Förra hösten sprang jag Stockholm halvmarathon för första gången. Då var jag nyseparerad efter en 17 år lång relation och tre gemensamma barn, och mådde inte alls bra sedan en rätt lång tid. Jag hade haft och skulle även efteråt under hela hösten ha svårt att springa. Jag fick hjärtklappning av väldigt lite ansträngning, hade konstant ont i hjärtat, svårt att andas och började gråta flera gånger varje dag. Jag satt mest och stirrade framför mig när jag hade en stund över. Inte i mitt livs form med andra ord. På något obegripligt vis lyckades jag ta mig ut på löpturer ändå, även om de mer liknade gå-lunka-gå-turer, och jag lyckades också så småningom få mig att acceptera att det helt enkelt var så jävla illa som det var och att jag fick göra just så som jag gjorde. Att det var något snällt istället för dåligt att jag inte sprang hela tiden. Det är jag glad för att jag lyckades med, för när jag gick i mål på halvmaran visade det sig att jag sprungit snabbare än jag någonsin gjort tidigare på sträckan.
Jag var osäker från start om jag ens skulle klara mig runt, men redan från början kändes kroppen glad att få springa och med musiken i öronen sprang jag i takt och tänkte att "det är lika bra att passa på att springa medan jag kan". Jag hade roligt hela vägen. Fick en del ont i benen, men blev bara gladare och gladare allt eftersom.
I år ville jag springa halvmaran igen. Först hade jag en tanke på att jag ville ha en bättre tid än i våras på womens health. Loppet då jag fick uppleva krampande vader för första gången (fortfarande livrädd att nångång kanske komma att uppleva det igen, värdelöst!). Men efter Ironman insåg jag snabbt att jag får vara glad om jag klarar springa 21 km tre veckor efteråt utan att dra på mig någon skada.
Jag kände mig snabbt pigg i kroppen efter Ironman, och samtidigt liksom skör inuti. Framför allt hälsenorna och vaderna. Har sprungit litegrann, men inte mycket. Som längst 8.5 km söndagen, sex dagar innan halvmaran. Däremot har jag provat på crossfit några pass, det har tagit en del på benen bland annat. Nåväl, fyra träningspass sista veckan, ingenting de sista två dagarna innan.
Direkt vid starten kände jag hälsenorna gnälla, framför allt på vänstra benet. Men det var inte mer än att jag kalkylerade med att det inte skulle bli värre. Det kom och gick under hela loppet, men hela tiden med en medvetenhet hela baksidan vaderna. Lite samma känsla som innan jag krampade där i våras. Vid 10 km kom samma typ av lårsmärta som jag kände under marathondelen på Ironman. Brukar inte få ont i låren så tidigt under längre lopp/turer, så då förstod jag att kroppen inte var inifrån färdigvilad ännu. Flåsmässigt gick det fint, kunde ibland kännas som lite för snabba hjärtslag i jämförelse med ansträngningen, men inte ohanterligt. Mentalt hade jag min tyvärr alltför vanliga inställning av att inte veta om jag skulle ta mig i mål, men att jag håller på så länge det går. Jag var glad! Det kändes lätt, men jag ville inte göra mig illa så jag valde att springa så säkert som möjligt, och med tanke på den lätta känslan jag hade blev jag jätteförvånad att det tog så erbarmligt lång tid, 10 min längre än i våras. 2.19.47. När jag såg bruttotidsklockan vid gamla stan med bara sista kilometern kvar, kunde jag först inte fatta det. När jag efteråt kollade mina mellantider och medelhastighet såg jag att jag i alla fall hållit mitt marathontempo och att jag sprang rätt okej fort i början och i slutet. Tog det säkra före det osäkra mestadels i mitten av loppet... Jag känner mig nöjd. Ett steg mer bekant med hur min kropp fungerar och hur den återhämtar sig efter en stor fysisk och mental prövning.
Jag var osäker från start om jag ens skulle klara mig runt, men redan från början kändes kroppen glad att få springa och med musiken i öronen sprang jag i takt och tänkte att "det är lika bra att passa på att springa medan jag kan". Jag hade roligt hela vägen. Fick en del ont i benen, men blev bara gladare och gladare allt eftersom.
I år ville jag springa halvmaran igen. Först hade jag en tanke på att jag ville ha en bättre tid än i våras på womens health. Loppet då jag fick uppleva krampande vader för första gången (fortfarande livrädd att nångång kanske komma att uppleva det igen, värdelöst!). Men efter Ironman insåg jag snabbt att jag får vara glad om jag klarar springa 21 km tre veckor efteråt utan att dra på mig någon skada.
Jag kände mig snabbt pigg i kroppen efter Ironman, och samtidigt liksom skör inuti. Framför allt hälsenorna och vaderna. Har sprungit litegrann, men inte mycket. Som längst 8.5 km söndagen, sex dagar innan halvmaran. Däremot har jag provat på crossfit några pass, det har tagit en del på benen bland annat. Nåväl, fyra träningspass sista veckan, ingenting de sista två dagarna innan.
Direkt vid starten kände jag hälsenorna gnälla, framför allt på vänstra benet. Men det var inte mer än att jag kalkylerade med att det inte skulle bli värre. Det kom och gick under hela loppet, men hela tiden med en medvetenhet hela baksidan vaderna. Lite samma känsla som innan jag krampade där i våras. Vid 10 km kom samma typ av lårsmärta som jag kände under marathondelen på Ironman. Brukar inte få ont i låren så tidigt under längre lopp/turer, så då förstod jag att kroppen inte var inifrån färdigvilad ännu. Flåsmässigt gick det fint, kunde ibland kännas som lite för snabba hjärtslag i jämförelse med ansträngningen, men inte ohanterligt. Mentalt hade jag min tyvärr alltför vanliga inställning av att inte veta om jag skulle ta mig i mål, men att jag håller på så länge det går. Jag var glad! Det kändes lätt, men jag ville inte göra mig illa så jag valde att springa så säkert som möjligt, och med tanke på den lätta känslan jag hade blev jag jätteförvånad att det tog så erbarmligt lång tid, 10 min längre än i våras. 2.19.47. När jag såg bruttotidsklockan vid gamla stan med bara sista kilometern kvar, kunde jag först inte fatta det. När jag efteråt kollade mina mellantider och medelhastighet såg jag att jag i alla fall hållit mitt marathontempo och att jag sprang rätt okej fort i början och i slutet. Tog det säkra före det osäkra mestadels i mitten av loppet... Jag känner mig nöjd. Ett steg mer bekant med hur min kropp fungerar och hur den återhämtar sig efter en stor fysisk och mental prövning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar