Veckans andra vilodag är nu också förbrukad och kan jag inte träna imorgon börjar jag gå på minus i programmet. Har fortfarande ont i halsen, är snuvig och nyser. Det låter så fånigt när jag skriver det. Men jag är helt snurrig och klen. Jag är så van att kroppen, skador till trots, ändå och oftast bara funkar. Att den gör som jag vill. Om inte direkt så efter en tags övning. Känner stor tacksamhet att jag fått vara, och förhoppningsvis igen får vara, så lyckligt lottad. Just nu känner jag mig bara kraftlös. Ingen bra kombo med ingenmanslandet, limbotillståndet inuti. Jag tror egentligen det är bra. För att något ska kunna ta plats behövs rum, och för att det ska bli rum behövs paus, stillhet. Har svårt att vara i det, så jag antar att det är väldigt nyttigt för mig. Jag vill att saker ska hända, att jag kan påverka, göra något. Men ibland kan man inte det. Då blir det istället tid att acceptera nuet, lita på sin egen riktning och ge upp hoppet om det man inte har någon makt över. Jag vill inte kriga mig igenom livet, jag vill leva i det, anta utmaningar och utvecklas. Det här citatet av Fritz Perls har jag en hatkärlek till:
“I do my thing and you do your thing. I am not in this world to live up to your expectations, and you are not in this world to live up to mine. You are you, and I am I, and if by chance we find each other, it’s beautiful. If not, it can’t be helped.”
Jag kan inte, vill inte se det så svart och vitt. Tycker det är sorgligt, att aldrig hålla fast vid människor. Det är så jag tolkar det. Så här härligt fri och oneurotisk kan man vara. Väljer nog lite medvetet att missförstå citatet, men det är för att det skrämmer mig lite. Jag vill gärna, mer än gärna, vara fri. Men jag Vill påverkas av människor som är betydelsefulla för mig, anpassa mig till viss del för att kunna mötas, jag vill bära dem med mig för de berikar eller har berikat mitt liv. Ibland är det dock en hårfin skillnad mellan att bära och att hålla kvar. Mamma höll jag kvar så hårt att avtrycket av hennes kropp finns i min. Jag var så rädd att förlora också kärleken mellan oss om jag släppte taget. Hon hade redan lämnat mig, hon valde bort, hon ville inte vara kvar. Att hålla kvar någon som inte finns där längre, det var att göra henne till mig. Det låste mig, övergivenheten. Jag var barnet som modern kunde lämna ensam, en oälskad. Idag vet jag att om hon varit frisk hade hon inte gjort som hon gjorde. Jag vet att hon älskade mig. Jag sörjer att hon lämnade mig.
Jag vill bli stark i mig själv nu, inifrån. I nuläget försöker jag plocka styrkan utifrån med hjälp av en hon-Hulk tills jag blir frisk i alla fall.
87 dagar kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar