Jag hade förberett allting, packat dubbla väskor, fixat så att min cykel skulle få skjuts in till stan, satt mig på bussen och sen gick det bara inte...
Planen var att jobba, simma mina 40 min och sen cykla hem + lite till. Mitt mellanbarn hade jag redan sjukanmält, han mådde illa och hade ont i magen. Efter 10 min på bussen kom det över mig. Försökte mana bort det, men jag lyckades bara att inte kräkas. Hoppade av bussen vid Ekerörondellen och lyckades fixa skjuts hem. Brukar inte bli sjuk, och är igen så otroligt tacksam för min kropp. Är också tacksam för att den är så tydlig. Vissa saker går att ignorera, andra måste man lyssna på. Illamående har alltid fått ner mig på jorden. Jag har legat hela dan, förutom en lyckad lunch ute med den andra sjuklingen. Lyckad i sällskapet och att jag fick behålla maten. Utet var väldigt fint idag, sol och varmt.
Det var en fin dag idag då med, solig och faktiskt riktigt varm. Fast det var i norrland och det fanns snö kvar på sina ställen, små högar med grusprickar i. Mamma var som vanligt, bättre än som vanligt. Det var som en saga. Jag hade längtat så mycket efter henne, att hon skulle komma tillbaka. Inte bara komma tillbaka hem, hon fattades mig och jag kände mig så vilse utan henne. Hon var hemma, utan övervakare. De sa att hon mådde mycket bättre, och det gjorde hon verkligen. Hon var glad. Orkade göra saker. Ett tag var hon ute med sin väninna och solade. Jag tittade på dem från köksfönstret, de såg ut att ha det så bra. Mamma tyckte verkligen om solen. Hon hjälpte mig med matteläxan. Vi satt bredvid varandra och hon var alldeles solvarm och var där med hela sig, och jag hade längtat så efter just den stunden. Mamma var tillbaka. Hon tog tag i saker. Tvättade, fixade i köket, skrev listor. Tror jag i alla fall, jag fick inte se. Hon skulle åka tillbaka till avdelningen på kvällen. Hon hade så mycket att göra att hon missade flera bussar efter varann. Jag tänkte att det var för att hon så gärna ville vara hemma med oss nu, och innan hon skulle åka kom hon in till mitt rum för att säga godnatt. Hon satt på min sängkant, som när jag var liten. Hon sa godnatt på riktigt. Jag kände hoppet återvända och jag såg oss må bra och vara tillsammans. Jag var så otroligt bra på att se det jag ville se. Det jag önskade. Fortfarande gör jag gärna så, fast jag egentligen vet. Tror att det är ganska vanligt. Man försöker se saker från den positiva sidan. Men jag måste våga se som det är, hur ont det än gör, vad det än är. Sanningen. Sanningen är det enda man kan göra nånting åt, i alla fall försöka.
109 dagar kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar