80 min löpning, eldgarnsö och grusvägsbyar längs vägen. Tung dag. Blåsig och småregn. Vänster hälsena protesterar en del sen några dagar och ländryggen har inte blivit bra, det strålar ner i vänstra benet. Förut, innan jag började springa hade jag rätt mycket problem med ryggen och under alla tre graviditeter har jag haft foglossning och vankat fram som sämsta anka. Jag känner igen symptomen. det är som om vissa delar av kroppen för alltid blir märkta av de skador jag någon gång fått. En liten retning så blossar det upp. Även om jag också aldrig varit så stark och stabil i kroppen, och hel inifrån och ut.
Varje pass brukar jag träffa på något djur. Igår var det en hare, idag en grävling. Jag tycker om det, att de finns i närheten, tacksam också att grävlingen blev rädd för mig och sprang iväg. Vill inte bli skrämd och jagad av den själv...
Jag har börjat få en del motivationstvivel. Inte att jag inte vill fortsätta, bara en känsla av meningslöshet överlag. Det är som att det jag håller i mina händer rinner mellan fingrarna, försvinner, eller samlas på hög, eller blir till drivor. Jag lyckas inte hålla efter, hålla i, hålla tag, och jag ser inte poängen. Men det känns också som att det är en förändring på gång, att energi är på väg, att jag börjar acceptera och släppa taget mer och mer om den osäkra jag. Den som kan bli alldeles hjälplös ibland av konstant underskott av kärleken jag inte fick tillräckligt av. Jag behöver inte försvara henne genom att göra mig mindre värd för mig själv, och i relation till andra. Hon förtjänar den bästa av kärlekar, min livslånga. Hon ska få bli stark och lysa klart.
Prokrastinerar från det ena, för att klara det andra, för att utveckla det tredje... Nu känner jag inte alls av axeln när jag hänger i armarna. Känner inte heller av några direkta muskler, trots simningen tre gånger i veckan. Har bestämt mig för att jag vill klara 10 chins och 3 pull ups innan sommaren är slut. Har lite lågt i tak på enda stället jag kan hänga upp stången, men det går ju hänga i barnens lekställning ute också. Ser aggressiv ut när jag fokuserar tycker jag... Vill ha mer av det drivet i mitt vardagsliv känner jag, energin alltså, inte själva ilskan.
97 dagar kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar