Förra året bestämde jag mig för att jag ville göra fyra Tough Viking på en säsong. Det gjorde jag. Mitt huvudmål var att göra halva ironmandistansen i Vansbro, vilket jag också gjorde. Tough Viking var för att det är roligt med hinderlopp. Det knepiga var att jag precis blivit bra i min högeraxel i mars och sen gjorde jag illa vänsteraxeln när jag skulle ta mig över ett Irish table-hinder i april. Jag tog mig över hindret, men skadan har jag dragits med till fram till nu. Jag har inte så mycket ont längre, men har fortfarande försämrad rörlighet i vissa vridningar.
Jag ville inte backa från mitt projekt fastän jag skadat mig, så jag gav mig friheten att bara göra det jag kunde, att det var okej, och att det verkligen bara skulle vara för att det var kul. Även om det verkligen var roliga lopp att göra upplevde jag också inte bara ett, utan Många misslyckanden varje lopp. Det var så mycket jag hade svårigheter att göra. Endel hinder gjorde jag ändå, och det förvärrade också antagligen min skada. Hela säsongen blev fylld av upprepade upplevelser av misslyckanden, känslan av att inte klara av. På riktigt inte kunna. Jag behöver verkligen inte lyckas med det jag gör. Vet att för att komma vidare måste jag försöka och försöka, göra om och utveckla. Men jag tror att jag blandade ihop det. Jag hade ingen chans att klara vissa saker, och det handlade inte bara om något enstaka hinder. Vad ville jag lära mig med det? Såhär efteråt undrar jag om jag egentligen höll på att straffa mig för något. Är det så jag gör?
På bilden hade jag precis gjort Tough Viking Hagaparken. Jag gjorde loppet själv, alla de andra har jag sprungit med en eller flera vänner. Det var speciellt att göra det själv. Ingen som man vet har koll på en. Ingen som direkt bryr sig om vad som händer en. Men glad jag gjorde det i alla fall. Tycker om det, att jag inte lät mig hindras av ett sånt hinder. Det är dubbelt allting.
85 dagar kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar