Pass 1: 40 min simning, 1250 m. 10 min mer per simtillfälle denna månad. Gick helt okej idag, men jag har supermotstånd mot att göra just nu. Känner mig trött, fast kroppen i sig känns stark. Blir orolig att jag inte kommer hålla i mig om jag struntar i ett pass. Samtidigt är jag igen nu i en vecka där jag inte kommer att kunna få ihop det tidsmässigt... Lite samma känsla som i bassängen. den var fiskstimsfull av gymnasistkillar som skulle få simundervisning. De var överallt, som grodyngel, kors och tvärs och trampade vatten, och vattnet smakade av den senaste herrparfymen... Hela passet var en utomordentligt bra övning i att simma bland andra människor i KAOS.
Pass 2: 30 min löpning, 4.7 km. Fick sällskap av en god vän, vilket gjorde andra passet SÅ mycket lättare att göra. Skönt, varmt och fortfarande ljust ute, fast vi inte kom iväg förrän vid 20.30 när jag hade fått i barnen och mig själv middag.
Funderar på motstånd. Motstånd och resor. Vi åkte och hälsade på mamma när hon låg inlagd, jag och min bror. Jag kommer inte ihåg om vi gjorde det varje dag, men jag tror att vi gjorde det ganska ofta. Tog bussen in till stan och letade oss genom sjukhuskulvertarna tills vi kom till psyket. Det var väldigt låst där på nåt sätt, och kalt, och mamma var annorlunda. Hon kunde visa oss saker hon höll på med på dagarna, hon broderade. Hon gjorde också en ängel i någon slags lera. Den var oerhört ful och målad i pastelliga färger. Mamma var duktig med sina händer, men ängeln såg ut som den var gjord av ett barn. Jag minns det som att hon inte riktigt såg själv hur hemsk den var. Att hon mer tyckte den var fin. Den ängeln var inte mamma. Det var inte hon som gjorde den, det var depressionen. Vi gick på möten med läkarna tillsammans med mamma, de berättade om hur nervändarna inte möttes i mammas hjärna och att hon fick medicin för det. Vi gick i någon slags bildterapi tillsammans där jag och mamma kämpade mot varandra i symboliskt bildspråk. Jag ville att hon skulle se mig, se oss. Min bror var avvaktande och frågade personalen om det vi gjorde skulle göra mamma frisk. Ville jag åka dit? Se mamma sitta där håglös. Funderade jag över det, eller gjorde jag bara? Jo, jag tror jag ville åka. Jag var inte rädd att förlora henne, visste inte att man kunde det. Men jag ville vara med henne, hur hon än mådde. Jag älskade henne. Gör det fortfarande. Det största motståndet med henne har nog suttit i att släppa taget, hon kommer aldrig tillbaka. Det är omöjligt.
111 dagar kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar