Dag 86 - cykling

90 min cykling, sent omsider. Fortfarande tät i näsan och har lock för öronen, men mår bra annars. Kändes härligt att vara ute och cykla igen. Att det var sol, varmt och prunkande grönt överallt gjorde naturligtvis sitt till också. Stör mig på att låsningen mellan ryggraden och vänstra skulderbladet fortfarande sitter i, och att det är så långt ner/upp på ryggen att jag inte kommer åt själv. Förutom det känns kroppen som att den håller i sig. En veckas vila har gjort att det känns som det finns mer plats i den för musklerna att kunna röra sig.

Det är en massa saker som händer inuti. Vet inte riktigt vad. Jag hoppas lite svagt att jag är på gång att klättra uppåt lite, jag tar tag i fler saker. Börjar målfokusera med en del grejer som jag behöver och vill få gjort. Resignerar visserligen inför vissa saker också. Men det kanske är bra. Att inte bara krampaktigt hålla tag. Har ingen skrivlust, kommer inte upp några bilder. Är för trött när allt är gjort för dagen. Eller också är det något annat som styr...

81 dagar kvar.

Dag 85 - simning och löpning

Pass 1: 50 min simning, 1600 m. Var rätt nojig innan passet om jag skulle orka 50 min, har känt mig helt energidränerad sista dagarna. Men det gick bra. 50 m-bassängen är öppen för motionssim nu mån-fre 9-15 under sommaren på Eriksdalsbadet. Känns bra att simma längre i ett svep, lättare att försöka hitta flyt i simtagen. Therese Alshammar simmade sjöjungfruaktigt snabbt och allmänt delfinigt i banan bredvid min, det smittade energi. Gick tillbaka till att räkna längder, och tiden gick snabbare än de sista gångerna utan. De senaste dagarna har jag försökt kolla in crawl tutorials och hittade en om att använda armen som ett gångjärn i draget bak och upp. Provade det idag. Upplevde att jag hade mycket mer kraft i tagen, vilket gjorde att jag fick hålla på en del att försöka hitta flow med utsträckningen av armen. Mot slutet tyckte jag att det funkade hyfsat bra. Ska fortsätta laborera och se om det gör att jag på nåt vis kanske lyckas bli lite snabbare bara av att försöka få armrörelserna mer korrekt.

Pass 2: 46 min löpning, 7.8 km. Fick sällskap av min fina väninna på kvällslöpningen. Gick över förväntan bra att springa också. Är fortfarande lite rosslig i halsen, men luftstrupen känns inte trång och kroppen kändes ganska lätt i alla fall. Lite trassligt bak vänster vad. Vet inte riktigt vad det är som händer där...

82 dagar kvar.

Dag 84 - sjukdag 6

Halvtid i träningsprogrammet och en vecka med ett enda träningspass bestående av 30 min simning nu passerad. En planerad återhämtningsvecka som blev en vila för bövelen-vecka. Imorgon tänker jag att jag ska hoppa upp på hästen igen. Upptrappningsfas 1 kallas nästa träningsmånad för i programmet. Har kollat lite på logistiken och ser genast att jag måste planera mycket mer noggrant för att verkligen få utrymme för passen i mina för övrigt också rätt fyllda dagar och kvällar. Tror att jag kommer få till första veckan nu i alla fall.

Känner mig fortfarande ganska tom på energi inuti kroppen. Men jag har lyckats städa och diska undan och tvättat och haft lite gäster, och jag har, förutom ett besök på ridskolan med dottern, varit hemma en hel dag. Vet inte när jag var det senast. Jag hoppas att krafterna är på väg tillbaka nu, behöver dem, det skulle hjälpa.

Mors dag idag. Jag blir inte ledsen när jag tänker på mamma. Hon finns med mig varje dag. Men under ytan finns alltid en sorg. Hon finns oåterkalleligen inte i mitt vardagliga liv. Så när organisationen Suicide Zero på instagram skriver en morsdagshälsning till alla som idag saknar en mamma som inte finns där längre börjar jag gråta. Jag är så otroligt glad och tacksam över mina egna barn, att jag fått bära, föda och fostra tre alldeles unika varelser, och jag hoppas och vill finnas där för dem, och i god hälsa, tills jag är 100 år. Livet är en ovärderlig gåva, och kärleken i det värt varje smärtsam pånyttfödelse.

Nu har jag vilat färdigt för den här gången.

83 dagar kvar.

Dag 83 - sjukdag 5

Min yngsta ville gå på promenad. Vi gick till Gustavshill och tillbaka, ca 3 km. Ungefär vad jag klarar av. Orkeslös i kroppen, men lyckas ta tag i vissa saker, pappersarbete. Känner jättetydligt att kroppen inte vill göra något. När jag försöker ger den upp, den tror inte att den ska klara av det, den gör liksom inte fullt ut.

Jag somnar hela tiden medan jag skriver.

84 dagar kvar.

Dag 82 - sjukdag 4

Förra året bestämde jag mig för att jag ville göra fyra Tough Viking på en säsong. Det gjorde jag. Mitt huvudmål var att göra halva ironmandistansen i Vansbro, vilket jag också gjorde. Tough Viking var för att det är roligt med hinderlopp. Det knepiga var att jag precis blivit bra i min högeraxel i mars och sen gjorde jag illa vänsteraxeln när jag skulle ta mig över ett Irish table-hinder i april. Jag tog mig över hindret, men skadan har jag dragits med till fram till nu. Jag har inte så mycket ont längre, men har fortfarande försämrad rörlighet i vissa vridningar. 

Jag ville inte backa från mitt projekt fastän jag skadat mig, så jag gav mig friheten att bara göra det jag kunde, att det var okej, och att det verkligen bara skulle vara för att det var kul. Även om det verkligen var roliga lopp att göra upplevde jag också inte bara ett, utan Många misslyckanden varje lopp. Det var så mycket jag hade svårigheter att göra. Endel hinder gjorde jag ändå, och det förvärrade också antagligen min skada. Hela säsongen blev fylld av upprepade upplevelser av misslyckanden, känslan av att inte klara av. På riktigt inte kunna. Jag behöver verkligen inte lyckas med det jag gör. Vet att för att komma vidare måste jag försöka och försöka, göra om och utveckla. Men jag tror att jag blandade ihop det. Jag hade ingen chans att klara vissa saker, och det handlade inte bara om något enstaka hinder. Vad ville jag lära mig med det? Såhär efteråt undrar jag om jag egentligen höll på att straffa mig för något. Är det så jag gör? 

På bilden hade jag precis gjort Tough Viking Hagaparken. Jag gjorde loppet själv, alla de andra har jag sprungit med en eller flera vänner. Det var speciellt att göra det själv. Ingen som man vet har koll på en. Ingen som direkt bryr sig om vad som händer en. Men glad jag gjorde det i alla fall. Tycker om det, att jag inte lät mig hindras av ett sånt hinder. Det är dubbelt allting.

85 dagar kvar.

Dag 81 - sjukdag 3

#tbt Tjejmilen 2013

Tredje dagen under isen. FORTFARANDE ont i halsen, svårt att svälja, andas, prata-ont. Hade en ganska lugn dag på jobbet, men så fort jag var med på någon övning blev jag helt slut. Väntade ändå ända tills jag satt i bilen på väg hem vid 16.30 med att besluta mig för att inte göra något pass idag. Nu har jag börjat göra en prio-lista i huvudet. De kortaste passen tar jag bort först. Vet redan nu att det är ett dumt beslut. Borde tänka varierat istället, verkar mer logiskt. Men jag får panik över att missa mer än jag nödvändigtvis måste. Jag tar inte beslut efter min hälsa i första hand, utan efter prestation. Det är märkligt. Jag har inget jag behöver bevisa för någon, ja, annan än mig själv då. Henne borde jag ju se till att ta hand om...  Att vilja göra allt man kan, är det alltid det bästa man kan göra?

Tjejmilen 2013 sprang jag tillsammans med en av mina bästa vänner. Hon hade inte promenerat en mil innan loppet, så tjejmilen var en riktig utmaning. Vi skulle ta oss igenom loppet tillsammans och oavsett fart. Det var så roligt! Vi tog oss runt med glatt mod och positiv energi och på upploppet sprang vi hand i hand mot mållinjen medan konferencieren ropade ut min väninnas namn. Väl i mål fick vi båda varsitt fång röda rosor av hennes man, och jag fick ett minne för livet. Tillsammans genom hinder, vilken enorm kraft det ger, och det knyter band som håller ihop en andra stunder när man prövas igen.

86 dagar kvar.

Dag 80 - vilodag

Veckans andra vilodag är nu också förbrukad och kan jag inte träna imorgon börjar jag gå på minus i programmet. Har fortfarande ont i halsen, är snuvig och nyser. Det låter så fånigt när jag skriver det. Men jag är helt snurrig och klen. Jag är så van att kroppen, skador till trots, ändå och oftast bara funkar. Att den gör som jag vill. Om inte direkt så efter en tags övning. Känner stor tacksamhet att jag fått vara, och förhoppningsvis igen får vara, så lyckligt lottad. Just nu känner jag mig bara kraftlös. Ingen bra kombo med ingenmanslandet, limbotillståndet inuti. Jag tror egentligen det är bra. För att något ska kunna ta plats behövs rum, och för att det ska bli rum behövs paus, stillhet. Har svårt att vara i det, så jag antar att det är väldigt nyttigt för mig. Jag vill att saker ska hända, att jag kan påverka, göra något. Men ibland kan man inte det. Då blir det istället tid att acceptera nuet, lita på sin egen riktning och ge upp hoppet om det man inte har någon makt över. Jag vill inte kriga mig igenom livet, jag vill leva i det, anta utmaningar och utvecklas. Det här citatet av Fritz Perls har jag en hatkärlek till:

“I do my thing and you do your thing. I am not in this world to live up to your expectations, and you are not in this world to live up to mine. You are you, and I am I, and if by chance we find each other, it’s beautiful. If not, it can’t be helped.”

Jag kan inte, vill inte se det så svart och vitt. Tycker det är sorgligt, att aldrig hålla fast vid människor. Det är så jag tolkar det. Så här härligt fri och oneurotisk kan man vara. Väljer nog lite medvetet att missförstå citatet, men det är för att det skrämmer mig lite. Jag vill gärna, mer än gärna, vara fri. Men jag Vill påverkas av människor som är betydelsefulla för mig, anpassa mig till viss del för att kunna mötas, jag vill bära dem med mig för de berikar eller har berikat mitt liv. Ibland är det dock en hårfin skillnad mellan att bära och att hålla kvar. Mamma höll jag kvar så hårt att avtrycket av hennes kropp finns i min. Jag var så rädd att förlora också kärleken mellan oss om jag släppte taget. Hon hade redan lämnat mig, hon valde bort, hon ville inte vara kvar. Att hålla kvar någon som inte finns där längre, det var att göra henne till mig. Det låste mig, övergivenheten. Jag var barnet som modern kunde lämna ensam, en oälskad. Idag vet jag att om hon varit frisk hade hon inte gjort som hon gjorde. Jag vet att hon älskade mig. Jag sörjer att hon lämnade mig.

Jag vill bli stark i mig själv nu, inifrån. I nuläget försöker jag plocka styrkan utifrån med hjälp av en hon-Hulk tills jag blir frisk i alla fall.

87 dagar kvar.

Dag 79 - vilodag

Ont i halsen, nyser, snuvig, ont i leder, knäna, huvudet. FAN! Flyttar helgens två vilodagar till idag och imorgon så får vi se...

7-åringen som nyligen lärt sig skriva gjorde bordsplacering till middagen som hölls fint som snus utomhus.

88 dagar kvar.

Dag 78 - simning

30 min simning. Återhämtningsvecka! Tack och lov! Vaknade med halsontet från helvetet, och det verkar inte bli bättre. Får se hur jag mår imorgon om jag får lägga om dagarna och lägga vilodagarna nu i början av veckan om jag behöver kurera mig.

De har öppnat utebadet på Eriksdalsbadet. Ser fram emot att simma där i sommar

89 dagar kvar.

Dag 77 - vilodag

Vilodag. Ägnat lördagen och söndagen åt att försöka balansera kropp och själ kopplat till konstnärskap. Intensiv vecka avslutas med intensiv helg. Ser fram emot nästa vecka då träningen trappas ner och jag får två vilodagar istället för en. Skönt! Veckan efter det trappas allt upp igen med typ +10 min på simpassen, +15 på cykelpassen och +15 på löppassen, bävar redan...

Provade att stå i brygga i pausen. Det har jag inte ens vågat på hur länge som helst, det har gjort för ont i axeln. Idag kände jag inte av den. Jag är rätt stel i både framsidan bröstkorgen, ländryggen och framsida lår. En hel del andra ställen också. Behöver få till en rutin på att stretcha så att jag blir rörligare i kroppen. Känner mig mer och mer stabil upp och ner i alla fall.

Tomheten, tystnaden jag gör inuti. Jag börjar få en bild av var det kommer ifrån. Jag har lärt mig att vara självständig. Sett till att lära mig det jag behöver för att klara mig själv, allt för att undvika att känna att jag behöver någon annan. Det gjorde så ont att behöva mamma när hon var så deprimerad att hon slutade se mig.
Det har blivit så att när jag behöver någon tystnar jag oftast. Har otroligt svårt att säga det, eller sträcka ut min hand och be om det. Jag var tretton år och behövde mamma så mycket att jag gick sönder inuti. Det var ensamt hemma i huset utan henne. Men hon var så inne i sin depression att hon inte hörde mig. Jag ville att hon skulle komma hem, i ordens alla bemärkelser. Jag försökte med allt, var snäll, duktig, skrek, grät, skrev brev till henne. Det kändes som att jag var stum, osynlig, utan röst. Det var som att det inte fanns plats för vad jag ville, kände, och önskade, så sjuk var hon. Hon var så fokuserad på sin egen känsla av maktlöshet att kontakten mellan oss försvann. Det fanns bara plats för henne, i oss båda. Jag blev tom. Känslan av stumhet blev som ett lås jag fortfarande måste forcera ibland. Det blir en kamp mellan flickan som vill skydda sig själv mot smärtan av att känna sig så oälskad och den vuxna jag som förstår att det som var då inte är nu. Det är en mycket stark flicka som jag behöver hålla om med all kärlek jag kan frambringa. Den balansgången är ofta ett halsbrytande cirkusnummer att vara i. Men jag blir mer och mer skicklig på det. Ser ljuset.

90 dagar kvar.

Dag 76 - cykling

40.25 km + 40.5 km. Går på skådespelarkurs i helgen, så för att spara in två timmars resa blev veckans långpass att cykla till kursen och hem istället för att cykla 3 tim 15 min som stod på schemat och sen köra bil på det. Tiden blev strax under fyra timmar, men för mycket tycker jag ju är okej så...

Var mer än lovligt trött i benen när jag startade på vägen in, sådär så jag tvivlade på om jag skulle palla cykla hela vägen. Men som det brukar blev det bättre efter ett tag. Efter en timmes cykling kändes allt helt okej. Lätt att få mjölksyra i backar, men annars lugnt. Hemvägen gick också över förväntan. Kände en liten oro innan. Kursdagen var rätt emotionellt krävande och jag kände mig manglad, men kanske tack vare att jag lyckats äta jämnt och bra under dagen hade jag energi nog i kroppen att inte vimsa runt på cykeln och ta konstiga beslut och irra. Nacken och vänsteraxeln kändes bättre på hemvägen, hoppas sträckningen är helt borta om ett par dagar.

Gillar inte tomhetskänslan jag går omkring med. Den är inte obehaglig eller så, bara ingenting. Jag gillar inte ingenting. Att inte direkt bry sig, ha en riktning, vara på väg nånstans, inte vara upp eller ner. Jag har en massa känslor som kommer ut, men känner dem inte inåt. Idag började det klarna lite. Jag vet med mig att jag saknar en grundtillit till kärlek, att den verkligen finns. Det låter knäppt och det stämmer inte med mitt liv, för jag försöker ge kärlek till dem jag tycker om och jag kan uppleva att jag också får tillbaka. Men ändå finns den där känslan. Jag har nog alltid trott att det är en konsekvens av att mamma lämnade mig kvar när hon dog. Att kärleken inte räckte för att hon skulle vilja leva. Intellektuellt vet jag att det var hennes depression som gjorde att hon såg världen så, att hon visst älskade mig egentligen. Men jag har trott att hennes svek brände mig till att inte kunna tro. Idag fick jag kontakt med ett annat perspektiv. Som känns sant. Det var mamma som förlorade sin grundtro till kärleken som helande kraft. Det var hon som sa att vi barn inte behövde henne längre, att hon inte längre spelade någon roll, att det inte spelade någon roll om hon levde eller dog. Jag gjorde allt i min lilla makt som barn att försöka nå henne med min förtvivlade kärlek, jag klarade det inte. Men jag var trodde det var möjligt. Jag hade tron. Jag har alltid haft tron. När mamma dog började jag bära hennes depressionssjuka syn med mig, det bara blev så. Känslan av att jag egentligen inte spelar någon roll, att jag inte har betydelse för andra. Mina barn är förunderligt och tack och lov undantagna. De känner jag mig säker med. Jag älskar dem och de älskar mig.
Mammas sjukdom byggde bo i mig. Men jag vill inte bära hennes sjukdom i mitt hjärta längre, för jag tror, jag har alltid trott, och jag har alltid velat leva. Mamma är mamma och jag är jag.

91 dagar kvar.

Dag 75 - löpning och simning

Pass 1: 90 min löpning, 14 km. Det är så otroligt vackert ute. Syrenerna har börjat blomma. Gamla farbröder som saktmodigt vankar fram mot en på gångvägen lyfter sina händer till hälsning med bästa fjortonåringsenergi och gråhåriga tanter klipper syrenkvistar att ha på sitt bord. Det finns ett lugnt och samtidigt så mycket liv.

Var orolig innan att jag skulle tycka det var lika jobbigt som förra veckans långpass men det gick så bra!! Vid sex kilometer kändes hela kroppen med och i fas, lite tungt vid nio, sen lättade det igen ganska snart. Jag och en bil kom upp samtidigt på en smal grusväg bakom en häst som leddes av sin matte. Hästen blev jätteorolig. Både jag och bilisten stannade till och lät hästen få försprång. Sen körde bilen sakta förbi, men det var inte bilen hästen var rädd för... Det var mig! Får förmoda att mitt löpsteg skar sig i hens fyrfota springarhjärna.
Nu har jag börjat känna av musklerna på utsidan höfterna och bak mot rumpan, inte träningsvärk men att det känns att de musklerna har jobbat. Lite ont i vänster hälsena/vad men inte farligt. Annars helt lugnt förutom att jag råkade stå på ansiktet igår och sträckte nacken på vänster sida känner av det i pannan och kindbenet. Det roliga var att jag hade glömt att jag gjorde det när jag vaknade imorse och tyckte att det var lite drygt att jag skulle ha huvudvärk när jag skulle ut och springa... Jag råkade vara lite övermodig och gjorde ett handståendeförsök jag aldrig provat förut. Jag får på´et en annan dag igen.

Pass 2: 40 min simning, 1250 m. Min vana trogen hann jag räkna tre längder innan jag kom ihåg att jag skulle försöka släppa mig fri från räknandet ett tag. Det är skönt att få vara lite mer fri i tankarna faktiskt. Än så länge i alla fall. Jag var rätt trött i kroppen när jag började, eller i armarna. Jag var i vattnet 1 1/2 tim efter jag var klar med löpningen. Det var under simningen jag började känna av vurpan från igår på riktigt, vänstra nackmuskeln hade en del att prata om under hela tiden. Men det gick att simma och det kändes grymt att jag fixade att få till och genomföra båda passen idag. Hann med 7 minuters marginal till en elevföreställning som jag skulle se.

92 dagar kvar.

Dag 74 - cykling

75 min cykling med trött kropp. Jag blir inte slut efter passen, jag får oftast energi som växer och blir mer ungefär halvvägs i tid. Men sen dagen efter känner jag mig stel. Jag tror det är hur nära passen ligger varann som gör det. Mån, ons, fre, dubbla pass, simning och löpning. Varav ett med långpass löpning. Tis, Tors, cykelpass och ett långpass på lördagen. Söndag, vilodag. Så ser grundupplägget ut. Varje månad ökad träningsmängden något vilket plussar på den totala veckoträningstiden med 1-2 timmar varje gång.

Det blev just strömavbrott. Jag sitter oduschad i kolmörker och undrar vad som hände och vad som ska hända nu. Mitt liv de senaste fjorton åren sen jag började bearbeta min historia har jag haft kontroll på. Jag visste varför jag mådde dåligt och jag visste, och ville, hade bestämt mig för, att jobba igenom allt som gjorde ont för att jag vill må bra. Nu har jag kommit ganska långt och vägen är inte lika tydlig längre. Då var den tillbakablickande, nu är den framåt. Jag vet bara inte vart jag är på väg och varför, känner mig osäker i det. Det är positivt, men det känns kaos. Lite oduschad i kolmörker och inte veta hur det kommer vara när ljuset återvänder helt enkelt.

93 dagar kvar.

Dag 73 - simning och löpning

Pass 1: 40 min simning. Simmade efter jobbet. Kändes bra i kroppen, lugnt i vattnet. Det var nånting med mitt förra inlägg som jag inte kunde släppa, så jag var tvungen att läsa det. Brukar försöka undvika att göra det då jag ofta har lätt att kritisera vad jag skrivit och hur. Märkte direkt att min trötthet gör sig synlig i hur jag skriver. Meningarna blir korta, och jag hade vänt på ordföljden i flera meningar. Så har jag sedan några år gjort med siffror. På ett vis blir jag orolig att min destruktiva stressnivå nu även tagit över orden, samtidigt som jag blir lite lycklig över att jag varit och kan vara så slut att jag inte helt kontrollerar det som kommer ut och hur. Jag vet med mig att jag håller mig själv hårt och kontrollerar mer än vad jag själv tror till och med. Jag gör det med små vita lögner. T ex "Det är meditativt att räkna längder när jag simmar". Tanken bakom är "Jag måste hålla koll på hur många längder, jag får inte tappa räkningen. Simmar jag längre eller kortare den här gången jämfört med förra." Visst det kan vara meditativt att räkna längder, eller andetag, eller vad man nu vill. Men nånting i mig har en helt annan plan med mindfullnessheten. Det är som att gå omkring med väldigt kort koppel. Nåväl. Idag bestämde jag mig för att inte räkna, som ett experiment. Jag vägrade att lyssna på den idén i tre-fyra längder, men sen släppte det faktiskt och jag slutade ha koll. Trodde att det skulle vara ännu mer monotont och att jag inte skulle ha något att tänka på, eller att jag inte skulle stå ut med mina egna tankar. Att det skulle kännas som en evighet att simma. Jag fortsatte ha koll på klockan och mot slutet kunde jag räkna ut hur många längder jag hade kvar ungefär tills jag var klar. Jag ska fortsätta att inte räkna ett tag, bara för att se hur det påverkar mig i vattnet, min inställning, tankegångar, upplevelse av tid och prestation. Jag har nåt pass varje månad som står definierat i antal metrar, de passen ser jag till att veta hur mycket jag har simmat.

Pass 2: 45 min löpning med min väninna i skogen. Jag får dubbel kraft av att springa tillsammans. Så otroligt skönt! I början av varje tillsammanspass brukar det komma upp vilken dagsform vi är i, sen är benen och andra samtalsämnen igång. Jag är mycket mindre självkritisk i tankarna när jag springer tillsammans, känner mig starkare, jag vill orka mer. Det hjälper viljan att klara något som ibland både kan vara jobbigt och ansträngande.

Jag ser fram emot att sommaren och semestern närmar sig. Jag har svårt att få till mina krav på mig själv att jag förutom att göra passen ska fotodokumentera på instagram och blogga om varje dag. De senare gör jag medvetet för att få bort fokus lite från att jag kanske kan tycka att träningen är jobbig, men hela projektet är nu så massivt i tid, och jag är trött på kvällarna. Jättetrött. Ska bli intressant att se vad jag kommer att tillåta mig själv att göra eller inte. Här om dagen skrev jag ett inlägg tidigt morgonen efter för att datorn höll på och uppdaterade nånting när jag skulle skriva, och det tog sån tid att jag nästan somnade på stolen. Tyckte jag att det var okej. Nej. Hahaha! Varför måste jag skriva samma dag, eller snarare, gränsen går vid att jag inte ska ha gått och lagt mig den dagen. Jag gör regler för allt. När det gäller mig själv. Inte andra. Jag tror reglerna hjälper mig hålla mig självförakt i schack, en till av mina vita lögner. Vad tror jag att jag ska göra om jag släpps fri egentligen? Hoppa runt som en rosarandig giraff och aldrig sluta sjunga Ledin?

94 dagar kvar.

Dag 72 - cykling

90 min cykling. Jag har en vända som precis tog mig 90 min förut, nu går det lite snabbare, vilket är roligt, och jag inser att jag måste tänka om. Hitta en ny vända, eller "knorra" den jag gör på nåt vettigt vis. Utmaning. Hade lite småsvårt att ta mig iväg. Jag ska inte tänka innan. Jag ska bara ta på mig träningskläderna och gå ut. Då funkar det bäst. Inte ge mig tid att dra på mig motstånd. Försökte visserligen tryckbehandla låsningarna mellan skulderbladen genom att ligga på en jongleringsboll på de ömma punkterna, men det var inte det som stod på schemat, och jag visste att det skulle bli stressigt om jag inte påbörjade passet en viss tid. Varför väljer jag frivilligt att göra det svårt för mig, när det är lättare att göra det lätt för mig? Helt ologiskt! Det är inte alltid såhär, men jag stör mig på att det kan vara...

Det känns som både benen och överdelen av ryggen byggs på av träningen, de ställena har liksom en annan densitet än resten. Börjar också vara rätt hungrig, det känns kul. Jag har haft rätt dålig matlust i flera månader, men tvingat mig att äta så jag ska orka. Roligare att äta för att man vill istället. Får ibland ont precis under vänster knä, det går och kommer. Ignorerar det allt jag kan. Vet inte om jag gör det för att jag bara verkligen inte vill ha problem med knäna. Vilket litegrann kan få en att undra över min intelligens... Eller om jag känner att det inte är någon fara, bara att knäet belastas och blir starkare. 

Försöker få till korta balansövningar mellan lektioner då jag har svårt att hinna få till stabiliseringspass och styrka utöver de pass jag redan gör. Idag provade jag olika huvudståendevarianter. Den sista tycker jag känns ostabil. den belastar axlarna rätt mycket också. Ska prova göra den på golvet direkt istället för en mjuk madrass som gör balanserandet svårare.

Det är mammas födelsedag idag, 74 år. Jag undrar hur hon skulle se ut idag. Vad vi skulle haft för typ av relation. Jag undrar vad vi gjorde på hennes dag då, precis efter hon gick bort. Lade vi märke till den? Firades hon? Den enda jag kommer ihåg var att det var några släktingar hos oss. Att huset började tömmas så småningom. En del saker frågades vi om. Men annars togs beslut efter beslut och hemmet upplöstes. Begravningen kommer jag också ihåg. Mammas begravning hölls inte i kyrkan som pappas. Mammas begravning hölls i kapellet på kyrkogården, längst in, längst bort, och det var nästan inga där kändes det som. Mamma var en jättefin person, älskvärd och bra. Det fanns i luften att det var så fult att hon tagit sitt liv. Att det var därför. Fick man ens bli begravd på kyrkogården om man gjort något sådant. Man gör bara inte så. Nej, man gör bara inte så. Depression slår i värsta fall ut alla överlevnadsinstinkter och då ser man ingen väg ut. Till skillnad mot att ha en fysisk sjukdom så vill man inte bli frisk. Man orkar mindre och mindre kämpa och man söker inte heller självklart hjälp på samma sätt som om man har problem med hjärtat, eller väldigt ont i huvudet, eller vad det nu kan vara. Man är inte en sämre människa för att man insjuknar i en depression. Det är en sjukdom. Man har burit för mycket för länge, man kan vara rent omänskligt stark. Ofta har också starka människor svårt att prata, de ska bara klara. De stänger inne. Jag är en riskzonsperson. Jag vet inte själv om jag säger vad jag verkligen känner eller om jag skrapar på ytan många gånger, mao håller mitt för mig själv. Kan tyckas väl lustigt med tanke på hur jag skriver här, men vilket lager av mig kommer fram i det här forumet? Egentligen.

95 dagar kvar.

Dag 71 - löpning och simning

Pass 1: 40 min löpning i skogen. Mina ben tycker om när det blir flera dagar i rad med löpning. Första dagen efter vila eller annan aktivitet känns ofta lite rostig och gnällig, andra dagen mycket bättre. Trodde jag skulle känna av vänster hälsena, men det gjorde jag inte. Ryggen kändes också bättre och med den inställningen. Bland fågelkvitter, knak och frasande mossa hörde jag Jim Morrisons röst som sjöng strofen "Break on through to the other side". Om och om igen. Gillar det mantrat, det gav energi. Sjön bakom mig gillar jag också, så stilla och vacker och liten, samtidigt går det inte se hur djup den är, eller vad som finns under ytan. Fantiserar ofta att den är bottenlös och full av olika gruvorter åt olika håll som kan ta en till okända platser.

Pass 2: 40 min simning. Hann på håret simma mellan lektion och möte idag. Det känns inte mycket med 40 min när jag ser det på papperet, men i praktiken gör det skillnad så fort 10 min läggs på. Nu simmar jag dubbelt så lång tid som när programmet startade. Det kommer att bli längre och längre för varje månad. Längre och längre tid jag isolerat behöver umgås med mina egna tankar under passen. Det är intressant hur svårt det kan vara vissa dagar, och andra funkar det hur lätt som helst. Jag märker att vad jag har för inställning, eller för känsla av hopp om livet i allmänt, verkligen kan hjälpa mig att flyta eller dra mig mot botten. Varje pass blir en balansering av vad som händer i huvudet för att kunna ta mig igenom och slutföra passet. Gillar det, att jag tvingas jobba på att ha en positiv inställning, att jag konkret märker att det hjälper mig framåt även när passen är jobbiga och tråkiga.

96 dagar kvar.

Dag 70 - löpning

80 min löpning, eldgarnsö och grusvägsbyar längs vägen. Tung dag. Blåsig och småregn. Vänster hälsena protesterar en del sen några dagar och ländryggen har inte blivit bra, det strålar ner i vänstra benet. Förut, innan jag började springa hade jag rätt mycket problem med ryggen och under alla tre graviditeter har jag haft foglossning och vankat fram som sämsta anka. Jag känner igen symptomen. det är som om vissa delar av kroppen för alltid blir märkta av de skador jag någon gång fått. En liten retning så blossar det upp. Även om jag också aldrig varit så stark och stabil i kroppen, och hel inifrån och ut.

Varje pass brukar jag träffa på något djur. Igår var det en hare, idag en grävling. Jag tycker om det, att de finns i närheten, tacksam också att grävlingen blev rädd för mig och sprang iväg. Vill inte bli skrämd och jagad av den själv...

Jag har börjat få en del motivationstvivel. Inte att jag inte vill fortsätta, bara en känsla av meningslöshet överlag. Det är som att det jag håller i mina händer rinner mellan fingrarna, försvinner, eller samlas på hög, eller blir till drivor. Jag lyckas inte hålla efter, hålla i, hålla tag, och jag ser inte poängen. Men det känns också som att det är en förändring på gång, att energi är på väg, att jag börjar acceptera och släppa taget mer och mer om den osäkra jag. Den som kan bli alldeles hjälplös ibland av konstant underskott av kärleken jag inte fick tillräckligt av. Jag behöver inte försvara henne genom att göra mig mindre värd för mig själv, och i relation till andra. Hon förtjänar den bästa av kärlekar, min livslånga. Hon ska få bli stark och lysa klart.

Prokrastinerar från det ena, för att klara det andra, för att utveckla det tredje... Nu känner jag inte alls av axeln när jag hänger i armarna. Känner inte heller av några direkta muskler, trots simningen tre gånger i veckan. Har bestämt mig för att jag vill klara 10 chins och 3 pull ups innan sommaren är slut. Har lite lågt i tak på enda stället jag kan hänga upp stången, men det går ju hänga i barnens lekställning ute också. Ser aggressiv ut när jag fokuserar tycker jag... Vill ha mer av det drivet i mitt vardagsliv känner jag, energin alltså, inte själva ilskan.

97 dagar kvar.

Dag 69 - cykling

75 min cykling. Tappade känseln i både fingrarna och tårna, ruggigt kallt ute. Oftast gillar jag lite för kallt bättre än lite för varmt, men det kommer från löpningen. Då blir jag genomvarm efter några kilometrar nästa oavsett hur kallt det är. Det är nåt med mitt norrländska blod som trivs i det kyliga, men att cykla i det. Hu! Jag blir bara kallare och kallare för varje kilometer. Känns bra för musklerna ändå, de får hjälp känns det som. kan inte förklara det.

Funderade vidare över gårdagens inlägg. Har svårt för det här, att synligt bena ut hur jag tror jag funkar, och jag vet att det är just därför jag gör det, och att det hjälper mig hålla fokus borta från att träningen är ansträngande. Skrivdelen är värre. Jag har också varit så trött och slut på sistone att det bara varit tomt när jag satt mig ner, och jag har somnat mellan meningarna jag skrivit. Jag känner mig dålig. Ändå har jag fortsatt.
När jag sätter mina funderingar på varför jag gör såna här projekt i relation till det jag skrev igår om att jag inte tycker om att inte veta, att vara osäker, kommer jag på att det ju är därför. Utan att ha planerat det medvetet ser jag till att möta det jag tycker är jobbigast, att vara i situationer där jag inte vet hur det ska gå. Jag övar mig att fortsätta, att stanna kvar. Att försöka göra det jag kan för att klara det jag inte ens kan se framför mig. Jag övar upp min självtillit. Att jag visst har en röst, en vilja och en makt att påverka. Jag kanske inte kommer lyckas, men jag kan kämpa för vad som är viktigt för mig.
För en stund känner jag mig stolt över mig själv istället för att skämmas över mina svagheter.

Dag 68 - simning och cykling

Pass 1: 40 min simning i Vällingby. Obeskrivligt glad att jag lyckades genomföra mina 40 min. Motionsbanan gick från 3 banors bredd till en, med mer än ystra barn på ena sidan, och vattengympa lett av instruktör med guldpaljettbyxor till toner av "Det börjar verka kärlek banne mig" på andra. Motionsbanesimmarna var ett fiskstim som sprattlande försökte komma på rätt köl i svallvågorna efter valrossen, simbassängernas befenade silverback, som hänsynslöst markerade sitt revir genom att pressa alla andra åt sidan där han drog fram som en isbrytare. Vi i stimmet var alla olika fisksorter med lika olika simförmåga. Mot slutet av passet hade jag hunnit blir riktigt förbannad. Det var skönt. Jag tyckte att det var fel det som blev, och att det var orättvist. Nästa steg blir att lära mig säga ifrån också.
Det slog mig att jag oftast, precis som idag, anpassar mig. Oftast accepterar jag det som händer även när det är på min bekostnad, blir alltså inte arg. Gör en analys av läget där jag kommer fram till varför det är viktigt för den/de andra inblandade att det ska vara just på det vis som blir. Är det inte lika viktigt för mig så låter jag det fortsätta. Jag gör ofta andras känslor och viljor viktigare än mina egna. Det kan nog ha sina poänger det också, men jag tror inte att det är helt bra. Jag suddar liksom ut mig själv på det sättet.

Pass 2: 90 min cykling. Hann precis kasta mig iväg på cykeln när jag kom hem så att jag skulle hinna hämta minsta barnet på fritids i human tid. Bland de sista, men inte precis innan stängning. Det blåste helt galet, och från alla håll. Stundvis var det värsta helkroppsstabiliseringsövningen att bara hålla mig kvar på cykeln. Kändes bra i kroppen annars. Efter halva turen kändes det som att jag hade rätt bra tryck i benen. Skön känsla. Oftast ligger jag på gränsen till att få mjölksyra istället. Cykelpasset låg rätt kort efter simningen och det kändes i överarmarna efter ett tag. Inte farligt, men de gillade inte riktigt det statiska med att bara hålla i styret.

Jag gillar inte att inte veta. vet inte varför jag kom att tänka på just det idag. Men jag har svårt för det. Jag vet inte hur länge det tog innan jag fick reda på vart jag skulle bo efter mamma dog. De första nätterna sov jag hos grannen och min bror hos sin tjej. När släktingarna kom sov vi hemma igen. Huset, vårt barndomshem fick samma dag hon dog en ödslighet över sig. Livet var borta.
Allt var bara tomt och jag hade inget självklart rum längre, i huset, i mig själv. När min faster kom sov hon med mig. Den natten, den första, fick hon ta all min oro av att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag kommer ihåg att jag säger, skriker, att det enda jag vill är att veta vart jag ska bo. Jag vill veta vart jag ska bo. Jag famlade i ett svart hål utan någon som helst kontroll eller möjlighet att påverka. Mitt liv låg i de vuxnas händer och jag hade bara att vänta in beslutet. Det viktiga var att överleva, att ha en fysisk plats att bo på. Vad jag kände, vad jag önskade, vad jag ville trycktes undan.
Paniken jag kände då, maktlösheten som för någon timme helt tog över mig, den gjorde ett spår i mig som jag har så svårt att förändra. Blir jag osäker över en situation eller person har jag lätt att göra mig maktlös. Det är inte jag som bestämmer. Jag har jättesvårt att hitta en väg hur jag ska göra. Det vill jag lära mig.

99 dagar kvar.

100 dagar kvar - vilodag

Idag är det 100 dagar kvar innan Ironman Kalmar. Dagen blev lång, intensiv och energikrävande, och avslutades efter jobbet med provsminkning på Dramaten inför ett lajv jag ska spela med i 7 & 8 juni. När jag väl hämtat minsta barnet och kommit hem hade jag inte hunnit ätit på åtta timmar. Inte bra. Middag och sen fanns inga krafter kvar. Somnade med dottern framför tv:n och Eurovisionschlagersemifinalen. Var så slut att det var tryggt för lilla vilda räven att ta sig in i huset och upptäckas av att mellanbarnet kom in. Vet inte om jag ska känna mig smickrad eller rädd att en räv vågar sig in i mitt hus. Frågan är om den lyckades öppna dörren själv eller inte, jag hade stängt den.

Dag 66 - simning och löpning

Pass 1: 40 min simning, 1300 m. Nyhetens behag har lagt sig helt klart. Ah! Eller också är jag under inverkan av vad jag inte lyckades räkna ut igår. Ryggontet från helvetet + att jag idag har så lågt blodtryck att det svartnar för ögonen när jag reser mig... Slutet på cykeln. Inte konstigt då heller att jag blir förbannad på att jag har ont istället för orolig. Väldigt märkligt att jag i allt kroppshurkännsdetikroppennavelskåderi inte har koll på mina hormoner. Men jag brukar kunna blir riktigt låg och inte ha lust med nånting. Ungefär så kändes det idag. Ingen lust. Inget annat heller. Gjorde det jag skulle. Deppade över hur deppig inställning man kan ha egentligen. Ser alla andra sociala medierpeppiga, glada, älskar att träna, har så sjukt kul hela tiden-människor som har det så himla hejsan hela tiden hur mycket de än tränar, och allt är så himla värt hela tiden. Just nu känns det inte hejsan. Det känns ingenting. Har ingen motivation, men har tack och lov inga problem att få passen gjorda ändå.

Pass 2: 35 min löpning, 5.4 km i solnedgången med gott sällskap. Det går vansinnigt mycket lättare att vara flera när man har motstånd och har svårt att hitta driv. Vi kom iväg sent, men det var fortfarande ljust vid kl.22. Benen känns helt okej, jämnstarka och inte så trötta som jag trodde att de skulle vara. Ländryggen känns...

Längtar efter en positiv vändning.

101 dagar kvar.

Dag 65 - cykling

42 km till jobbet och 42 km hem. Perfekt väder för valet av fortskaffningsmedel. Var ganska trött i benen till en början från gårdagskvällens löpning, men efter någon mil gav det med sig. Känner igen det, att kroppen vänjer sig på nåt sätt. Var också trött i musklerna längst ut åt sidorna på skulderbladen, från simningen antar jag. Det är de jag brukar känna av först när jag simmar, och den på min högra sida blir alltid akupunktur-torterad när jag går till min naprapat. Klen där skulle jag tro. Vid brommaplan hade jag fått rätt ont i korsryggen, tror det berodde på hur jag packade ryggsäcken. Hoppas det. Packade på ett annat sätt till hemfärden men det blev galet mycket värre på vägen hem, bitvis samma sorts smärta som förlossningsvärkar. Har fortfarande ont men inte lika kraftigt, litegrann nån slags fantomkänsla av att någon skulle slagit av ens kropp med en slägga över ryggen. Det värkmoler på ett sätt som inte går att tänka bort. Hahaha! Det där har jag tydligen retat mig på, orden svämmar över... Får se hur det känns imorgon.

När jag skulle cykla hem var jag för trött i huvudet. Jag tog konstiga beslut längst cykelvägarna inne i stan. Det var första gången jag cyklade rutten, så det var många förstagångsbeslut. Huvudet hann inte riktigt med att läsa av i rätt timing. Ovan med det, men lyckades att inte reta upp mig på det. Lät mig vara ett pucko och hoppades att det skulle gå över snart. Eller, jag lyckades acceptera att jag inte hade alla hästar hemma och tog det lugnt till huvudet hade ställt om sig till cykelkoncentrationsfokus. Har inte tänkt på det så mycket, men det är ju en enda lång koncentrationsövning när man cyklar långt. Man får inte tappa fokus, man behöver vara med hela tiden, avläsa vägen, trafiken, i vissa fall hitta hur man ska cykla, parera andra cyklister, löpare, fotgängare och rullskidåkare.

Jag tycker om när jag känner att jag kan läsa av omgivningen. Blev snabbt bra på det efter mammas död. Förstod det de vuxna aldrig sa, märkte hur det låg till på deras agerande. Såg hierarkin som blev mellan dem. Det var inte de som stod mig och min bror närmast som hade huvudmakten. Det kunde också skifta beroende på vad det var för typ av beslut som skulle fattas. Om det gällde vilka av mammas kläder som skulle sparas, eller hur pappas företag skulle avvecklas, eller var jag och brorsan skulle ta vägen. Jag fattade varför det blev som det blev. Däremot förstod jag inte min farbrors motiv i hans engagemang. Honom kunde jag inte läsa. Det har jag fortfarande inte förlåtit mig själv för. Men en seger vann jag. Vår hund Bonnie, som vi fick ta över från min farbror sedan flera år tidigare. Min farbror kunde inte ta hand om henne igen, de hade skaffat en ny hund. Bonnie hade lite problem med sina öron, inget farligt, men i alla fall. Min farbror sa att han skulle ta henne till veterinären, be veterinären kolla på henne, och de kunde också se till att Bonnie fick ett nytt hem sa han. Jag fick inte följa med dit sa han. Jag vägrade acceptera det och till slut fick jag åka med. Min farbror tvingade mig att stanna i bilen. När han kom ut igen frågade jag om Bonnie fått ett nytt hem, han försöker säga att det är så. Han ser att jag ser att han är upprörd, jag kanske frågar om det, kommer inte ihåg. Han bryter ihop och gråter, och berättar att Bonnie var så sjuk att hon inte gick att rädda. Jag vet att han ljuger, men jag säger inget. Han tog död på henne och jag visste det. Han visste att jag visste. Sen säger han att jag aldrig får säga något om det till hans familj, de skulle bli så ledsna. Jag skulle säga att hon hade kommit till ett nytt hem. Sen dess har jag avskytt att inte veta sanningen. Varje gång jag pratade med min kusin om hunden tänkte jag på hur han skulle känna när han nån gång i sitt liv får reda på att det han trott var sant var en lögn. Hur mycket mer tror man är lögn när sanningen kommer efteråt? Jag har inte förlåtit mig själv för att jag gjorde som han sa. Jag ljög fast jag visste att det gör så mycket ondare. Man måste tänka själv, ta sina egna beslut. Att vara en god människa är inte att vara till lags, man måste lyssna till sitt hjärta och behandla andra som man själv vill bli behandlad. Förlåt mig att jag ljög, och tack också för att jag höll tag i den enda trådan som var sann, att jag såg till att se med egna ögon vad som hände Bonnie. Den dagen lärde jag mig att jag aldrig kunde veta om det min farbror sa var sant eller inte, kunde fortfarande, och fortsatt aldrig, läsa honom, men Det visste jag. Det var sant.

102 dagar kvar.

Dag 64 - simning och löpning

Pass 1: 1250 m simning + 50 m tt. Efter tre fjärdedelar av passet blev vi uppvisslade ur vattnet. De hade fått ett larm, de visste inte vad det var. Min första tanke var att nån hade bajsat i vattnet, har nog sett för många filmer. Sen blev vi utevakuerade utanför huset medan sirenerna kom närmare, då tänkte jag bomb. Smäller det står jag för nära. Sen fick vi gå in. Då tänkte jag att det brunnit i nån sopkorg, eller bara varit en busgrej, ett falsklarm. Visste fortfarande inte vad det var för anledning till evakueringen när jag hoppade i vattnet igen. De flesta gick upp, och det tog ett tag innan det började fyllas på med folk. Undrar varför folk gick? Av oro? Var det för att de inte orkade fortsätta simma, att de liksom kom av sig? Jag undrar hur dumdristig jag är när jag tänker "Jag har ju bara några längder kvar. Skulle det smälla har man väl en liten chans om man dyker ner under vattnet." Kombinationen av att tänka det värsta, tänka ut en actionfilmlösning på problemet och lugnt simma vidare... Jag vet inte... Jag verkar ha en mycket märklig övertro på att det finns lösningar på allt.

Min dotter har en liknade tilltro, men lite mer verklighetsförankrad och hon ser människor tydligare. Hon vet vilka som är snälla mot henne och inte, och hon tror att hon kan bara sätta sig på en krokodil och simma ut utan bryggor som stoppar. Hon kan inte simma än. Hon tror att hon ska fixa att ta sig in till stranden, eller att hon blir räddad om hon inte kan. Hon har tilltro. Jag verkar mer tro att jag är en superhjälte, ska klara allt själv och kan till och med tro att skurkarna är goda även när maskeringen släpper, men jag tror inte jag kommer bli räddad... Min dotter har kommit mycket längre, hon tror hon klarar, kan säga ifrån på ett vettigt sätt och kan be om hjälp om hon behöver. Ska lära mig av henne.

Pass 2: 35 min löpning i skogen med vän och grekiska gudinnehunden Hera. Det doftade helt fantastiskt av narcisserna och balsampoppeln och av allt möjligt annat vårväxande som fått sol och värme de senaste dagarna. Tack var min vän en väldigt skön runda. Trevlig kväll, och vacker!

103 dagar kvar.

Dag 63 - löpning och cykling

Pass 1: 5 km Jungrusundsvarvet - Spring för livet med Mälarö träningsverk. Anmälningsavgiften går till Bröstcancerfonden. Så himla bra!! Sol och varmt! Det gick helt okej även om jag fick mjölksyrakänning i uppförsbackarna efter gårdagens cykling. Det var högsommarvarmt i solen, är inte helt förtjust i det, det blir för varmt. Det får blir tidiga eller sena löppass i sommar. Men det blev ett svalkande dopp efter loppet som hjälpte, och det kan helt klart upprepas!

Jag vann på lotteriet också, kors i taket! En hel påse med trevligheter fick jag.

Pass 2: 35 min cykling i cykelsalen på verket. Fick sällskap även där, vilket gjorde strävan att komma ikapp med mitt veckoschema mer roligt än en kamp. Summan den här veckan står på minus ett simpass pga att jag blev sjuk i onsdags. Får inte till att kunna åka till en simhall alla dagar, bara att hacka i sig...

Pratade med en vän tidigare idag som hade kommit förbi "ge upp-tankarna" i sin träning och lyckats gå över till "hur ska jag ta mig igenom det här-tankar" istället. Dit vill jag också komma. Det är speciellt genom löpningen som jag pratar mest negativt i huvudet, antagligen för att det känns tyngst för kroppen. Jag är allra värst mot mig själv när jag springer tillsammans med andra. Har jättesvårt för att inte jämföra mig med de jag springer med och i jämförandet tittar jag bara på mina fel. Varför jag är sämre, varför jag inte kommer orka, varför jag aldrig kan bli lika bra. Jag vill varken jämföra, eller nedvärdera mig själv. Varför gör jag det? Jag tycker om att göra saker tillsammans med andra, jag blir glad av det, varför mantra dumheter då? 

104 dagar kvar.

Dag 62- cykling

2 tim 45 min cykling i perfekt sol och värme! Provade att ha kortbyxor och t-shirt, precis lagom! Mina lår är däremot mer än lagom möra, men när jag började bli varm i kroppen kändes det mindre. Låsningen mellan skulderbladen i hjärthöjd är borta. Idag var strålade det från nedersta nackkotan och jag märker att jag drar upp höger axel mer än vänster när jag inte tänker på vad jag gör. Det är som "låsningar" eller ovana, eller vad det nu kan vara vandrar runt i kroppen. För ett tag sen kände jag mest av vaderna, nu låren. Och ryggen har olika punkter som känns från gång till gång. Jag undrar om kroppen funkar lite som jag brukar uppleva den när jag simmar, hur kroppsdel efter kroppsdel gör sig påmind tills att jag blivit varm och simningen flyter på. Kroppen kanske fokuserar på några muskelgrupper i taget, liksom där man är mest ovan, får igång det stället och flyttar sen fokus till en annan muskelgrupp även i ett längre perspektiv.

Den här helgen spelar jag in kortfilm, det är jätteroligt! Idag har jag fått springa efter min fiktiva lillebror upp i en skogsdunge och sen ner till en sjö. Fick en del gratis backintervallträning pga omtagningarna. Det sög ut det sista ur benstackarna, men roligt var det! Imorgon ska jag få äta tårta. Då kan jag i huvudet fira att jag fått ihop nästan alla mina pass trots sjukdag och inspelningsdagar.

Jag är trött känner jag. Tömmer ut både tankar och känslor, får inte tag. Det har varit för mycket ett tag tror jag. Vill helst bara kura upp mig i ett knä som en katt, men jag fick en fin solnedgång att vila i på vägen hem.

105 dagar kvar.

Dag 61 - cykling och simning

Pass 1: 55 min cykling. Dagsplanen ändrades fram och tillbaka ett tag pga av en kortfilmsinspelning. Jag hann ställa in mig på att jag skulle kunna göra veckans långpass, sen fick jag ändra till 90 minuterspasset, och när jag fick slutligt besked om vad som gällde hann jag med 55 min. Tänkte att det är bättre att jag gör nånting, än inte alls, och det var bra. Har väldigt lätt att känna att jag tar för stor plats med mina pass och med projekt jag hoppar på, och då vill jag helst bara strunta i att göra och ägna tiden åt barnen istället. Men jag tänker att det måste vara positivt att jag gör mitt bästa för att se till att jag mår bra, gör saker jag vill göra, för min egen skull, så att jag kan vara så bra som möjligt med dem. Jag vill lära dem att kämpa mot mål som de vill nå, att fortsätta fast det är jobbigt, att det är en vinst i sig att ta steg efter steg efter steg.

Efter cyklingen kunde jag känna av framsidan lår litegrann, annars känns kroppen fin.

Pass 2: 40 min simning. Inspelningen blev klar innan Eriksdalsbadet stängde, så jag hann med mina 40! Fick fint sällskap också av en kompis, det gjorde alltihop så mycket mer värt. Kändes som att jag fick extra kraft till och med. De sista vändorna fick jag en känsla i kroppen som jag hade när jag simtränade som barn. Fart och kraft. Jag kunde hitta ett lugn i kroppen även när jag tog i mer, det gick lika bra att andas som i lugnare takt.

Mina värsta dagar är över för i år. Jag är beredd när de kommer igen.

106 dagar kvar.

Dag 60 - löpning

84 min löpning resulterade i precis under 14 km för min del. Dagens pass skulle varit 75 min så jag lyckades tycka att det inte var viktigt att få till de sista metrarna, nöjd över det. Otroligt tacksam att jag hade sällskap idag, och av så fina människor! Den här dagen känns alltid i kroppen, men benen var starka och det var så stor hjälp att ha mina vänner framför mig som stadigt drog framåt. Vi sprang milen på precis under timmen, det var länge sen jag gjorde det, en triumf! Innan det, vid 7.5 km började det gå löjligt tungt utan anledning och jag kom efter ett tag. Vi sprang över bron från Färingsö mot Ekerö, den är flack, jag var varm, tempot var okej... Kollade på klockan, den var strax innan 12. Tiden jag hittade mamma. Känslan i kroppen är som tyngden av en jättebest. Den är sorg, men jag känner henne som tyngd, och att jag måste dra henne med mig när hon gör sig påmind. Strax började jag också känna av mitt nu trettioåriga skrik, det som tog kraft ner genom strupen, slog ankare längst ner i ryggraden och slet av och ut min grundtrygghet från roten med det entoniga skrik jag skrek från källaren, uppför trapporna, ut genom dörren och in till grannen. Som ett svärd rakt ner till ryggslutet. Sen kom tankarna, minnena, känslorna. De spelas upp många dagar under året, men den här dagen, alltid. Tvingade mig själv att räkna andetag, ut på tre, in på två, ut på tre, in på två. Benen känns starka, benen känns starka.

Jag brukar bli sittande den 5 maj, eller liggande, eller bara inte var där. Men i år tog jag den där jävla besten på ryggen och drog henne hela vägen i mål, jag vann! Och jag hade väldigt trevligt med fina vänner!

Mamma missade den sista bussen. De ringde flera gånger från avdelningen. Jag tror att jag försöker få henne att inte missa den. Hon säger till personalen att hon ska få skjuts av någon istället. Jag väger min oro med känslan av att allt kommer att bli bra nu. Låter den senare vinna och somnar. Jag vaknar på natten av att telefonen ringer. Det är personalen som undrar var mamma är. Jag säger att hon har åkt. Några timmar senare ringer den igen, den här gången nerifrån källaren på andra sidan huset. Fattar inte att jag ens kunnat höra signalen. Sladden till vanliga telefonen är urdragen. Jag springer ner och svarar, fast jag alltid varit rädd för källaren. Den röda galonklädda dörren till källarkorridoren är stängd. Den brukar alltid vara öppen. Det är personalen igen, de undrar var hon är. Jag säger att hon åkt samtidigt som jag inte kan ta blicken från den stängda dörren och jag tänker, eller har hon? De frågar om vi gömt henne. Det är en av de märkligaste frågor jag nånsin fått. Jag svarar nej och lägger på. På morgonen duschar jag i källaren fast jag aldrig brukar göra det. Duschrummet är ganska stort och duschen finns i ena hörnet. Jag kan inte blunda. Så fort jag stänger ögonen ser jag mamma framför mig, hur hon kommer närmare och närmare. Jag blir panikartat rädd och skyndar mig allt jag kan, springer upp till övervåningen och snabbar mig till skolan. Det är på lunchrasten jag hittar henne. Vår hund, Bonnie, hon springer upp och ner för trappan när jag kommer in genom ytterdörren. Jag följer med henne ner till källaren medan min kompis går in i mitt rum för att kolla i skolkatalogen. Bilden av mamma bränns på min näthinna. De första femton åren kunde jag vakna på nätterna av att jag drömde den och fortfarande se henne sen med ögonen öppna. Jag brukade ropa på Gud för att gestalten skulle försvinna, vet inte varför. Kanske för att jag inte kunde ropa på mamma. 

Ikväll smsade min dotter och jag fotot av blommorna vi lade i vattnet i hennes minne till mormors ängeltelefon. Hon har säkert en sån nu. Jag saknar dig mamma, och Naima säger att hon är ledsen att hon aldrig fått träffa dig. Det är jag med. Ni skulle ha älskat varandra.

107 dagar kvar.

Dag 59 - sjukdag

Jag hade förberett allting, packat dubbla väskor, fixat så att min cykel skulle få skjuts in till stan, satt mig på bussen och sen gick det bara inte...

Planen var att jobba, simma mina 40 min och sen cykla hem + lite till. Mitt mellanbarn hade jag redan sjukanmält, han mådde illa och hade ont i magen. Efter 10 min på bussen kom det över mig. Försökte mana bort det, men jag lyckades bara att inte kräkas. Hoppade av bussen vid Ekerörondellen och lyckades fixa skjuts hem. Brukar inte bli sjuk, och är igen så otroligt tacksam för min kropp. Är också tacksam för att den är så tydlig. Vissa saker går att ignorera, andra måste man lyssna på. Illamående har alltid fått ner mig på jorden. Jag har legat hela dan, förutom en lyckad lunch ute med den andra sjuklingen. Lyckad i sällskapet och att jag fick behålla maten. Utet var väldigt fint idag, sol och varmt.

Det var en fin dag idag då med, solig och faktiskt riktigt varm. Fast det var i norrland och det fanns snö kvar på sina ställen, små högar med grusprickar i. Mamma var som vanligt, bättre än som vanligt.   Det var som en saga. Jag hade längtat så mycket efter henne, att hon skulle komma tillbaka. Inte bara komma tillbaka hem, hon fattades mig och jag kände mig så vilse utan henne. Hon var hemma, utan övervakare. De sa att hon mådde mycket bättre, och det gjorde hon verkligen. Hon var glad. Orkade göra saker. Ett tag var hon ute med sin väninna och solade. Jag tittade på dem från köksfönstret, de såg ut att ha det så bra. Mamma tyckte verkligen om solen. Hon hjälpte mig med matteläxan. Vi satt bredvid varandra och hon var alldeles solvarm och var där med hela sig, och jag hade längtat så efter just den stunden. Mamma var tillbaka. Hon tog tag i saker. Tvättade, fixade i köket, skrev listor. Tror jag i alla fall, jag fick inte se. Hon skulle åka tillbaka till avdelningen på kvällen. Hon hade så mycket att göra att hon missade flera bussar efter varann. Jag tänkte att det var för att hon så gärna ville vara hemma med oss nu, och innan hon skulle åka kom hon in till mitt rum för att säga godnatt. Hon satt på min sängkant, som när jag var liten. Hon sa godnatt på riktigt. Jag kände hoppet återvända och jag såg oss må bra och vara tillsammans. Jag var så otroligt bra på att se det jag ville se. Det jag önskade. Fortfarande gör jag gärna så, fast jag egentligen vet. Tror att det är ganska vanligt. Man försöker se saker från den positiva sidan. Men jag måste våga se som det är, hur ont det än gör, vad det än är. Sanningen. Sanningen är det enda man kan göra nånting åt, i alla fall försöka. 

109 dagar kvar.

Dag 58 - cykling

75 min cykling. Jag tror jag blivit lite starkare i benen, mina rutter stämmer inte med min inre klocka längre. Brukar vara rätt bra på att avväga hur jag ska cykla för att komma tillbaka i tid med programmet, men allt oftare kommer jag tillbaka för fort. Fast jag cyklar samma vända som jag tidigare gjort på samma tid. Lite kul faktiskt, om det skulle var så. Psykiskt känner jag mig lätt skräckslagen av bara den lilla höjning i träningsmängd som gjorts hittills nu denna nya månad. Känner mig också rädd att komma ur min träningsrutin för att jag kanske inte orkar, och då kanske jag inte orkar komma i fas igen. Hur som helst hann jag både med att äta ute med barnen och sedan cykla innan det blev mörkt, och jag fick göra "check" på ett till pass.

Det var en ljus kväll för trettio år sen också, och mörk som natten på samma gång. Mamma var hemma. Det kändes som vanligt. Som om allt var som vanligt. Det var så skönt. Jag valde att inte så noga titta på att hon såg mycket kortare ut, att hennes energi var annorlunda. Den var långsammare. Hon var hemma. Jag var glad. Så fort jag hade henne hos mig började jag drömma. Vi skulle nog vara tvungna att sälja huset. Kanske vi skulle flytta nånstans. Kanske söderut, till samma stad som en av mammas väninnor. Jag tyckte det var oerhört spännande och jag gjorde massor av planer på hur vi skulle kunna bo, hur vi kunde möblera.

Mamma hade bjudit in sina vänninor på middag, tror jag i alla fall. De satt i köket, och de pratade massor. Kanske de åt surströmming. Mamma älskade surströmming. Hon var nästan passionerad kring det. Jansson på julnatten var också ett passionerat fokus. Jag minns mycket av henne så. Full av liv och passion kring saker hon tyckte om. Det var så konstigt när hon lät det rinna ur henne. Men den här kvällen pratade hon ganska så likt passionerat som jag kände henne. Väninnorna också. Jag låg i min säng tre rum bort och lyssnade på deras röster. Lyssnade på vad de sa. De pratade högre och högre allteftersom tiden gick. Flera gånger gick jag dit och bad dem sänka rösterna. Det var som att de ropade allt högre för att de inte nådde fram till varandra. Väninnorna pratade ett språk, mitt. Drömmar om vad man skulle kunna göra nu, vad mamma skulle kunna göra. Mamma pratade också om vad hon skulle kunna göra. Det enda hon kände för. Men ingen av dem nådde varandra den kvällen. Orden blev tystnaden av den stora rädslan för det oåterkalleliga. Väck inte den björn som sover. Inte ta tag i det jobbiga, det blir bara jobbigt då. Ljuset gick över i en mörk natt och jag hade svårt att sova. Rösterna skar i öronen och tystnaden mellan vännerna var outhärdlig.

110 dagar kvar.

dag 57 - simning och löpning, månadsstart "grund 3"

Pass 1: 40 min simning, 1250 m. 10 min mer per simtillfälle denna månad. Gick helt okej idag, men jag har supermotstånd mot att göra just nu. Känner mig trött, fast kroppen i sig känns stark. Blir orolig att jag inte kommer hålla i mig om jag struntar i ett pass. Samtidigt är jag igen nu i en vecka där jag inte kommer att kunna få ihop det tidsmässigt... Lite samma känsla som i bassängen. den var fiskstimsfull av gymnasistkillar som skulle få simundervisning. De var överallt, som grodyngel, kors och tvärs och trampade vatten, och vattnet smakade av den senaste herrparfymen... Hela passet var en utomordentligt bra övning i att simma bland andra människor i KAOS.

Pass 2: 30 min löpning, 4.7 km. Fick sällskap av en god vän, vilket gjorde andra passet SÅ mycket lättare att göra. Skönt, varmt och fortfarande ljust ute, fast vi inte kom iväg förrän vid 20.30 när jag hade fått i barnen och mig själv middag.

Funderar på motstånd. Motstånd och resor. Vi åkte och hälsade på mamma när hon låg inlagd, jag och min bror. Jag kommer inte ihåg om vi gjorde det varje dag, men jag tror att vi gjorde det ganska ofta. Tog bussen in till stan och letade oss genom sjukhuskulvertarna tills vi kom till psyket. Det var väldigt låst där på nåt sätt, och kalt, och mamma var annorlunda. Hon kunde visa oss saker hon höll på med på dagarna, hon broderade. Hon gjorde också en ängel i någon slags lera. Den var oerhört ful och målad i pastelliga färger. Mamma var duktig med sina händer, men ängeln såg ut som den var gjord av ett barn. Jag minns det som att hon inte riktigt såg själv hur hemsk den var. Att hon mer tyckte den var fin. Den ängeln var inte mamma. Det var inte hon som gjorde den, det var depressionen. Vi gick på möten med läkarna tillsammans med mamma, de berättade om hur nervändarna inte möttes i mammas hjärna och att hon fick medicin för det. Vi gick i någon slags bildterapi tillsammans där jag och mamma kämpade mot varandra i symboliskt bildspråk. Jag ville att hon skulle se mig, se oss. Min bror var avvaktande och frågade personalen om det vi gjorde skulle göra mamma frisk. Ville jag åka dit? Se mamma sitta där håglös. Funderade jag över det, eller gjorde jag bara? Jo, jag tror jag ville åka. Jag var inte rädd att förlora henne, visste inte att man kunde det. Men jag ville vara med henne, hur hon än mådde. Jag älskade henne. Gör det fortfarande. Det största motståndet med henne har nog suttit i att släppa taget, hon kommer aldrig tillbaka. Det är omöjligt.

111 dagar kvar.

Dag 56 - vilodag

Funderar på varför jag verkar fastna i samma mönster, och försöker läsa mig till svar.

"Överjaget kan liknas vid ett förbjudande samvete och är inte sällan ett resultat av att man har haft föräldrar eller äldre syskon eller andra närstående som varit dominanta och bestämmande. Om man har ett starkt och strängt överjag innebär det att man till fullo införlivat föräldrarnas kritiska åsikter i sig själv.
Ett barn har inte något starkt jag och är därför ofta maktlöst gentemot föräldrarnas vilja, hur hetsigt och trotsigt det än kan te sig. Får man som barn bristfällig bekräftelse blir man jagsvag och istället tar överjaget kommandot. Man lever under en ständig diffus press att alltid göra något, prestera något och har svårt att koppla av - allt ska vara perfekt. Även som vuxen kan man vara rädd för bestraffning om man inte lever upp till föräldrarnas ideal. Det kan beskrivas som om överjaget är den inre kontrollen. Sannolikt finns då inslag av mindervärdighetskänslor och revanschlust efter att ha tryckts ner av föräldrajagets inre normer och krav.
Ett barn som lyckosamt nog blivit mottaget och sett för sin personlighet får ett bejakande och tillåtande överjag. Ju starkare äkta känslor man upplever, desto stabilare jag får man. I vuxen ålder blir man välvilligt inställd till sig själv, får en sund självacceptans och kan älska och njuta av det som är gott i livet. Man har blivit sedd med kärleksfulla ögon och självbilden stämmer överns med ens rätta jag."
ur: Energitjuvar av Ingalill Roos

Det är som att jag har två sidor i mig som slåss. Jag hade turen att få leva en barndom där jag var älskad av mina föräldrar. En stark grund. Men mina två första år som fosterbarn när jag också var som svagast och ensammast ställde till en hel del. Känner igen mig rätt mycket i det som står ovan. Men jag reagerar på ordet perfekt. För mig handlar det inte om att allt ska vara perfekt. Som i möten med andra människor, yttre saker, inre saker, vad man nu kan tycka ska vara perfekt. Det sitter i mitt görande. Att när jag ensam styr gör jag upp egna regler för hur jag får göra, och gör jag inte så har jag gjort fel. Fast jag vet att det är mitt eget hittepå, kan jag ha svårt att förlåta mig själv när jag inte får till det perfekt, och då får jag ändå ändra hur jag gör under tidens gång och att det är okej. Jag fastnar i att jag fokuserar så på min del att jag inte riktigt förstår jag när jag hamnar i ojämlika situationer och relationer.

112 dagar kvar.

Dag 55 - vilodag

Vilodag. Men fick dra en del grenar och annat eldbart, och tända på. Jag tycker om att elda. renande på något vis. Två tändstickor behövdes det i år, och i en ring samlades vi sedan runtomkring. Stor brasa och rejält med vatten runt elden. Better safe than sorry.

113 dagar kvar.