Pass 1: 40 min simning i Vällingby. Obeskrivligt glad att jag lyckades genomföra mina 40 min. Motionsbanan gick från 3 banors bredd till en, med mer än ystra barn på ena sidan, och vattengympa lett av instruktör med guldpaljettbyxor till toner av "Det börjar verka kärlek banne mig" på andra. Motionsbanesimmarna var ett fiskstim som sprattlande försökte komma på rätt köl i svallvågorna efter valrossen, simbassängernas befenade silverback, som hänsynslöst markerade sitt revir genom att pressa alla andra åt sidan där han drog fram som en isbrytare. Vi i stimmet var alla olika fisksorter med lika olika simförmåga. Mot slutet av passet hade jag hunnit blir riktigt förbannad. Det var skönt. Jag tyckte att det var fel det som blev, och att det var orättvist. Nästa steg blir att lära mig säga ifrån också.
Det slog mig att jag oftast, precis som idag, anpassar mig. Oftast accepterar jag det som händer även när det är på min bekostnad, blir alltså inte arg. Gör en analys av läget där jag kommer fram till varför det är viktigt för den/de andra inblandade att det ska vara just på det vis som blir. Är det inte lika viktigt för mig så låter jag det fortsätta. Jag gör ofta andras känslor och viljor viktigare än mina egna. Det kan nog ha sina poänger det också, men jag tror inte att det är helt bra. Jag suddar liksom ut mig själv på det sättet.
Pass 2: 90 min cykling. Hann precis kasta mig iväg på cykeln när jag kom hem så att jag skulle hinna hämta minsta barnet på fritids i human tid. Bland de sista, men inte precis innan stängning. Det blåste helt galet, och från alla håll. Stundvis var det värsta helkroppsstabiliseringsövningen att bara hålla mig kvar på cykeln. Kändes bra i kroppen annars. Efter halva turen kändes det som att jag hade rätt bra tryck i benen. Skön känsla. Oftast ligger jag på gränsen till att få mjölksyra istället. Cykelpasset låg rätt kort efter simningen och det kändes i överarmarna efter ett tag. Inte farligt, men de gillade inte riktigt det statiska med att bara hålla i styret.
Jag gillar inte att inte veta. vet inte varför jag kom att tänka på just det idag. Men jag har svårt för det. Jag vet inte hur länge det tog innan jag fick reda på vart jag skulle bo efter mamma dog. De första nätterna sov jag hos grannen och min bror hos sin tjej. När släktingarna kom sov vi hemma igen. Huset, vårt barndomshem fick samma dag hon dog en ödslighet över sig. Livet var borta.
Allt var bara tomt och jag hade inget självklart rum längre, i huset, i mig själv. När min faster kom sov hon med mig. Den natten, den första, fick hon ta all min oro av att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag kommer ihåg att jag säger, skriker, att det enda jag vill är att veta vart jag ska bo. Jag vill veta vart jag ska bo. Jag famlade i ett svart hål utan någon som helst kontroll eller möjlighet att påverka. Mitt liv låg i de vuxnas händer och jag hade bara att vänta in beslutet. Det viktiga var att överleva, att ha en fysisk plats att bo på. Vad jag kände, vad jag önskade, vad jag ville trycktes undan.
Paniken jag kände då, maktlösheten som för någon timme helt tog över mig, den gjorde ett spår i mig som jag har så svårt att förändra. Blir jag osäker över en situation eller person har jag lätt att göra mig maktlös. Det är inte jag som bestämmer. Jag har jättesvårt att hitta en väg hur jag ska göra. Det vill jag lära mig.
99 dagar kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar