att jag blir orolig om jag hamnar ur fas och då gärna tror att jag kommer ge upp, men att jag inte gör det

att jag kan lyssna såpass på hur jag mår att jag fast jag pressar mig själv och aldrig tycker att jag gör tillräckligt bra, ändå tar hand om mig och klarar hålla mig innanför ramarna för vad min kropp klarar av utan att ta skada

att jag hittar strategier för hur jag kan hantera svåra situationer så att jag lättare klara vara i dem

att även när när blir rädd och tror att jag inte ska klara av något så blir min spontana reaktion oftast att jag vill bli bättre på det jag är rädd för, göra det igen

att jag lever mer som jag lär än jag trott då jag sa till mig själv att "de får ta mig av banan" när jag trodde loppet var kört och jag lika gärna kunde lägga av men valde att fortsatte istället, mao ge aldrig upp självmant

att jag kan vara snäll mot mig själv och hjälpa mig att nå mina mål även när jag jämför mig med alla andra som ALLIHOPA är så mycket bättre, snabbare och starkare

att jag står på min sida och håller mig i handen för att jag ändå trots allt nånstans, många gånger dolt för mig själv, tror på mig själv och min förmåga

att jag är en Ironman

Med det sagt, och med min obeskrivligt stora tacksamhet gentemot mina vänner som funnits och finns vid min sida genom det här projektet och tidigare också, tänker jag ägna de sista timmarna innan nästa pass till att hoppa i sängen och skrika högt för att få utlopp för min överdos av självpräktighet och allmän tillbaka till vardagen-ångest!!

Min första Ironman

Dag 166

Ironman Kalmar

Vaknade kl.04.00 helt dyngsur i svett, både det jag sov i och täcket var genomblött. Hade hostat även den här natten. När jag satte mig snurrade världen och jag mådde illa. Kunde inte avgöra vad som var vad. Nervositet eller om det var fysiskt. Långsamt fick jag i mig min grötfrukost och vi packade ihop det sista och körde till växlingsområdet. Hade förberett mina cykelflaskor och allt som skulle med kvällen innan så att jag inte skulle behöva tänka på morgonen. Misstänkte att jag inte skulle göra ett bra jobb med det hur som helst... Vi var ute i god tid och det kändes ostressat. Skönt.

Vi var bland de första vid startplatsen för simningen och kunde ta det lugnt och det var ingen kö till toaletterna. Var noga med att värma upp, då jag blev så skärrad av simningen för någon dag sen. Sen kom meddelandet att det var 16.6 grader i vattnet, och jag kom ihåg Vansbro 2014 då det var så kallt att de ställde in simningen. Inte jaga upp sig, hålla sig lugn. Gick ganska bra. Skulle ju göra detta. Ställde mig i fållan med dem som trodde sig kunna simma på 1.45. Nationalsången tystade allt småprat och det sjönk in ett this is it-allvar.Vi började röra oss framåt, allteftersom vi närmade oss vattnet hamnade jag oförmärkt allt längre bak och utan att jag visste det stod jag plötsligt vid tvåtimmarsskylten. Antagligen mitt simförtroende som började verka till min nackdel, kände bara allt större respekt för vad som väntade.

Det var kallt i vattnet. Omedelbart vevades osynkade frisimsarmar utan lokalsinne fram och tillbaka och halvt över mig hur jag än simmade. Helt meningslöst att crawla själv. Gick fortare och rakare med bröstsim. Sen märkte jag plötsligt att jag inte såg nånting. Alls. Vattnet var vitt och luften var vit. Jag trodde mina glasögon immat igen, trots att jag imfixat med dem innan. När jag fattade att det var dimma blev det obehagligt. Inte ens sjöräddningen kunde ju se alla oss, och jag såg inte längre dem. Såg överhuvudtaget inte till nästa boj, som tur var några enstaka huvuden framför, följde dem. Efter ett tag. lättade det, men då hade jag hängt mig fast vid att simma bröstsim, för det kändes tryggast, kunde hålla riktning och lugn. Provade gå över till frisim och växla mellan frisim och bröst, men jag drog omedelbart rakt ut åt vänster och förstod att jag skulle komma att simma dubbla sträckan om jag fortsatte att kryssa. Hellre bröstsim och rakt på nästa boj, än frisim och inte orka. När jag simmat en femtedel ungefär hade jag fått in en rytm som funkade men också en hel del kallsupar. Jag fick allt svårare att få ordentligt med luft och märkte att luftstrupen hade börjat svullna, förkylningen verkade vara kvar i kroppen mer än jag trodde. Det blev allt tyngre att andas och vatten och slem fastnade och gurglades fram och tillbaka med mina andetag. Försökte hålla mig lugn. När jag svängde inåt mot kajen började jag tänka på att folk nu skulle titta på hur jag simmade också och tycka en massa saker. Inga bra tankar. Innan jag hann lugna mig hann kroppen börja stänga ner, kändes det som. Den ville inte mer. Det började kännas hopplöst. Hann stävja det genom att sakta ner ytterligare så jag fick tillräckligt med syre. Men när jag såg en brygga i närheten, fast mark, med två människor nära vattnet ville jag inget hellre än att simma dit och bara stanna. Då började kroppen igen att stänga av. Det var som att alla blodkärl, alla muskler, allt bara drog ihop sig och ville somna. "Stannar jag nu kommer jag inte att fortsätta" kommer jag ihåg att jag tänkte. Sakta ner, sakta ner. Det gick galet sakta och jag förstod att jag det skulle vara svårt för mig att klara hela loppet. Ska det sluta såhär? Shit vad dystert!

Efter 2.05.56 var jag uppe ur vattnet. Jag var otroligt lättad, men kände det som att loppet var kört. Om det är så här svårt, om det ska gå så här dåligt... Försökte le, men jag tror ingen köpte det. Bytte om, snabbt toalettbesök och tog mig till cykeln. 

Fick inte igång klockan! Den var stendöd. Det kunde inte vara sant!! Äh! De får ta mig av banan. Har jag tagit mig hit med träning så ska jag fan inte sluta utan att de säger till mig att jag inte får fortsätta. Upp och iväg!

Fick ganska snabbt upp värmen och började engagera mig i hur jag nu skulle räkna ut när jag skulle ta gels och när jag skulle dricka utan att ha klockan till hjälp. Trampade på så fort jag pallade utan att jag började känna mjölksyra, det var det enda som verkade vettigt med tanke på att jag hade 18 mil framför mig. Hade en del ont i vaderna första 11 milen, men de blev alltid lite bättre efter jag tagit en gelpåse. Så jag började gå på vadkänsla kan man säga, och antal mil delat på de fem påsar jag hade (en tappade jag tydligen i växlingen). Dricka bestämde jag mig för att göra varje mil. Efter ett tag drack jag så fort jag kände av vaderna, och då höll jag mig rätt stabil. Det var en ensam cykling, men vacker, ute på Öland. Fantastiska supportrar som hejade längs vägen, tror aldrig jag sagt tack så många gånger under en och samma dag som under denna. Det betydde så mycket!!

Jag hade skjutit på toabesök så länge jag kunde, men insåg att ett måste jag göra. Visste att jag kämpade mot ett osynligt tidsmonster och hade glömt var jag var tvungen att vara när för att få fortsätta loppet. Tillbaka i Kalmar, toabesök och iväg igen. Tänkte inte klart när jag satte mig på cykeln igen och råkade växla på fel sätt så kedjan hoppade ur. Jippie! Suck! Och kampen mot tiden jag inte visste vad den var fortsatte ticka som en bomb medan jag med svarta händer och onda föraningar cyklade vidare. Höll modet uppe ändå och tänkte att går det så går det och "nu är det snart bara ett marathon kvar." Hahaha!

Cyklingen tog 7.40.59, jag klarade det med en och en halv minuts marginal till maxtiden på tio timmar från start. Toabesök igen och ett sjuhelvetes sjå i huvudet med att försöka räkna ut hur lång tid jag hade på mig att springa. Det fanns ingen klocka i växlingsområdet, men jag frågade en funktionär samtidigt som siffrorna bara snurrade i huvet på mig. Precis som de gör när jag är stressad. Struntade i att byta till kompressionsstrumpor, utan bytte bara skor och sprang iväg. Går det så går det. Gjorde upp en plan för vad jag skulle äta när, att jag skulle gå medan jag åt och springa där emellan. Första varvet kändes överraskande helt okej, men också med ett visst demonmotstånd av att se de flesta med ett och flera varvsarmband på sig. Så långt före mig, så mycket bättre. Försökte hitta nåt att tänka på. Började mantra "idag är jag stark, idag är jag underbar". En textsnutt från låten de spelade innan simstarten som utan att jag visste det fastnat i huvet. Funkade galet mycket bättre än "det kommer inte gå". Kände den också... Efter ett varv, med ett band på armen passerade jag en vätskekontroll där en man vänder sig till personen bredvid sig och säger lågt "ett varv bara". Då blev jag så fruktansvärt förbannad inuti att jag bestämde mig för att ta mig i mål om jag så skulle släpa mig in på mina bara armar. Resten av löpningen hade jag inga problem med tankarna, går det så går det. Det blev mörkare och mörkare. Mantrat förändrades till "ikväll är jag stark..." till "kan jag springa så springer jag" till "ett steg i taget, ett steg i taget". På sista varvet dök en gammal elev upp ur mörkret på sin cykel, jag blev så glad!, och människor i kvarteren och i olika grupper på olika ställen höll igång och peppade även oss som kom kämpande i sista timman. Så himla fantastiska! När jag sprang in mot upploppet och det var fullt av folk längs med sidorna som skrek mitt namn, hejade och gjorde high five med mig, då började det gå in att jag skulle klara det. Jag skulle klara det! Fan i mig!!

Löpningen tog 5.26.16 och på 15.30.48 sprang jag i mål till tonerna av Rick Astleys "Never gonna give you up". Inte den tuffaste låten, men texten passar finfint för det ska jag inte heller, jag ska aldrig ge upp på mig själv! Det är värt varje smärtsamt steg att ta sig i mål! I am an Ironman!

Jag är mest nöjd med att jag lyckats jobba så pass mycket med mig själv att jag stöttade mig igenom en sån här prövning. Under alla tvivel trodde jag ändå att det var möjligt, och det tog mig hela vägen. Jag höll mig positiv och njöt till och med, trots att allt var ytterst osäkert och ett komplett famlande i tidsblindo. 

Jag är också mycket tacksam för att min kropp höll så bra, att jag lyckats träna min kondition så att det kändes som att jag hade ork genom hela loppet. Nu på tredje dagen känner jag bara av lite träningsvärk och att hälsenorna känns ömtåliga. För övrigt mår kroppen toppen, det är verkligen ingen självklarhet, så tacksam!

Nu börjar fortsättningen med att hitta hur jag ska landa efter detta och hur jag ska gå vidare med min träning för att fortsätta utvecklas och må bra. Nu drar jobbet igång igen, alldeles för mycket som vanligt, och jag kommer ha begränsat med tid. Tre barn behöver också en mamma. Mina tankar under loppet var att ägna mig åt att bara ha kul ett tag. förbättra styrka och snabbhet generellt, träna med kompisar. Tänkte också på att jag verkligen vill förbättra min simning så att jag känner mig trygg med den, kanske Vansbrosimmet som mål för det.. Kanske fokus på simteknik ett år, sen cykling ett år med en ny Ironman 2018? Springa under hela tiden, kanske med... som mål? Man hinner tänka några varv på en 18 mils cykeltur...

Men för nu ska jag njuta av att jag gjorde det jag aldrig trodde var möjligt när jag började springa för fyra år sen, jag sprang från Tjejmilen till Ironman på fyra år!

1 dag kvar - cykling med övergång till löpning och incheckning

Dag 165
30 min cykling med övergång till 5 min löpning

Den här dagen skrev jag ingenting, jag var väldigt lättstressad. Hostade under nätterna (antagligen rest från förkylningen) vilket inte heller var direkt lugnande, eller gav ordentlig vila. Ju närmare loppet kom desto mer kände jag att jag ville skärma av för att inte gå upp i varv. Cyklade och sprang innan frukost. Jenny gjorde mig sällskap på 5 minutaren efter att hon var ute och sprang medan jag cyklade.

Vi var in på expo-området och jag köpte gels och sportdryck av det märke som skulle serveras. Hade varken testat eller lärt mig om hur man bör tänka, så om det skulle gå åt pipan så skulle jag i alla fall veta att det var den sorten jag skulle vara känslig mot. Det började vara väldigt många tankar kring saker jag inte visste hur det skulle komma att fungera. Toalettbesök, hur ofta jag skulle behöva äta och vad. Mitt i allt får jag mens och inser att jag verkligen kommer behöva planera toabesöken. Brukar få ganska ont vilket var oroande, ryggslutet brukar vara föremål för ondska, jag brukar känna mig både hopplöst låg och få extra lågt blodtryck med yrsel. Megabra extrakrydda på ett Ironmanförsök...

Checkade in cykeln och växlingspåsarna. Hamnade naturligtvis bredvid en mer än perfekt förberedd kvinna med fasttejpade gels, finurliga flaskor och allt möjligt som man skulle kunna tänkas behöva utan att behöva byta grepp för att komma åt det. Självförtroendet blev inte starkare.

Den bortre raden av påsar till löpningsväxlingen var herrarnas. De var så många fler...

När jag checkat in och hängt allt på plats ägnades restens av dagen åt skingra tankarna. Vi träffade en gammal teaterkollega till mig på Konstmuseet där vi också passade på att se utsällningen. På bilden skingrar vi oss för Kalmar slott. Vi gjorde ett tappert försök att köra runt och försöka förstå hur cykel och löprutterna gick men vi blev inte klokare, så då drog vi till Borgholm istället och åt finmiddag.

Sen tillbaka till vandrarhemmet och äta gröt innan det var läggdags in för dagen D.

2 dagar kvar - registrering och simning

Dag 164

32 min simning

Registrerat mig och promenerat runt en hel del i Kalmar. Börjar förstå hur området hänger ihop, och var man ska göra vilka övergångar med vilka in- och utgångar. Känns bra. 

Efter vi ätit lunch gick vi ner till kajen och hittade starten för simningen. 

Vi satte oss på kajkanten för att försöka få en överblick över simbanan med hjälp av kartan och de utsatta simbojarna vi kunde se. När vi tittade rakt ner, i vattnet, såg vi att det var fullt av maneter. FULLT! De blev självlysande i solen. Inte helt bekväm med dem…

Vi gick till vågbrytaren där det var några som simmade, men jag vågade inte i där. De som simmade var flera stycken tillsammans och simmade ut mot bojarna. Jag skulle ha velat simma längs kanten, men det såg galet grunt, stenigt och tångigt ut. Jag vågade inte helt enkelt. Vid Kattrumpan var det fler som var i. En badstrand med två av simruttens bojar utplacerad lagom långt från stranden och längs med den. Jenny satte timern på 20 minuter och jag kom efter en massa ojande till slut i vattnet. Hade inte imsprayat glasögonen, för att jag ville testa hur det kändes att bli dimblind när jag inte har tryggheten av att simma mellan två bryggor. Det var rätt så obekvämt faktiskt, men det gick, och imman försvann fortare än jag kommer ihåg det från hemma. Det var bättre sikt i det bräckta vattnet än i Mälarens förvisso också bräckta, men inte lika mycket. Mycket tång, och grunt var det. Hade jättesvårt att hitta andningen i början och att få ner pulsen för att hitta den. Växlade mellan frisim och bröstsim för att hitta ett lugn. Var så upptagen med att försöka få mig i balans att jag inte märkte Jenny som viftade när tiden var ute. Skulle ha simmat 20 min, men det blev 32 istället. Grymt nöjd att jag kom mig i vattnet och fick den första chocken idag istället för på lördagmorgon vid starten. Nu VET jag att jag ska göra allt för att ta det lugnt tills jag hittar min rytm. ”Simma lugnt” som Ugglan i fablernas Värld sa.

På race briefingen berättade de att det är 17% kvinnor anmälda mot vanligtvis 10% (resten av världen utanför Europa). 49% av de anmälda är first timers. De berättade också att många gör en Ironman ”not to compete, but to complete”. Jag är en av dem.

När vi åkte från briefingen såg vi fullmånen stor som en jätteost på himlen. Vi körde så långt ut på en udde vi kunde och försökte äta upp den. En gigantisk cheezeball borde rimligen vara den ultimata uppladdningen.

3 dagar kvar - cykling

Inget Wifi på vandrarhemmet, men bättre sent än aldrig...

Dag 163

45 min cykling

Fick besked att cykeln blivit klar, och lyckades på håret komma i tid till minstingens första skoldag med bilen packad och redo för avfärd direkt efter. När jag hämtade ut cykeln visade det sig att de bytt både kedja och rullhus. Heter det så? Eller hittade jag på det nu? I alla fall, och bytt däck och justerat bromsar. Jag fick rådet att provcykla för att känna om kedjan behöver efterjusteras vilket är vanligt då man byter, då den kan töja sig. Passade bra med mitt cykelpass som stod på schemat. Nu funkade alla växlarna, men jag tror pga att jag inte är van med det så har jag inte riktigt tekniken inne vilket gjorde att kedjan hoppade av tre gånger. Ska kolla med nåt utav cykelserviceställena här i Kalmar om det är så att det är kedjan. Men det känns hur som helst roligt att alla växlarna fungerar!

Jenny väntade på ett lunchfik som vi sedan åt lunch på innan vi började köra neröver. Hon lugnar mig hela tiden när jag drar iväg med konstiga funderingar som stressar upp mig. Väldigt tacksam för hennes sällskap! Vi klarade bilresan, googlade var och varannan ort och museiperson vi stötte på längs vägen. Det gick så långt att vi i slutänden höll oss levande med hjälp av Mora Träsk och Tigerjakten på Youtube. Då finns det inte mycket näring kvar.

Vi bor på vandrahemmet bredvid djurparken, på Öland. 

Vi är ätna, trötta och jag har fortfarande ont i magen. Går i skov väldigt förknippade med allt som har med Ironman att göra. Ångest alltså. Jag behöver skärpa mig. Kan inte ha såhär ont på lördag, då kommer det inte gå. Kan ju inte mesa ihop nu. Imorgon blir det till att sortera upp all information och fakta om loppet, registrera mig och kolla upp vad jag behöver för att bli lugn. Jag vill har roligt, helst bara roligt. Oroligt har jag inte tränat för att ha det. Det här är ju världens grej för mig! Jag ska göra en Ironman! Fatta det, Majken Pollack!!

Ovärdeliga Jenny som tar hand om mig.

4 dagar kvar - löpning

Dag 162

Pass 1: 20 min löpning

Pass 2: fick ställa in 20 min simning

Dagen började jättebra. Kände mig stark i benen och filosoferade över om jag nångång kommer att hitta en känsla av att kunna fortsätta springa hur långt som helst, utan att funderar över det. Som med promenader.

Vid 14.30 satt jag på ett sista möte inför att eleverna på mitt jobb kommer imorgon, eller idag snarare.. Kände mig nervös, hade mycket att fixa och vad som händer under de första elevdagarna kommer jag inte vara med och påverka pga resan till Kalmar. Hjärtat slog rätt hårt. Sen sjönk det plötsligt ner i magen. Först blev jag lite glad för att jag brukar stänga av kroppen på mitten och inte känna ända ner i magen, sen fick jag mer och mer ont för varje timme. Har tänkt att det är nervositet, mensvärk, att jag fick i mig brödkrutonger i salladen vid lunch efter att försökt hålla mig glutenfri. Klarade av mitt sista naprapatbesök. Hon gick igenom framför allt vänster axel och vänster vad och nacken. Helt mörbultad efteråt. Body balance-träningsvärken håller fortfarande i sig, och sen när jag till slut fick tag på cykelstället där jag lämnat in Jake (nära jobbet), så var han inte klar. Problem med växlarna. Planeringen svajade till rejält och jag hade så ont att jag fick hålla i mig medan jag körde mina 3.5 mil hem. Tog en ipren och låg orörlig i en dryg timme. Mina barn var väldigt tålmodiga trots sin hunger. Sen kunde jag till slut röra mig igen i alla fall. Lustigt nog sammanföll detta med att jag tog beslutet att inte simma... Klarade inte av att skriva med så mycket att fixa, inkluderat hår makeover för att barn inför skolstarten. Vet fortfarande inte vad det är som gör att jag fick så ont, känner av det lite nu också. Det påminner om två tillfällen då min mage slogs ut i några dagar. Jag trodde det vara magsjuka, men in efterhand har jag kommit på att jag hade övertränat. Kroppen lade ner mig och sa att jag inte skulle röra mig. Strängt. Ena gången satt i mer än en vecka. Jag hoppas jag ska kunna hålla mig lugn och att kroppen bestämmer sig för att förlåta mig. Nu har jag lite packning att göra...

5 dagar kvar, cykling med övergång till löpning

Dag 161

40 min cykling med övergång till 10 min löpning

Hade en bokad servicetid för cykeln idag så jag fick göra mitt pass innan jobbet, typ innan jag vaknat. Tyckte jag var torr i ögonen när jag for ut och tänkte att jag nog var verkligt trött. Satte på mig mina glasögon när jag kom hem och såg ingenting! Då först märkte jag att jag hade somnat med linserna i... Såg i alla fall hur vackert det var ute, och luften kändes så frisk och lätt. Var lite trött i benen efter Body Balance-passet igår kväll, vilket förvånade mig. Det har förvånat mig ännu mer att allteftersom dagen gått har jag fått en mer och mer jävulusisk träningsvärk av densamma!! Jag verkar då i alla fall ha ansträngt mig under passet, det är klart...

Vet inte om jag slagit av nervositetskänslorna, stängt ner, eller vad det är som händer. Tankarna far fram och tillbaka och olika trådar börjas på men kommer inte till avslut. Har tvättat, men inte börjat packa. Jag behöver vara förberedd på det mesta känns det som. Väderprognosen skiftar från ena dagen till den andra från sol till regn till...? Samtidigt som jag åker börjar två av barnen skolan, och hår ska färgas, kläder vara rena. Någon ska följas med och jag hoppas få klar cykeln redan imorgon. Tänker ofta att jag ska packa ner mina havregryn. Det är tydligen något som är mycket viktigt att tänka på, och jag har köpt nya vitaminer, och resorb som jag ska försöka dricka morgon och kväll. Jag är livrädd för att jag ska få kramp igen, och jag tänker samtidigt på att jag behöver fylla på olja, kylarvätska och spolarvätska i bilen. Städa ur den. Diska upp innan jag åker. Jag fick ett tips om att ta det lugnt under cyklingen och spara krafter till en bra löpning och att hålla mitt matschema. Note to self: ta reda på vad ett matschema kan vara. När jag sprang Stockholm marathon såg jag till att äta något varje gång det bjöds, "man vet aldrig när man får äta nästa gång". Det funkade väldigt bra. Kändes som att jag hade jämt med energi och fick inga direkta dippar. Ska gå igenom bansträckorna grundligt när jag kommer till Kalmar, kan inte riktigt ta in all info än.

Jag är rädd för att jag ska få veta att träningen jag lagt ner inte räcker till, att min kropp kanske inte håller, att någonting händer som jag inte kan hantera, att jag faller ur. Jag känner mig också glad inuti, att jag tycker att det ska bli så roligt. De två känslorna är det som balanserar mig just nu.

6 dagar kvar - body balance o simning

Dag 160

60 min Body Balance på Mälarö träningsverk

20 min simning, 800 m

Idag har jag varit ganska lugn. Fick frukostkaffebesök, åkte med dottern på hennes ridskola, fixat lunch till en hel hop barn och unga, tejpat och målat fönsterkarmar och gavlar på huset... Kom iväg i okej tid för att hinna till Body Balancepasset, jag brukar nästan alltid vara i sista sekunden. Kände mig förvånansvärt stadig i kroppen under passet, bättre än nånsin. Hade ordentlig kraft i benen, men var som jag misstänkt rätt stel. Otroligt skönt att få mjuka upp kroppen och balansera upp den. Blev väldigt medveten om mina hjärtslag efter passet, efter simningen ännu mer. Som om den väckts på något sätt.

Svalt i vattnet idag igen, men bara 20 min på schemat så det kändes som en present. Upplevde det som att jag hade kraft i armarna, kände mig stark, underbar känsla!! Så många perioder av att kroppens känts slutkörd och på gränsen, det här är en lyckoinjektion!!

Ledaren pratade om att både sträcka ut och om att släppa taget, och jag tänker att det är just det jag står inför. Att våga sträcka ut, släppa taget och våga dyka in i det okända. Något nytt och inget nytt kan hända om man inte släpper taget om det gamla. Jag har blivit rätt bra på att våga, jag är fortfarande alldeles för bra på att hålla kvar, tror jag. Jag vet inte riktigt vad som är att gå vidare och släppa taget och vad som är att hålla fast vid det som varit. Jag tänker på mamma. Hon är borta, det har jag förstått och accepterat. Jag har förstått hur det kunde hända, jag älskar henne, och jag vet att hon älskade mig. Ändå lever jag om min historia om och om igen. Jag vill inte att den ska hända andra. Det är ett helvete på jorden att leva vidare med en älskads självmord i sitt hjärta. Det får inte hända fler, vi måste lära oss mer om hur vi fungerar. Hur vi kan hjälpa varann när vi mår dåligt. Hur vi kan ta oss igenom svårigheter och komma upp till ytan igen. Är det att dyka i, eller hålla kvar, att släppa taget? Jag vet inte. Om det är att inte kunna gå vidare så är det ändå värt det, jag kan inte låtsas som att det inte har hänt. Det har format mitt liv, den jag är. Jag vill att det ska komma nåt bra ur det. Jag vill ge hopp om att det är värt att kämpa. Det är värt att kämpa för sitt liv, för människorna man älskar. vare sig man har dem hos sig eller inte.

7 dagar kvar - simning o cykling m övergång till löpning

Dag 159

Pass 1: 40 min simning, 1400 m

Pass 2: 60 min cykling, 24.65 km + 10 min löpning, 1.66 km

Det var morgonens simpass som jag var så orolig inför igår att jag inte ens kunde nämna det. Har hela tiden haft mest motstånd mot simpassen, men mot slutet gick det okej då jag lyckades få till en rutin. Att jag blev förkyld och började jobba, vilket också innebär att ett barn ska lämnas och hämtas på fritids så ruckades rutinen och jag föll in i gamla tankemönster. Om ganska många saker. Inga bra tankemönster. Jätteglad att jag tog mig till vattnet och simmade mina längder! Efteråt kollade jag temperaturen, 14 grader... Det tog två timmar att få upp värmen igen.

Med det mesta verkar det vara så att jag sätter upp ramar för mig själv som gör att jag håller mig lugn och fokuserad, eller glad och yster, eller vad som... I balans, får saker att funka inifrån. När de ändras, som med nya rutiner, eller med en stor tävling typ kanske den största fysiska och psykiska utmaning jag kommer att utsätta mig för som närmar sig, då håller inte alltid ramarna för trycket. Så fort en ger vika börjar jag tvångsmässigt skaka på de andra för att se om de kommer att hålla, och märker snabbt att de inte verkar stabila. Drar då gärna slutsatsen att jag inte alls har balans och då börjar jag leta fel. När jag väl tagit på mig de glasögonen  då ser jag med ett felhittarfilter. Det är ett otroligt bra sådant, för jag tror på varje sak jag får syn på. Efter ett tag börjar det gå mer än till överdrift och ickelogiken i vissa felaktigheter får mig att grubbla eller bli förbannad för att det inte stämmer riktigt. Då börjar jag kolla upp hur det egentligen ligger till, men inte förrän det gått rätt långt... Lite som en startsträcka det med, skulle gärna förkorta den så att jag inte ägnade så mycket tid åt att idiotförklara mig själv innan jag tar reda på om jag verkligen behöver det.

Att jobbet dragit igång och att det nu är en vecka kvar till Ironman, postförkylningen och ännu inte gjorda nya rutiner för barnen mellan mig och deras pappa, det är skakigt ostadigt. Oavsett var mina ramar är ostadiga är min första projektionskanal för min frustration mig själv, att jag inte gör gott nog. Men nu idag lyckades jag ta tag i det på nåt sätt i alla fall genom att ägna två och en halv timme till att gå igenom alla sim/cykel/löppass jag gjort sedan dag 1. Skrev ner all tid jag lagt ner och summerat per disciplin, månad och totalt. Rutigt, fyrkantigt och 1+1=2. Mellan mars-juli har jag lagt ner 188 tim 30 min. När jag såg mängden träningspass per månad, timme efter timme efter varann på papperet så blev jag lugnare. Töntig grej kanske, men det stoppade ett början till skenande självföraktståg. Det får gå som det går, jag har jobbat för det här, timme efter timme, dag efter dag. Jag tänker inte sluta nu. 

Att jag skulle ut och cykla senare blev inget problem överhuvudtaget. För en dag sen kändes det som en omöjlighet. Provade min Head trisuit som jag köpt, den känns jättebra! Vädret var fint, det var varmt i luften, löpningen efteråt med nyfixade resårsnörningar, toppen! Sen en mysig te´och varma mackor-kväll med mina barn och film. Nu bygger jag de ramar jag behöver och gör det här. Jag har banne mig tänkt att ha roligt nu när jag tränat så mycket för att göra det här!!