Vilodag. Ägnat lördagen och söndagen åt att försöka balansera kropp och själ kopplat till konstnärskap. Intensiv vecka avslutas med intensiv helg. Ser fram emot nästa vecka då träningen trappas ner och jag får två vilodagar istället för en. Skönt! Veckan efter det trappas allt upp igen med typ +10 min på simpassen, +15 på cykelpassen och +15 på löppassen, bävar redan...
Provade att stå i brygga i pausen. Det har jag inte ens vågat på hur länge som helst, det har gjort för ont i axeln. Idag kände jag inte av den. Jag är rätt stel i både framsidan bröstkorgen, ländryggen och framsida lår. En hel del andra ställen också. Behöver få till en rutin på att stretcha så att jag blir rörligare i kroppen. Känner mig mer och mer stabil upp och ner i alla fall.
Tomheten, tystnaden jag gör inuti. Jag börjar få en bild av var det kommer ifrån. Jag har lärt mig att vara självständig. Sett till att lära mig det jag behöver för att klara mig själv, allt för att undvika att känna att jag behöver någon annan. Det gjorde så ont att behöva mamma när hon var så deprimerad att hon slutade se mig.
Det har blivit så att när jag behöver någon tystnar jag oftast. Har otroligt svårt att säga det, eller sträcka ut min hand och be om det. Jag var tretton år och behövde mamma så mycket att jag gick sönder inuti. Det var ensamt hemma i huset utan henne. Men hon var så inne i sin depression att hon inte hörde mig. Jag ville att hon skulle komma hem, i ordens alla bemärkelser. Jag försökte med allt, var snäll, duktig, skrek, grät, skrev brev till henne. Det kändes som att jag var stum, osynlig, utan röst. Det var som att det inte fanns plats för vad jag ville, kände, och önskade, så sjuk var hon. Hon var så fokuserad på sin egen känsla av maktlöshet att kontakten mellan oss försvann. Det fanns bara plats för henne, i oss båda. Jag blev tom. Känslan av stumhet blev som ett lås jag fortfarande måste forcera ibland. Det blir en kamp mellan flickan som vill skydda sig själv mot smärtan av att känna sig så oälskad och den vuxna jag som förstår att det som var då inte är nu. Det är en mycket stark flicka som jag behöver hålla om med all kärlek jag kan frambringa. Den balansgången är ofta ett halsbrytande cirkusnummer att vara i. Men jag blir mer och mer skicklig på det. Ser ljuset.
90 dagar kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar