Dag 65 - cykling

42 km till jobbet och 42 km hem. Perfekt väder för valet av fortskaffningsmedel. Var ganska trött i benen till en början från gårdagskvällens löpning, men efter någon mil gav det med sig. Känner igen det, att kroppen vänjer sig på nåt sätt. Var också trött i musklerna längst ut åt sidorna på skulderbladen, från simningen antar jag. Det är de jag brukar känna av först när jag simmar, och den på min högra sida blir alltid akupunktur-torterad när jag går till min naprapat. Klen där skulle jag tro. Vid brommaplan hade jag fått rätt ont i korsryggen, tror det berodde på hur jag packade ryggsäcken. Hoppas det. Packade på ett annat sätt till hemfärden men det blev galet mycket värre på vägen hem, bitvis samma sorts smärta som förlossningsvärkar. Har fortfarande ont men inte lika kraftigt, litegrann nån slags fantomkänsla av att någon skulle slagit av ens kropp med en slägga över ryggen. Det värkmoler på ett sätt som inte går att tänka bort. Hahaha! Det där har jag tydligen retat mig på, orden svämmar över... Får se hur det känns imorgon.

När jag skulle cykla hem var jag för trött i huvudet. Jag tog konstiga beslut längst cykelvägarna inne i stan. Det var första gången jag cyklade rutten, så det var många förstagångsbeslut. Huvudet hann inte riktigt med att läsa av i rätt timing. Ovan med det, men lyckades att inte reta upp mig på det. Lät mig vara ett pucko och hoppades att det skulle gå över snart. Eller, jag lyckades acceptera att jag inte hade alla hästar hemma och tog det lugnt till huvudet hade ställt om sig till cykelkoncentrationsfokus. Har inte tänkt på det så mycket, men det är ju en enda lång koncentrationsövning när man cyklar långt. Man får inte tappa fokus, man behöver vara med hela tiden, avläsa vägen, trafiken, i vissa fall hitta hur man ska cykla, parera andra cyklister, löpare, fotgängare och rullskidåkare.

Jag tycker om när jag känner att jag kan läsa av omgivningen. Blev snabbt bra på det efter mammas död. Förstod det de vuxna aldrig sa, märkte hur det låg till på deras agerande. Såg hierarkin som blev mellan dem. Det var inte de som stod mig och min bror närmast som hade huvudmakten. Det kunde också skifta beroende på vad det var för typ av beslut som skulle fattas. Om det gällde vilka av mammas kläder som skulle sparas, eller hur pappas företag skulle avvecklas, eller var jag och brorsan skulle ta vägen. Jag fattade varför det blev som det blev. Däremot förstod jag inte min farbrors motiv i hans engagemang. Honom kunde jag inte läsa. Det har jag fortfarande inte förlåtit mig själv för. Men en seger vann jag. Vår hund Bonnie, som vi fick ta över från min farbror sedan flera år tidigare. Min farbror kunde inte ta hand om henne igen, de hade skaffat en ny hund. Bonnie hade lite problem med sina öron, inget farligt, men i alla fall. Min farbror sa att han skulle ta henne till veterinären, be veterinären kolla på henne, och de kunde också se till att Bonnie fick ett nytt hem sa han. Jag fick inte följa med dit sa han. Jag vägrade acceptera det och till slut fick jag åka med. Min farbror tvingade mig att stanna i bilen. När han kom ut igen frågade jag om Bonnie fått ett nytt hem, han försöker säga att det är så. Han ser att jag ser att han är upprörd, jag kanske frågar om det, kommer inte ihåg. Han bryter ihop och gråter, och berättar att Bonnie var så sjuk att hon inte gick att rädda. Jag vet att han ljuger, men jag säger inget. Han tog död på henne och jag visste det. Han visste att jag visste. Sen säger han att jag aldrig får säga något om det till hans familj, de skulle bli så ledsna. Jag skulle säga att hon hade kommit till ett nytt hem. Sen dess har jag avskytt att inte veta sanningen. Varje gång jag pratade med min kusin om hunden tänkte jag på hur han skulle känna när han nån gång i sitt liv får reda på att det han trott var sant var en lögn. Hur mycket mer tror man är lögn när sanningen kommer efteråt? Jag har inte förlåtit mig själv för att jag gjorde som han sa. Jag ljög fast jag visste att det gör så mycket ondare. Man måste tänka själv, ta sina egna beslut. Att vara en god människa är inte att vara till lags, man måste lyssna till sitt hjärta och behandla andra som man själv vill bli behandlad. Förlåt mig att jag ljög, och tack också för att jag höll tag i den enda trådan som var sann, att jag såg till att se med egna ögon vad som hände Bonnie. Den dagen lärde jag mig att jag aldrig kunde veta om det min farbror sa var sant eller inte, kunde fortfarande, och fortsatt aldrig, läsa honom, men Det visste jag. Det var sant.

102 dagar kvar.