Jag klättrar på väggarna

Igår var det fyra år sen jag sprang mitt första lopp, Tjejmilen 2012, tillsammans med en av mina närmaste vänner. Therese gjorde en tjejklassiker något år innan och tränade själv inför den, ibland med mig sittandes på bryggan som badvakt när hon skulle simma, ibland sprang och cyklade hon mellan stugan hon hyrde och mitt hus, ibland låg hon på golvet bakom nån fåtölj och gjorde situps medan jag såg på film med barnen...

Jag satt där på bryggan och skakade på huvudet med den fasta övertygelsen att jag ALDRIG skulle göra nåt liknande.

Märkligt och underbart hur vi människor kan påverkas och påverka varandra utan att vi tänker på det. Styrkan i henne målmedvetenhet bet sig fast, hon är en underbar förebild och en fantastisk vän, precis en sån man vill bli och vara!

Nu har det gått 13 dagar sen Ironman, och jag klättrar på väggarna. De första två och en halv dagarna efter hade jag ganska så galet ont i låren. Bara att gå var inte helt okomplicerat. Trapporna på jobbet (jobbar mest på femte våningen) var en utmaning kan man säga. Hälsenorna var spända som fiolsträngar och kändes hela första veckan som att de skulle kunna gå av när som helst. I övrigt kändes kroppen över all förväntan superbra! På lördagen en vecka efter loppet kändes även senorna såpass att jag vågade springa igen. Det var en helt underbar känsla!! Underbart väder och kroppen kändes hur bra som helst!

Innan loppet var jag orolig för hur jag skulle reagera emotionellt efteråt när mina nio pass per vecka-rutiner tar slut. Nu är jag där. Första dagarna var jag helt domnad. Glad men som i ett vakuum. Efter en halv vecka började jag vakna till. Det sitter i hjärtat. Jag ville röra på mig, antagligen för att få en ny dos feelgood-hormoner. Det har gått lite upp och ner sen dess. Mina kickar har varit att jag sprang lördag, måndag och cyklade ett sprintpass i tisdags. Det sista visade sig också vara ett överraskningsfirande arrangerat av mina träningskompisar. Jag blev så så glad!! I övrigt har jag haft mina första lektioner med alla mina klasser och träffat de nu ca 120 eleverna jag ska undervisa det här läsåret. Att starta upp tar varje år helt orimligt mycket energi och jag är helt slut på kvällarna. Det blandat med, jag vet inte vad jag ska likna det med, en avtändning av mitt regelbundna träningsuppåttjack... Jag får ingen ordning. Känner panik över att jag inte gjort någon plan. Börjar gråta var och varannan halvtimme. Vill ta en massa ogenomtänkta impulsbeslut, sjuka sockercravings, blir helt som förlamad och får ingenting gjort. Nu räknar jag timmar och minuter tills jag ska påbörja min 10-dagars prova på-tid på crossfit-verket. Tänker att kanske det kan funka. Det är intensivt och tungt och någon annan leder mig. Får ut mycket på mindre ansträngning, alltså i träningstid och mentala trösklar. Just nu vet jag faktiskt inte vart jag ska ta vägen.. För hur det än är med mål man klarar av, de skalar aldrig bort vad man bär inuti. Målen gör det lättare att ta sig fram genom dagarna. För mig är det så i alla fall. Jag försöker varje morgon, varje dag, ta positiva beslut. Försöker vara en förebild, se lösningar, lösa konflikter, göra det rätta. Det förändrar egentligen ingenting. Eller, förhoppningsvis sprider det någon form av positivitet omkring, kanske förhoppningsvis påverkas någon annan positivt, och då är såklart allt vunnet. Men den inre känsla man bär på försvinner inte förrän den är bearbetad och man släpper taget. Jag har endel kvar att jobba med där. Men jag lär mig mer om hur jag fungerar, och det i sig tänker jag kanske kan vara verktyg och hjälp när livet stormar.

Så nu när jag ser tillbaka efter det här äventyret funderar jag på vad jag lärt mig den här gången.

Jag har lärt mig:

att jag kan göra en plan och följa den

att jag gärna väljer att försvåra den om jag har utrymme, för det för att utvecklas mer

att jag blir orolig om jag hamnar ur fas och då gärna tror att jag kommer ge upp, men att jag inte gör det

att jag kan lyssna såpass på hur jag mår att jag fast jag pressar mig själv och aldrig tycker att jag gör tillräckligt bra, ändå tar hand om mig och klarar hålla mig innanför ramarna för vad min kropp klarar av utan att ta skada

att jag hittar strategier för hur jag kan hantera svåra situationer så att jag lättare klara vara i dem

att även när när blir rädd och tror att jag inte ska klara av något så blir min spontana reaktion oftast att jag vill bli bättre på det jag är rädd för, göra det igen

att jag lever mer som jag lär än jag trott då jag sa till mig själv att "de får ta mig av banan" när jag trodde loppet var kört och jag lika gärna kunde lägga av men valde att fortsatte istället, mao ge aldrig upp självmant

att jag kan vara snäll mot mig själv och hjälpa mig att nå mina mål även när jag jämför mig med alla andra som ALLIHOPA är så mycket bättre, snabbare och starkare

att jag står på min sida och håller mig i handen för att jag ändå trots allt nånstans, många gånger dolt för mig själv, tror på mig själv och min förmåga

att jag är en Ironman

Med det sagt, och med min obeskrivligt stora tacksamhet gentemot mina vänner som funnits och finns vid min sida genom det här projektet och tidigare också, tänker jag ägna de sista timmarna innan nästa pass till att hoppa i sängen och skrika högt för att få utlopp för min överdos av självpräktighet och allmän tillbaka till vardagen-ångest!!