Pass 1: 40 min simning. Simmade efter jobbet. Kändes bra i kroppen, lugnt i vattnet. Det var nånting med mitt förra inlägg som jag inte kunde släppa, så jag var tvungen att läsa det. Brukar försöka undvika att göra det då jag ofta har lätt att kritisera vad jag skrivit och hur. Märkte direkt att min trötthet gör sig synlig i hur jag skriver. Meningarna blir korta, och jag hade vänt på ordföljden i flera meningar. Så har jag sedan några år gjort med siffror. På ett vis blir jag orolig att min destruktiva stressnivå nu även tagit över orden, samtidigt som jag blir lite lycklig över att jag varit och kan vara så slut att jag inte helt kontrollerar det som kommer ut och hur. Jag vet med mig att jag håller mig själv hårt och kontrollerar mer än vad jag själv tror till och med. Jag gör det med små vita lögner. T ex "Det är meditativt att räkna längder när jag simmar". Tanken bakom är "Jag måste hålla koll på hur många längder, jag får inte tappa räkningen. Simmar jag längre eller kortare den här gången jämfört med förra." Visst det kan vara meditativt att räkna längder, eller andetag, eller vad man nu vill. Men nånting i mig har en helt annan plan med mindfullnessheten. Det är som att gå omkring med väldigt kort koppel. Nåväl. Idag bestämde jag mig för att inte räkna, som ett experiment. Jag vägrade att lyssna på den idén i tre-fyra längder, men sen släppte det faktiskt och jag slutade ha koll. Trodde att det skulle vara ännu mer monotont och att jag inte skulle ha något att tänka på, eller att jag inte skulle stå ut med mina egna tankar. Att det skulle kännas som en evighet att simma. Jag fortsatte ha koll på klockan och mot slutet kunde jag räkna ut hur många längder jag hade kvar ungefär tills jag var klar. Jag ska fortsätta att inte räkna ett tag, bara för att se hur det påverkar mig i vattnet, min inställning, tankegångar, upplevelse av tid och prestation. Jag har nåt pass varje månad som står definierat i antal metrar, de passen ser jag till att veta hur mycket jag har simmat.
Pass 2: 45 min löpning med min väninna i skogen. Jag får dubbel kraft av att springa tillsammans. Så otroligt skönt! I början av varje tillsammanspass brukar det komma upp vilken dagsform vi är i, sen är benen och andra samtalsämnen igång. Jag är mycket mindre självkritisk i tankarna när jag springer tillsammans, känner mig starkare, jag vill orka mer. Det hjälper viljan att klara något som ibland både kan vara jobbigt och ansträngande.
Jag ser fram emot att sommaren och semestern närmar sig. Jag har svårt att få till mina krav på mig själv att jag förutom att göra passen ska fotodokumentera på instagram och blogga om varje dag. De senare gör jag medvetet för att få bort fokus lite från att jag kanske kan tycka att träningen är jobbig, men hela projektet är nu så massivt i tid, och jag är trött på kvällarna. Jättetrött. Ska bli intressant att se vad jag kommer att tillåta mig själv att göra eller inte. Här om dagen skrev jag ett inlägg tidigt morgonen efter för att datorn höll på och uppdaterade nånting när jag skulle skriva, och det tog sån tid att jag nästan somnade på stolen. Tyckte jag att det var okej. Nej. Hahaha! Varför måste jag skriva samma dag, eller snarare, gränsen går vid att jag inte ska ha gått och lagt mig den dagen. Jag gör regler för allt. När det gäller mig själv. Inte andra. Jag tror reglerna hjälper mig hålla mig självförakt i schack, en till av mina vita lögner. Vad tror jag att jag ska göra om jag släpps fri egentligen? Hoppa runt som en rosarandig giraff och aldrig sluta sjunga Ledin?
94 dagar kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar