20 dagar kvar - cykling med övergång till löpning

Dag 146

5 tim cykling med övergång till 10 min löpning.

Nu är det tyngsta passet avklarat. Jag borde vara euforisk, men jag är fortfarande liksom lite arg. Benen var stumma som trästockar typ hela passet. När jag startade var de helt klena och jag fick mjölksyra av ingenting. Efter 20 minuter blev det lite bättre i alla fall. Verkar ha samma uppvärmningstid för benen på både cykling och löpning. De första 20 min är värst när jag springer också. Ska försöka ta itu med att göra lite yoga innan cykling och löpning och se om det blir bättre.

Strax innan Adelsö var det blod över hela vägen. Vid vägkanten låg ett råddjur slitet i stycken, antagligen har det dragits med en bit. Såg ut så. Ett ögonblick är allt som krävs och sen är allt förändrat. 

Sista 45 minutrarna hade jag så ont i nacken och axlarna att jag bara ville skrika, och mina knän gör ont. Som om jag skulle ha ramlat på dem ungefär. Det har aldrig känts såhär tungt förut. Den lilla löpningen var lika tung den, men gick så mycket fortare än det kändes som. Jag tror inte det här passet skiljer sig nämnvärt från det förra långa, ändå känns det värdelöst. Hade i och för sig inte ont i kroppen på samma sätt sist heller. Knäna gör fortfarande ont nu flera timmar senare. Nacken och ner över ryggen också. Det här var ju inte ens i närheten av hela sträckan. Tänk om jag kommer känna mig såhär? Värre än såhär? Springa ett marathon på det... 

Glad att jag gjorde det. Det var ett utmärkt pass att få öva på att fortsätta framåt och bara fortsätta och fortsätta och fortsätta. Jag börjar känna mig ganska övertygad om att jag biter ihop och håller fokus även när skulle vilja lägga mig ner. I samma takt som ge upp-kraften försöker få mig att sluta, med samma styrka börjar en ilska växa, och tack och lov verkar den bli starkare och starkare ju tröttare jag blir. Det gör mig glad.

21 dagar kvar - vilodag

Dag 145

Vilodag

Gröna lund med mina tre barn

Det är så helt otroligt häftig att gå bakom sina barn, se dem ta sina egna steg, ta in världen på sitt alldeles egna sätt. Det är ofattbart att de vuxit i min mage. Jag har känt deras första rörelser, såg den förstföddes galna piruetter i v 12 och kände hans konstanta hickande som han hade under de sista tre månaderna. Mellanbarnet var lugnt, han ville till och med sova under det massiva stresspåslaget förlossningen varjjjj... ops, somnade. Jag har i alla fall helt fantastiska barn och jag älskar dem väldigt mycket! ...och där somnade jag igen, sittandes. Vaknar av att jag håller på att ramla ut sängen.                                                                                                                                                                                                          

22 dagar kvar - simning o löpning

 

Dag 144

Pass 1: 50 min simning

Pass 2: 60 min löpning

Helt vindstilla när jag kom ner imorse, desto mer stormigt inuti huvet. Har jättesvårt att hitta riktning på det som inte är det här träningsprojektet. Jag har svårt att sortera vad det är jag känner från mina försvar och jag gör mig själv omedveten om sånt som gör mig illa. Vilket alldeles tydligt är en försvarsmekanism så att jag ska klara ta stryk. Är bara lite trött på det. Jag vill kunna säga när det gör ont, fatta när andra gör mig illa och inte bara förstå varför de gör så. Det är jag bättre på. Det här fattar man väl ingenting av, ganska osorterat inne i mig med. Andningen och det evinnerliga räknandet till 80 längder får mig i schack hur som helst.

En kompis berättade härom dagen om en simtränare som ställde till det för sin simmare för att hen skulle vara beredd på vad som helst. Det kunde vara allt från att behöva fixa sin egen hemresa efter tävling, till att tränaren "råkade" trampa på simmaren simglasögon så att de inte höll tätt. Under en stor tävling senare läckte glasögonen på riktigt in vatten, men då var simmaren van att hantera en sån situation så hen simmade vidare och vann dessutom! Som tränare till mig själv är jag bäst på ett hitta hur jag gör dåligt, och jag får obehagskänslor om jag ser mig själv ha skrivit "det här gör jag bra". Jag slår också på mig själv för att jag gör så, och jag slåss mot olika sidor i mig som pressar mig på olika sätt. En sida som jag alltid tänkt är bara negativ, det är den del av mig som inte ger mig själv de bästa förutsättningarna. Ett exempel är att jag har imspray till mina simglasögon, men jag har bara använt den en gång. Glasögonen blir helt immiga efter 20 längder. Jag har övertalat mig själv att det är bra om jag lär mig simma med immiga glas, men då har jag tänkt att så säger jag till mig själv för att jag är lat. Men grejen är ju att jag nu vet att efter 20 längder är de immiga, efter 45 nånting börjar det släppa och sen kan jag se genom dem igen, och jag har övat mig att orientera var jag är och att jag håller riktning fastän jag knappt sett nåt. Jag får inte panik av det. Det är ju bra ju! Tänker att beteendet är en rest från min norrlandsbarndom långt från affärer där man glatt fick ta det som fanns när man skulle göra nåt. Ibland var grejerna för stora, ibland för små. Ville man göra nåt så gjorde man ändå. Är min egen tough love-tränare liksom. Heja mig! (försöker tappert peppa mig på olika sätt, behöver det)

Är fortfarande orolig över vaderna, de känns så där som innan de krampade när jag springer. Utan mycket eftertanke fick jag för mig att jag inte skulle springa med mina kompressionsstrumpor ikväll, utan med korta. Vill prova och se om jag kan härda vaderna mer om jag är utan. Det skulle också underlätta under loppet om jag inte kör med kompressionsstrumporna då jag tycker att vänsterfoten, där jag har min en gång brutna tå, domnar mer med dem under cyklingen än när jag kör utan. Och de kan vara knepiga att ta på vid växlingen. Herregud!, jag funderar på riktigt och på allvar vilka strumpor som är bäst att ha under ett lopp och provar ut det medan jag tränar!!

Här nedanför leker jag i alla fall i ringar precis som jag gjorde som liten, roligt! Ett bra avslut på denna dag och kväll!

23 dagar kvar - cykling

Dag 143

60 min cykling

Kom iväg på kvällen. Kroppen känner av att jag också gått fyra dagar på ridskola. Utsidan höfterna, insidan låren, magen, och vaderna tror jag. Hoppas jag. Hela baksidan vaderna på båda benen hade det rätt tufft igår kväll när jag sprang. Lite liknande feeling som på womens health marathon i våras då jag de krampade. Det gick inte så långt nu, men de var kraftigt ansträngda. Om det är pga av extra belastning för att jag ridit är det ingen fara. Annars känns det inte så kul. Kanske att jag inte har uthålligheten som krävs i de musklerna... Då kommer löpmomentet att gå åt fanders. 

Jag har kommit till något slags vägskäl i alla tankar som irrar runt medan jag gör mina pass. Börjar känslomässigt vara mer i ilska än sorg. Det är jag glad för. Ilska har mer kraft och utåtriktning, och jag kommer behöva den energin. Kanske är det för att loppet närmar sig. Eller också är det för att jag börjar närma mig något som bränns inuti. Jag är bra på att undvika det som bränns, sånt som kan göra ont. Samtidigt som jag är bra på att driva mig själv att ta itu med saker som gör ont, för att jag vill må så bra jag kan. Jag är inte snabb, men jag har en stark vilja. Det jag drog på längst innan jag började bearbetade det var hur jag blev behandlad psykiskt av min farbror. Jag undvek det genom att inte ge det några ord över huvudtaget. Då kunde det kännas som att det inte hade hänt. Men det hände, och jag tog stryk av det. Jättemycket stryk. Vad jag gråtit över men inte ännu rest mig ur är dagarna efter mammas död. Samtalen över min och min brors huvuden. Fokus var på min bror. Vem som skulle få ta hand om honom. Min upplevelse var att ingen valde mig. Min farbror ville ha med sig min bror, men inte oss båda, så samtalen kretsade kring honom. Ironiskt nog blev det ändå jag som i slutänden följde med. De dagarna och nätterna när jag inte visste var jag skulle ta vägen, när jag kände och förstod att jag inte var ett självklart val för någon i min släkt, hur har det format mig? Att inte vara ett självklart val är ett hellhole, det klarar man bäst om man undviker, inte låter sig beröras. Då gör det ingenting om man inte är älskad. Det går bra tills det bränns, då brinner man upp och måste lära sig resa sig ändå. Fan! Hade jag varit en av de vuxna hade jag tagit hand om mig, omedelbart!! Jag hade hållit mig natt efter natt efter natt tills jag kände mig lugn och trygg igen. Jag hade älskat mig, de dagarna behövde jag det mest av allt. Så mycket att jag trettio år senare har svårt att se klart, att jag fortfarande kan ha en sån längtan efter att få vara hållen. Att kunna vila.

24 dagar kvar - simning o löpning

Dag 142

Pass 1: 50 min simning, 2000 m

Pass 2: 120 min löpning, 17 km

Dagen började jättebra. För första gången kändes simningen okej redan i början, och jag kände det som att nu, nu har jag kommit igenom till andra sidan. Nu kommer det bara kännas kul att göra.

Jag var på återbesök till hälsocentralen och fick mina provresultat från hälsoundersökningen. Förutom erytrocyterna som jag springer sönder är alla värden bra. SÅ glad för det, och lika tacksam!

Ridlektion under eftermiddagen, galet ont i sittbenen kände jag när jag satte mig i sadeln igen. Försöker lära mig hur jag ska prata med hästen så att vi förstår varandra. Just nu är det mer som att hon fattar vad som ska göras och gör det, och så får jag hänga med...

Har laddat hela dagen för att jag vetat att det är ett långpass som skulle springas på kvällen. Hade en massa att göra hemma, sortera, slänga och flytta om. När jag till slut insåg att jag måste iväg om jag ska bli klar innan det är mörkt så fastnade jag i en tankegång som inte var bra. Sen hade jag en skenande ridskolehäst i huvudet som jag behövde försöka tygla i mer än en timme. En tjurig, envis självhatande best som ville övertyga resten av mig om nödslakt. Fick det att lugna ner sig till slut. Nu är jag helt slut. Inte lika hoppfull som imorse, men jag höll korta tyglar och lyckades ta kommandot och tog mig igenom. Heja mig.

25 dagar kvar - cykling

Fin morgon

Dag 141

90 min cykling

Naprapatbesök

Trodde jag skulle vara helt mör i benen efter gårdagskvällens löpning, men kände mig ovanligt fräsch. Det gick inte så fort, men stadigt. Fick en ny sensation i benen när jag fick mjölksyra i dem. I vanliga fall brukar den liksom "rinna undan", vet inte riktigt hur jag ska förklara det. Men nu kändes det som om benen expanderade, blev större och rymligare, när mjölksyran släppte. En mer energigivande känsla. 

Kl.11 hade jag naprapattid för att kolla upp låsningen mellan vänstra skulderbladet och ryggraden. Hon masserade och satte lite nålar, sen grejade hon med vänster sätesmuskel som bråkar när jag springer längre och vänster vad som jag har lite trubbel med. Utsidan höger skulderblad fick också känna av lite, men helhetskänslan är enorm tacksamhet att kroppen känns så pigg och rörlig som den ändå är. Ska dit igen dagen innan jag åker till Kalmar och göra en koll. Känns bra.

Går på ridskola den här veckan, mån-tor. Det är så roligt! Otroligt häftigt att försöka hitta hur man kommunicerar med en häst. 

Hade en för stark reaktion på en händelse mellan två av mina barn idag, jag höjde rösten alldeles för mycket, blev arg. Bad om ursäkt sen, det var så dumt. Det är en viss typ av situationer som jag kan ha svårt att hantera. När någon får en, som jag upplever det, orättvis anklagelse, till exempel om man råkat göra något mot någon annan/eller inte alls men anklagas att ha gjort det, och med vilja. Illvilja med andra ord. När det blir såna situationer är det som att hela mitt rättvisepatos går igång på alla cylindrar och jag vill försvara den som blir anklagad. Jag kunde inte försvara mig mot min farbror då han anklagade mig för det ena med det andra. Jag kom aldrig undan med nåt, och mina intentioner sågs oftast vara elaka och onda. De var aldrig det. Jag var oerhört medveten om att jag inte hade en självklar plats i min nya familj. Att jag skulle kunna bli utkastad om jag inte gjorde rätt. Jag var ett fosterbarn, helt beroende av mina fosterföräldrars goda vilja. Det var en ny stad, jag kände ingen annan, hade ingenstans att ta vägen. Jag försökte smälta in på alla sätt jag kunde, försökte läsa av hur man skulle bete sig. Men det fungerade inte så. Jag var ett fosterbarn på nåder. Hur försvarar man sig då? Nu kan jag i alla falla försöka jobba med att förlåta mig själv för att jag reagerar för starkt i situationer som påminner. Men det är jävligt att det kan fortsätta drabba, och de jag älskar mest.

26 dagar kvar - simning o löpning

Det är ett litet spöke där i vattnet som tittar in i kameran...

Dag 140

Pass 1: 50 min simning

Pass 2: 60 min löpning

Tröskeln för att ta mig ut och simma blir allt lägre, det känns bra. Dividerar endel med mig själv de 20 första längderna, sen är det som att jag bara gillar läget och simmar på, tänker inte så mycket. När jag simmat hälften blir jag lite glad, och vid 55 längder börjar jag vara riktigt positiv, "nu är det snart bara 20 längder kvar, det är ju ingenting". Skulle gärna vilja förlänga känslan av optimism ända till början av passet. Få bort känslan av att jag inte vet om jag kommer klara det jag har framför mig.

Jag och Jenny åkte till Träningsverket och mötte upp Eva, sen sprang vi tillsammans och avslutade med ett kvällsdopp i Evas pool. Kroppen känns starkare än jag tror att den är. Flåset hyfsat bra också. Har mest problem med min inställning till mig själv och vad jag tror att jag klarar av och inte, även om det också blivit fundamentalt mycket bättre jämfört med i vintras. Jag känner mer att jag orkar nu än vad jag upplevde då. Jag fick den fina stenen på bilden av Eva. Den träffar rätt precis där skon klämmer, blev jätteglad och rörd. Jag lever ett gott liv, igen och alltid så tacksam att jag har så fina vänner.

Andra dagen med huvudvärk. Har också känt av lite yrsel och illamående. Det sista framför allt nu ikväll efter sista passet. Vet inte om jag lyckats dricka tillräckligt mycket vätska, och mina mattider har varit lite upp och ner. Äter dock meste hela tiden tycker jag. Hungrig jämt! Det kommer och går att jag har ont i mellangärdet. Känner igen det från min tonår. Då satt ångestkänslorna mest där. Samtidigt som jag också nu på sistone börjar få mer kontakt med ilska när jag tränar, som ger mig mer kraft än när jag springer omkring med tårarna i halsen hela tiden, och jag börjar hitta mer och mer till att kunna känna lycka och glädje ända inifrån. 

27 dagar kvar - cykling med övergång till löpning

Dag 140

90 min cykling med övergång till 10 min löpning

Klarade inte ens av tanken på att cykla när det vara som varmast så jag väntade till 18.30isch. Värmen slår ut mig. Känns som jag sväller upp och att det blir ett tryck inuti. Nu har det blivit till huvudvärk. Är gnällig helt enkelt. Känner av att jag ramlade igår och ännu mer att jag vrickade till foten. Allt är helt så jag har ingenting att klaga på. Blir sur på det också, att jag klagar utan anledning.

Cyklingen gick över förväntan. Med tanke på min inställning innan trodde jag att det skulle vara hur tungt som helst, men när jag väl kom ut kom kroppen igång helt okej. Övergången till löpningen kändes bisarr dock. Det var som om kroppen tryckt ihop till 1.50, samma massa, samma skal, men intryckt på 150 cm istället för 167. Kompakt packad. Efter ett tag kändes det som om kroppen sträckte ut sig och blev min vanliga längd. Lite Alice i Underlandet över alltihop.

Jag har klarat ännu en träningsvecka. 

28 dagar kvar - löpning

Dag 139
70 min löpning

Vi gav oss ut vid 8.30, men det var redan rätt varmt. Inga moln. Valde att springa runt Eldgarn även om det skulle ta oss tio minuter längre än vad som stod på schemat. Jag var stum i benen, och allmänt för trött. Vi sprang åt andra hållet mot för vad vi brukar för att variera oss. Det gjorde då också att solen föll över rötter och stenar från ett annat håll än vanligen. Jag kände inte vägen lika väl, och det sammanslaget med att jag inte var helt topp gjorde såklart att jag stöp i backen för att jag inte orkade hålla fokus hela tiden. Första gången snubblade jag på en sten och slog i höger knä på en rot och vänster höft på jag vet inte vad. Smällen var så pass stark att jag inte visste om jag sabbat alltihop. Men smärtan klingade av och försvann efter ett tag, tack och lov! Sen stöp jag framlänges en gång till, och Jenny min krigare till vapendragare och vän som omtänksam frågar hur det gick får höra Belsebub svara med kväst demoniskt avgrundsaggressiv röst "Det gick bra!!"

Jenny lade direkt fram en strategi när jag föll första gången, strök på mig och kollade hur jag mådde, föreslog att vi skulle gå lite och sen köra vidare på det sätt som behövdes. Lät hur lugn som helst. Jag, jag stängde av klockan innan jag kollade om jag kunde stå. Jag är så tacksam för mina vänner som på olika sätt alltid stöttar mig.

För varje dag som går och Kalmar närmar sig blir jag lite mer medveten om hur lite som skulle krävas för att allt skulle gå om intet. Hur skört det är alltihop. Egentligen är det ju precis samma sak med livet, varje dag. Men det tänker man inte på. I alla fall inte jag. Skulle inte klara det tror jag, att hålla ett sånt fokus utan att snubbla

Carpe diem funkar bara med tveklöshet, inte dumhet, vaken tveklöshet. Att ta steget fullt ut. Göra rörelsen inifrån kärnan ut ur kroppen. Att vara i kontakt med omgivningen man är i och lyssna på vad den säger. Stenar och rötter på stigar lika som vatten som Bruce Lee pratade om, "Be water my friend"

29 dagar kvar - simning

Dag 138

50 min simning, 2000 m

Tröskeln att komma i vattnet på morgonen känns som den håller på att bli lägre, samtidigt som jag också börjar se slutet på den här träningsperioden och jag börjar också förbereda mig på att jag kan få en rejäl dipp efter Ironman är över. Jag kommer inte att kunna upprätthålla den här typen av träningsintensitet när jag börjar jobba igen, så hur gör jag för att inte behöva gå ner så mycket på endorfin och dopaminpåfyllningar som jag nu får? Min första plan är att jag ska träna kortare och intensiva pass. Mest för kul, för att inte bara hålla på och kontrollera mig själv och för att få ny energi input. Men också för att det brukar ge mig glädjekickar när jag får köra skiten ur kroppen, det är som att all eventuell dålig energi som jag kan ha sugit åt mig på en dag svettas ut och försvinner. det är en så otroligt skön känsla!

Jag är ganska trött. Sover inte så bra, och kroppen gnisslar lite. Vänster överarm, vänster vad, mellan ryggraden och vänster skulderblad... Men den orkar träna helt okej. Beslöt ändå att flytta dagens löppass till imorgon bitti och bara umgås och leka med vänner, det ger så mycket extra styrka. Så planen är att jag vaknar stärkt och i toppform imorgon!

Pratade med en kompis om gårdagens äventyr med Stand Up Paddling. Berättade att jag kände mig så otroligt lycklig. När vi pratade kom jag på att jag väldigt länge inte gillat att vara ute på vatten. Jag vill kunna stiga av och gå iland. Har kunnat bli ordentligt stressad i vissa båtsituationer, sådär så att jag inte lyckats dölja det. Som jag nog oftast lyckas med i andra stressituationer. I alla fall kände jag ingenting av den känslan under hela färden. Jag tyckte bara att det var underbart och härligt och roligt och utmanande och spännande och intressant och jag ville lära mig mer, möta fler vågor, känna hur jag skulle göra för att parera dem utan att falla, hitta hur jag skulle paddla för att ta mig åt det håll och i den fart jag ville. Jag var på äventyr, istället för i en potentiell katastrof. Det var en helt underbar känsla av frihet. Frihet från en rädsla som jag inte behöver. En rädsla som hindrar viljan att vilja utvecklas, lära och uppleva, att njuta av äventyret. Det handlade inte om några halsbrytande våghalsigheter, men det gjorde mig väldigt lycklig att jag hade känslan av att vara mitt i och försöka surfa på vågorna!

30 dagar kvar - cykling

Dag 137
60 min cykling
Nedräkning...

Rätt mör i benen, men det var fint väder ute och jag behövde inte cykla så länge, och efter ett tag så mjuknade musklerna. Cyklade iväg innan frukost så jag hade allt framför mig när jag kom tillbaka. Frukost, simskola med minsta och sen ut på äventyr med några vänner.

Vi provade Stand Up Paddling-board vid Smedsuddsbadet. Helt galet roligt!! Rakt ut och över fjärden, och sen runda Långholmen parerandes vågor, strömmar och svallvågor stående på en uppblåst surfbräda och en paddel i hand. Efter turen hann vi med att prova på att köra lite annan balans på brädan, yoga och burpees och grejs.

Firade dagen på Mälarpaviljongen och Björk. Jag har känt mig så inifrån och ut lycklig idag. Kommer inte ihåg när jag gjorde det senast. Så så glad!!! Tacksam som fan för den här dagen!!!

31 dagar kvar - simning och löpning

Dag 135

Morgonpass: 50 min simning, 2000 m.

Kvällspass: 60 min löpning, 9.4 km.

Att simskoledeltagarna och deras familjer intar stranden från kl.9 på morgonen hjälper mig att se till att ha simmat färdigt en halvtimme innan. Förstår inte alls varför det överhuvudtaget spelar mig någon som helst roll om det är folk där eller inte när jag simmar. Men tydligen så är det något med det, iom att jag lyckas genomföra passen innan. Sliten i benen. Baksidan av vaderna, främst högra, känns ond. Axlarna känns precis på gränsen av vad de vill klara av. Har helt fastnat för den glada trevliga munken och räknade mina längder medan tankarna fick komma och gå som de ville.

Jag känner mig trött. Försöker distrahera mig med att göra trevliga saker och umgås med vänner. Kvällen löpning var vidrig att ta sig ut på. Benen onda och stela, andningen liksom förvånad att den var vid liv. Den onda oron i hjärtat har lagt sig som ett band runt bröstkorgen och ... Jag somnar mellan meningarna, jag behöver sova.

32 dagar kvar - cykling med övergång till löpning

Dag 134

150 min cykling med övergång till 60 min löpning blev ett 30 min RPM expresspass kl. 6.30 på morgonen och sen 120 min cykling + 65 min löpning på kvällen.

Tidig start för att få sällskap och lite fart i benen med intervaller och sen frukost tillsammans på Mälarö träningsverks brygga. Passet gick bra, men jag hade svårt att komma upp i puls, benen orkar liksom inte riktigt. Jag kämpade på i alla fall. Pulsen gick ner snabbt däremot, och det är ju alltid nåt.

Hade tid för hälsoundersökning sen på morgonen. Ska tillbaka nästa vecka för att gå igenom provsvaren och ekg, men vad de kunde se på det som blev klart direkt verkar allt vara okej. Lite på gränsen till lågt blodtryck. Fick lite kosttips av läkaren också, det var trevligt att han gjorde det. Känner mig glad att jag gör det här. Tar hand om mig och kollar upp.

Jag har fått mer gjort idag. Saker som jag mår bra av. Klättrat i träd, ju högre upp, ju fler bär. Fixade fint i köket. Skrapade och grundmålade fönsterkarmarna på huset. Har inte rört mig fort, men framåt. Undrar vad det är som gör att jag mår bra av det. Tror att det borde vara att det är saker som jag velat göra, och sen när jag gör dem så har jag på nåt sätt lyssnat på mig själv, och då känner jag mig mer tillfreds. Märkligt att det är så. Ännu märkligare att jag kan dra på saker fast jag vet att jag blir glad efteråt om jag gör...

En kompis dotter lade upp det här klippet på facebook:

Jag märker att jag börjar må bättre inuti. Visserligen får jag rejäla påfyllningar av endorfiner och dopamin av träningen, men jag tror att det också har nånting med disciplinerna att göra. I simningen räknar jag längder så att jag ska veta hur långt jag simmar. Det blir ett slags meditativt fokus. Det är lättare och svårare olika dagar, men under varje pass blir det som att successivt hitta till min egen radiofrekvens. Jag har mycket mindre "monkeymind"-saker för mig mot slutetav ett pass efter att ha mantrat längdantal. I cyklingen behöver jag fokusera på vägen, och växlandet, andningen också för den delen, och i löpningen finns allt från rytmen till andningen till kroppsdelarnas rörelse i relation till varandra. Det sista finns ju i simning och cykling också, men vad jag menar är att jag tror att träningen av de här tre grenarna hjälper mig att hitta till mig, att lyssna på mig själv bara genom att vara närvarande i att utföra dem. Kan inte förklara det lika härligt som munken, det får bli när jag blivit lika öppen och klok.

33 dagar kvar - simning

Dag 134

50 min simning, 2000 m.

Den årliga utomhussimskolan börjar idag, och från 8.30-9 börjar stranden fyllas med barnfamiljer. En bra morot att få gjort simpasset innan. Helt tomt under hela passet. Skönt.  Hade en del bestyr med att tänka positivt och konstruktivt, men jag lyckades vända på det efter ett tag. Lite stel i benen efter igår och lite trött i ryggslutet och nacken, annars oförskämt bra i kroppen. Ont i hjärtat sen någon dag, känslomässigt som blir fysiskt. Blir orkeslös.

Läste om Matilda Rapaport. Först att hon försattes i koma efter skidolyckan, och sen att hon avlidit av skadorna. Hennes sista instagraminlägg från sydamerika där hon visar den fantastiska utsikten. 30 år, nygift, ute på fantastiska äventyr och på ett ögonblick är allt förändrat och förbi. Jag blir så ledsen. Det är så oerhört tragiskt och orättvist! Vila i frid Matilda och varma tankar till dina nära och kära.

Det är något så smärtsamt bekant med där vändningen. När ens ögon är öppna, när man ser det fantastiska, eller känner hoppet, eller tror att det är möjligt, och då rycks mattan undan och man faller. Hon dog. Varför? Varför, varför, varför? Vet inte vad det är det sätter igång, men det är som om livet rinner ur mig. Har ingen kraft i kroppen, ingen energi. Det är så meningslöst. Jag måste vända det här.

34 dagar kvar - cykling med övergång till löpning

Dag 132

4 tim 45 min cykling med övergång till 10 min löpning.

Värsta motvinden hittills, men det visade sig vara otroligt effektfullt att ha en vilodag innan ett sånt här pass. Tyckte jag hade bra styrka i benen. Åt en rejäl grötfrukost innan, en panna kaffe och c-vitamin. Tog med sesamkakor för att prova hur jag reagerade på dem, en celsius och energidryck. Framme vid Adelsöfärjan efter dryga två timmar var jag fortfarande mätt men åt två sesamkakor och svepte min celsius. Kände mig inte törstig, men var tydligen det. Sen fyllde jag på typ en gång i timmen. Magen har inte reagerat på något konstigt sätt, och jag hade energi hela vägen. Har sällan med mig energipåfyllning, men jag kommer ihåg förra året i Vansbro, och även under andra lopp, att verkligen kunnat känna att jag fått ny energi. Lite som att få några extraliv. Kunde inte känna det nu. Lugnare tempo i och för sig.

Växlingslöpningen gick mycket snabbare än tidigare, antagligen tack vare att jag blev mer och mer förbannad under cyklingen över att det blåste så jävligt.

Idag har jag funderat en hel del på vad är det som har gjort att jag fortsatt kämpa? Jag har i åratal känt mig helt ensam, och har också gjort mig ensam med det som gjort ont i mig. Det har varit mer än jag orkat. Människor brukar säga att det är någonting större än en själv man kämpar för, det är där man hittar mening. Vad har det varit för mig? Jag vet inte, har mest sett meningslösheten med alltihop. Så slår det mig att nånting jag alltid varit tacksam för att det hände mig, är att det var jag som hittade mamma. Jag och min bror bär samma sorg, efter pappas död, farmors och mormors, månaderna innan och efter. Vi delar samma smärta. Jag känner hans, han känner min. Tusen gånger hellre att jag bär erfarenheten av att hitta mamma död än att han skulle behöva göra det, och från då och fortfarande skulle jag aldrig vilja göra något som skulle orsaka honom mer smärta. Det är värt all kamp. 

Jag gick en teaterkurs en gång där vi deltagare skulle fejka att vi var kära i varandra. Ledaren instruerade att vi i par skulle stå en lång stund och bara se varandra i ögonen medan man mantrade någonting liknande "jag ser din smärta, du ser min, vi är lika, med dig kan jag vara mig själv, och det är okej" typ. Nu är jag ju inte kär i min bror såklart, men jag tänker att det handlar om kärlek, kontakt. Det man kämpar för, som är värt att kämpa för. Det som är större än en själv, är kärlek. Det är i smärta vi möts, där knyts våra riktiga band, och är man lycklig nog att ha familj, eller en vän, någon som man känner med, som får en att känna, då har man en livlina som kan hjälpa. Min bror är en av mina starkaste. Jag har haft tur i mitt liv. Ju mer jag har vågat släppa in andra, desto djupare band upplever jag i kontakten. Jag har inte många nära vänner, men de jag har bär jag med mig varje dag vare sig vi pratar eller inte. De får mig att gråta och skratta, bli arg ibland, jag känner med dem och de ger energi i mitt liv, och både när jag behöver det och inte gör det all skillnad i världen att de finns i det.

Kroppen känns bra, men tankarna hoppar fram och tillbaka, och jag tvivlar på hur det ska gå. det tar sig olika uttryck. 

Jag är mer och mer förvirrad, pinpointar det värsta jag har framför mig innan den 20 augusti. Dagens pass var ett sånt pass. Bara det att det inte skulle ha varit idag, det egentligen ligger två veckor fram i tiden... Nu när det ändå blev gjort, får jag helt enkelt göra det igen. Eller så har jag via självskrämsel gett mig själv möjligheten att göra ett ännu en kvart längre distanspass som längsta cykling då om två veckor.

Vågar inte heller gå tillbaka och kolla vad jag egentligen har skrivit. Brukar göra det vanligtvis. Jag är en skrivande människa, det är så jag brukar jobba. Skriva, och skriva om. Nu är jag orolig att det ska väcka självförakt. Det är ett av mina tuffaste motstånd. Känner instinktivt att jag måste hålla mig undan. Jag hoppas bara att det inte kommer ut för mycket skit. Å andra sidan kan jag inte bedöma det. Beroende på hur jag mår kan allt jag får ur mig vara värdelöst. Jag dras som en fluga till skit att hitta saker att nedvärdera mig själv med. Vill inte göra det.

Beundrar alltid de här hästarna när jag cyklar förbi. I en stor hage står de alltid tillsammans på bästa platsen. Stronger together.

Älskar att titta på den här rabatten på motsatt sida vägen om Drottningholms slott. På våren blommar där röda tulpaner och nu rosor. Färgerna får mig att känna värme och lycka.

35 dagar kvar - vilodag

Dag 131

Vilodag

Kunde inte sitta still, det rör sig en massa inuti. Tog en promenad. På vägen passerade jag ängen ovanför. För några dagar sedan körde jag förbi där. Ängen ligger precis i en liten uppförsbacke, och sen kommer en kurva. En bil står parkerad mitt i uppförsbacken på den smala vägen, och kutryggigt hukad ibland blåklinten står en gammal man som redan hade ett stort fång blå blommor i en handen. Jag berättade om händelsen för min löparkompis och hon sa så fint "han visste att han behövde mer blåklint i sitt liv".

På morgnarna när jag simmar kommer ett äldre par ner till stranden. Mannen är alltid först i, och först ur. Kvinnan simmar längre. De pratar om temperaturen på vattnet, och de hittar alltid något att säga om varför simturen är värd det. Han sitter sen på bänken uppe på stranden och väntar på henne. De vet att de behöver varandra, och vatten att simma i om morgonen.

Jag behöver kunna vara i lugn. Det är som att min defaultinställning varit på red alert så länge jag kan minnas. Överlevnad. Tre steg före, och förberedd på allt. Ett ständigt energipåslag som gör att jag har kunnat rodda med tusen och en saker samtidigt. Vad som helst bara jag inte behöver känna efter. Det är annorlunda nu. Känner ganska väl mörkret jag bär på, är inte rädd för det längre. Men jag är obekant med att vara i lugn, att känna in min egen takt, eller rytm. Som i simningen. Att känna att jag flyter tillsammans med vattnet, att lyssna in och hitta rörelsen och andningen som gör ett flyt. Jag är bra på att forcera, fortsätta framåt, fokusera, åtgärda, hitta lösningar och gå vidare. Det är bra saker. Men att veta att man behöver mer blåklint i sitt liv och stanna upp för att plocka dem, det är en skatt. Min löparkompis kallade det för att vara härvarande, hon hade hört det någonstans. Fint.

36 dagar kvar - simning och löpning

Minihästarna fotobombade oss med urgullighet.

Dag 130

2500 m simning

10.3 km löpning

Mulet och lite småruggigt imorse, men strax före 8.30 var jag i alla fall i vattnet. behöver inte längre simma bröstsim för att komma igång. Gör pinan kort genom att sätta ner ansiktet i vattnet och crawla iväg. Efter några längder känns det okej behagligt temperaturmässigt. Tänker att det är bra för kroppen att det är lite kyligt, att det är bra för återhämtningen. Vet inte varför, men den tanken gör att det känns helt okej. Det här var mitt sista längre simpass innan loppet, från och med nästa vecka bir de kortare. Nästa vecka är återhämtningsvecka, sen kommer sista uppbyggnadsperioden innan topp. Simningen har jag fortfarande svårast för, så jag är glad att den passens peak är över, det är kvar några långpass löpning och cykling, men det kan jag nog driva mig igenom. Med simningen är det så extremt tydligt om jag hamnar det minsta i ofas med vattnet eller rytmen, eller stressar upp mig av någon anledning. De andra disciplinerna är lite mer flexibla, och där finns större handlingsutrymme, man sjunker till exempel inte om man skulle slå av farten för mycket...

Fick sällskap på löpningen. Mina ben blev så glada över det att de inte gnällde det minsta. Jag tyckte de var lite stela, sådär fulla som jag kommer ihåg att jag upplevde dem för månader(?) sen. Men de sprang på, och vi tog oss runt. Efter passet blev jag masserad av en fåtölj! En av de bättre massageupplevelser jag haft banne mig, från fötterna upp till huvudet, samtidigt. Otroligt skönt!

37 dagar kvar - cykling

Dag 129
90 min cykling

Rätt trött idag efter gårdagen. Småstel, men det gick över efter ett tag på cykeln. Tog det medvetet lugnt, vill verkligen hålla hela veckan. Se till att jag gör alla pass, att jag orkar. Hästarna på bilden är från Kungsberga ridskola där min dotter rider. Om någon vecka ska jag också prova på under några dagar, ska bli jättekul! Passar precis lagom med att träningspassen då börjar vara delvis lite kortare.

Är förundrad över att jag tillåter mig själv skriva att jag är stolt och glad över saker jag gör. Brukar inte ge mig själv det utrymmet. Mitt fokus brukar ligga på vad jag skulle ha kunnat göra bättre, mao var det inte gott nog det jag gjorde. På något sätt har upplägget med att träna en viss tid istället för antal km lärt mig någonting bra. Att göra är tillräckligt, det är inte presterandet som är det viktiga, utan att göra, utöva. Att göra tiden tränar kroppen. Det är inte så att jag inte pressar mig ändå, men 

mer för att möjligheten finns. Det är inget krav, mycket lättare att få lust då. Det har varit ett trixande från början med att få till träningspassen tidsmässigt. Varje enskilt pass har varit en utmaning, och varje genomfört en seger. I 129 dagar har jag utmanat, tvivlat och sett till att lyckas med saker. Om och om igen, samma procedur. Jag tror inte, jag tar mig iväg, jag gör, jag inser att jag kunde, jag tror inte, jag tar mig iväg, jag gör, jag... Jag vill tro. Jag vill känna tillit. Jag vill stå stark med öppet hjärta, klarar man det, klarar man lätt en ironman.

Den här tjejen tror. Hon såg ett rep, och så klättrade hon. Varför skulle hon inte kunna?

38 dagar kvar - simning o löpning

Dag 128

70 min simning, 3000 m

120 min löpning, 17.5 km

Det här är en av de dagar jag bävat mest inför. Med simningen känner jag mig skörast, och vet inte hur jag ska bli vare sig starkare eller snabbare på det. Jag simmar på och hoppas att det håller. Försöker hitta en rytm där jag inte stressar upp mig och där jag får så mycket flyt som möjligt. Det känns som att jag börjar hitta nåt. Men fortfarande är startsträckan inför simpassen otroligt sega, och idag fick jag slita mig från bryggan och ner i vattnet. Jag ville verkligen simma 3000 m idag, behövde bara simma ung 2250 m vilket är vad jag hinner på 60 min. Hade satt upp för mig själv att jag ville klara ett minst 2500 m. Nästa vecka sänks simtiden till 50 min, så det här är chansen jag har att pusha mig själv om jag vill det. Bestämde mig ändå inte förrän jag hade gjort mina 100 längder att jag skulle fortsätta. Tycker att jag fått lite mer fart i simtagen, jag hoppas att det är så.

Nästa projekt var 115 min löpning. Tog det lugnt ett par timmar för att jag inte vill pressa kroppen för hårt med tanke på gårdagskvällens sprintpass, men kunde egentligen inte fokusera på att göra nånting vettigt bara för att jag visste att jag skulle ut, och det blev mer och mer en oro. Fick en påminnelse om att oro, eller vad jag nu än sysselsätter mig med för att dra ut på att komma mig iväg är mycket jobbigare att hålla på med än själva löpningen. Så sant. Fast jag sprang rätt långt var jag ju i löpningen varje steg, jag levde dem. Innan fantiserade jag bara. Tyvärr fantiserar jag rätt sällan om hur fantastiskt det kommer kännas, så de gör inte mycket nytta.

Jag tycker om att jag så gärna ville klara den här dagen att jag gjorde mer än jag behövde, att jag vill vinna över mina hinder och inte bara klara mig igenom. Jag tror inte att jag ska göra så innan jag gör ett pass, men fortsätter jag såhär hoppas jag kunna programmera om min kassa inställning till mig själv och lyssna och lita mer på min magkänsla även innan jag kommer igång.

39 dagar kvar - cykling

Dag 127

90 min cykling uppdelat på 60 min landsvägscykling på förmiddagen och 30 min Lesmilles sprintpass på kvällen.

Samma upplägg som jag provade för två veckor sedan. Kändes stabilare i dag, även om jag var tvungen att stå ett tag utanför bilen efteråt innan jag kunde köra hem för att jag dels eftersvettades, dels verkligen övervägde att kräkas.

Känner mig så tacksam över att jag börjar känna mig starkare. Jag har verkligen längtat efter det, och jag vet hur lätt det kan försvinna. Jag är stolt att jag ännu en dag lyckats följa mitt program och att jag gör vissa förändringar som pressar mig ytterligare, men att jag i alla fall än så länge, lyckas hålla mig inom ramarna för vad som bygger mig istället för bryter ner.

Jag har börjat lägga märke till att jag använder tacksamhet som drivmedel. När det är jobbigt poppar det upp en viss typ av tankar som gör mig uppmärksam på saker som är positiva i mitt liv, men som jag vet inte är det i en del andras som jag känner. Är på gott och ganska ont inpräntad med att det alltid finns människor som har det värre, att man ska vara tacksam, att ingenting är en självklarhet, och den jobbigaste, att klarar man sig själv kan man överleva utan andra. De fyra pelarna är de jag håller mig i när det blåser. De hjälper mig att bli starkare och de kan också hålla mig borta från andra så att jag blir skörare, även om jag i stunden nog tror att jag är stark.

När jag var liten lekte jag under några år väldigt mycket med ett lite yngre barn som bodde i närheten. Jag var hemma hos henne ofta och länge, och jag minns mycket från den familjen. Min kompis kommunicerade känslor, men annars var hennes språk annorlunda. Familjen hade en stor plansch med olika symboler som betydde saker och via den pratade de med sitt barn, och de hade en massa jätteroliga och annorlunda leksaker, och min vän hade en efter hennes kropp specialgjuten vagn. Min kompis var gravt förlossningsskadad. Hon var med andra ord frisk fram till att hon föddes, då hon av någon anledning fick syrebrist och blev gravt hjärnskadad. Jag tyckte väldigt mycket om att vara hemma hos dem och var med i deras vardag. Mamman var jättesnäll och lärde mig jättemycket om hur det var att sköta min kompis och jag fick gärna hjälpa till. När hon dog i sviterna av en förkylning i 5-6 årsåldern bjöd hennes mamma och pappa över mig för att berätta om vad som hade hänt och hur det var. Jag var inte gammal men jag förstod redan att livet är så orättvist och smärtsamt. Bara några år innan dog ett annat barn i huset bredvid, en annan väns syster. Hon var född frisk, men fick leukemi. Den flickan fick aldrig heller börja skolan. Jag minns mest hennes ledsna föräldrar. Mammans ögon hade alltid kvar en slags hinna av sorg efter det. Deras hem luktade så gott och var så vackert, och de hade en korg med utklädningskläder som var underbara och ett bokmärke på ett rokokopar uppsatt på väggen bredvid ett piano, och de prenumererade på tidningen Vi. Pappan var så snäll och trollade fram pengar från bakom ens öron och deras liv skulle ha kunnat vara bara underbart, men också de levde med sorg. Inte långt från båda dessa hem levde jag lyckligt förskonad. Det gick inte att värja sig från livets brutala orättvisa och smärta. På nåt vis tror jag att det lärde mig att se det jag har som fungerar, som är bra, så att jag när jag själv känner av orättvisan och smärtan brukar jag kunna få tag på vad jag också är förskonad ifrån. Det finns mycket att vara tacksam för, det håller en uppe.

40 dagar kvar - simning, löpning, yoga

Dag 126

65 min, 2500 m simning

70 min, 11 km löpning

60 min Yinyoga på Mälarö träningsverk

Lyckades göra ett tidigt morgonpass, även om startsträckan ändå blev en timme innan jag var i vattnet. Tom strand, lugnt och stilla, och jag kunde simma på som jag ville utan att nojja. Räknade längderna från 1-100 den här gången, och var fascinerad över att det inte var svårt att hålla reda på vilken längd jag var på. Samtidigt oroad över att det känns så tomt i huvudet. Tills jag kom på hur fucked up jag blivit av stressen under arbetsåret. Mina tankar brukar gå på konstant högvarv, och under en vanlig arbetsdag sätter jag mig i princip aldrig ner och bara sitter, varken på jobbet eller hemma. Det är något som jag ska göra varje minut. Så här har det varit länge. Så när jag nu börjar kunna lägga jobbet åt sidan tror jag att jag att jag inte gör nånting överhuvudtaget, och jag blir orolig för att mina tankar faktiskt får plats! Nu har jag fattat det i alla fall.
Jag simmar fortare nu än jag gjorde tidigare. Det gör mig jätteglad! Hoppas att det fortsätter så, att jag blir starkare.

Efter morgonpasset var jag och min yngsta bjudna på brunch. Underbar start på dagen! Vi pratade lite om varför man gör såna här prövningar. Jag blev lite förvånad när anledningen som slank ur mig om detta projekt var "att jag vill känna mig stark, eller ja, jag vill känna mig som en glad liten hund." Ju mer jag tänker på det, desto mer sant är det faktiskt. Jag vill känna mig som en glad liten hund!

På aftonen sprang jag tillsammans med Jenny. När vi hade hela vägen framför oss kändes det skrämmande, men sen lurade hon iväg oss på fina nya vägar vilket gjorde det mesta lättare. En snabb dusch och sen yinyoga en timme. Väldigt lätt att nå drömlikt tillstånd på avspänningen på slutet. Lyckades få tag på middag och en trevlig parkeringsplatskant att picknicka på efteråt. Hade det gått några sekundära till hade vi nog inte överlevt, hahaha!

41 dagar kvar - vilodag

Dag 126

Vilodag.

Målat. Pappa var målare. Han startade sin målerifirma som 15-åring och min faster har i alla år sparat annonsen som sattes in i tidningen. Fick den nu i våras i samband med hennes begravning. Pappa lärde sig yrket genom att göra, han tog sig fram av sin egen kraft. Det är så många saker med honom som jag älskar, och jag kände mig älskad av honom. Han lärde mig dansa och jag fick slå honom i magen det hårdaste jag kunde. Han trodde på mig och sa till mig att världen låg för mina fötter, att för mig var allt möjligt. Det spelar ingen roll om det är sant eller inte. Det som har haft betydelse för mig är att jag trodde på honom, och att han faktiskt sa sånt till mig och att det kändes sant. Det fanns kärlek och stolthet i hans ord. Det var det jag hörde.

Jag minns inte om det var den sista sommaren, eller den innan. Av någon anledning är jag ute och cyklar ensam. En bil kommer med hög hastighet precis när jag cyklar över ett övergångsställe, det är så nära att han kör på mig att jag halvt ramlar av cykeln. Efteråt skakar hela kroppen på väg hem. Jag vet att pappa är hemma, men hittar honom inte först. Han ligger och sover i min storebrors gamla rum. Varför sover han där? Jag väcker honom med panik i rösten, gråter och berättar om att jag nästan blev överkörd. Det enda han svarar är, "Men det blev du ju inte." Sen vänder han sig om och sover vidare. Sista året förändrades han. Jag undrar hur många år han hade huvudvärk utan att söka för det. Hur länge hans hjärntumör påverkade honom. Gjorde honom trött, påverkade balanssinnet... vad mer?

Sommaren -84 fyller pappa 40 år, det är ett år innan han dör, någon tumör vet ingen om. Vi har gäster från Finland på besök och sitter ute på altanen vid baksidan av huset. Jag har på mig min nya t-shirt som jag fått beställa ur Halénskatalogen, den är vit med kort ärm, båthals och har en glitterdekorerad tiger tryckt på magen. Den är underbar. Pappa kommer ut, tar mamma om midjan vänder henne till sig och säger "Nu vänder det, nu kommer det att bli bra igen.". De pussas, jag tuggar tuggummi och ser på. Solen skiner. Det har varit svåra tider, lågkonjunktur och pappas företag gick i konkurs för några år sen. Han hade startat upp ett nytt och börjat bygga på det.

40-årsfesten hölls sedan på ett veteranbilsmuseum i en liten by utanför Strömfors, tigerglittret försvann i första tvätten och ett år senare fotograferar mamma honom tillsammans med hunden på gräsmattan två meter bort. Då har läkarna försökt operera bort hjärntumören, och de har tagit bort en bit av skallbenet på hans vänstra sida för att minska trycket på hjärnan. Man ser hur pulsen slår genom hårstubben och allt eftersom dagen går blir där en svullnad. Han är hemma en eftermiddag, aldrig mer.

Jag har inte så många minnen kvar. De jag har spelas upp om och om igen. Kanske jag skriver om dem flera gånger. Jag vet inte.  Varför minns man vissa saker och inte andra? Varför minns jag att jag som barn en gång hoppar rep på gatan bredvid de två björkar i utkanten av tomten som mamma berättade att de planterade till minne av sitt bröllop, att jag tittar på björkarna och funderar på hur det skulle kännas att vara föräldralös? Den dagen sken solen också, det var en varm sommardag, en sån där som känns så trygg att ingenting kan hända.

42 dagar kvar - cykling med övergång till löpning

Dag 125

115 min cykling med övergång till 50 min löpning

Stretchpaus

10 min cykling hem

Slutet av veckan och det märks i benen. De är tröttare. Efter ett tag kommer jag igång, men jag kommer inte alls upp i samma fart som sist. Kämpar på med att lära mig hur jag ska använda växlarna. Igen påmind om att jag måste kolla upp lite mer om hur man kan tänka. Vet inte varför jag hellre bara gör och försöker förstå istället för att läsa mig till mer hur man gör. Det skulle förkorta inlärningen avsevärt. Dessutom skulle det antagligen minska risken att jag lär mig själv felaktigt och sen kommer få problem att lära om när jag verkligen fattat. Bakläxa på den!

Jättevackert ute! Ängen på bilden var helt blå, som en saga. Idag cyklade jag andra hållet på en av vägarna jag brukar ta. Har undvikit det hållet för att det finns en djävulsbacke på den som blir uppför åt det hållet. Varje gång jag åkt nerför har jag fantiserat om hur omöjlig den skulle vara åt andra hållet. Nu när jag hade den framför mig och cyklade uppför den var den inte bråkdelen så jobbig som i min fantasi. Jag har oroat mig massor, helt i onödan.

Fick sällskap på löpningen av en kompis med syster. Som vanligt gör det en helt galen stor skillnad att inte vara ensam. Så mycket lättare att kämpa. När en blir tystare, pratar/peppar en annan. Har inte ont någonstans, men är överlycklig över att få en vilodag nu. Så till den grad att jag somnade ifrån att skriva igår kväll och vaknade nu strax före 10.30. Vet inte när det hände senast, åratal sen.

43 dagar kvar - simning o löpning

Dag 124
2500 m simning
70 min löpning

Tidig morgon som gav möjlighet att skaffa extra god frukost till mig och mina två äldsta barn. Sol och varmt idag också. Klockan hade hunnit bli efter 11 innan jag kom mig ner till stranden för att simma. Höll på att vända halvvägs då jag såg att det kommit några badgäster. Känner mig inte helt bekväm med att simma fram och tillbaka i en timme med en massa folk som sitter och tittar på och undrar vad jag gör och varför och hur jag gör det, och sen våtdräkten på det mitt i högsommaren... Bet ihop och gick ner i alla fall. Mot slutet av mina 80 längder hade några barn och vuxna börjat simma och hoppa i på det djupa där jag simmade, men fortfarande inte så många. Nästa gång jag simmar kanske det kommer att vara fler badgäster, eller värre väder, eller att jag har en superdålig dag, eller att jag inte hinner, så jag passade på att simma 20 längder till. Jag vill ju känna mig bekväm med att simma långt, och den viljan var tack och lov starkare än den som inte ville bli iakttagen. Jättenöjd med att jag har en positiv grunddrivkraft i mig. Att det jag innerst inne vill, när jag lyssnar ordentligt, är bra saker, konstruktiva sätt att hantera situationer. Sen att jag håller på med en massa mindfucks som ställer till det för mig så att jag måste brottas nästan hela tiden medan jag gör det jag vill... det är en annan sak. Men de blir också bättre.

Innan jag började bearbeta min historia fick jag hjärtklappning om jag körde om en bil, vet inte varför det kändes livsfarligt. Jag hade oerhört svårt att vara i samma bil som min familj för att då skulle vi kunna dö. När jag åkte tillsammans med min bror kunde jag aldrig slappna av, jag såg löpsedlarna framför mig "Olycksdrabbade syskon omkomna i svår trafikolycka". Jag avanmälde mig till grottforskningen jag ville åka på som tonåring, då jag insåg att jag kanske skulle kunna få panik djupt nere i nåt berg och inte kunna ta mig upp. Av samma anledning slutade jag drömma om att ta dykarcertifikat, tänk om jag fick panik långt nere under vattnet och inte kunde ta mig upp. Fallskärm... rakt ner. Nej, inte att tänka på. Drömmar som jag hade som barn raderades en efter en och kvar blev mina rädslor projicerade på människor i fordon. Jag är inte längre rädd i bilar. Jag har respekt för dem, och det ska man ha, men den överdrivna rädslan är borta. Omkörningar är inga problem alls och jag tycker om att köra bil. Märkte förra året när jag gjorde flera hinderlopp att jag inte har så många rädslor kvar. Jag är inte dumdristig heller, jag kollar in hur andra gör och är det något jag tror att jag kanske skulle kunna klara så provar jag. Det är jag stolt över. Bilderna av mig själv panikslagen i en miljö som jag inte kan ta mig ur bleknar alltmer och drömmarna om vad jag skulle vilja uppleva känns starkare. Att få känna så gör alla års slit med att bearbeta mina erfarenheter värt det. Jag har vågat utsätta mig för den smärta, sorg och vrede jag känt när jag förlorade pappa och mamma, när jag trodde att jag skulle förlora min bror. Jag har vrålat, slagit och skrikigt för att få ur mig den förnedring jag fick uppleva istället för omhändertagande. Jag har kommit i kontakt med den kärlek jag fått i min barndom, och av de som tog hand om mig, och jag har hittat till att hålla om mig själv. De resorna har varit de mest utmanande hittills i mitt liv och jag gjorde dem. Det var som panik i en trång grottgång 150 m under marken, slut på syre alldeles för långt ner under ytan, fritt fall utan fallskärm från ett flygplan högt uppe. Att bearbeta mina upplevelser har gjort mig mycket lugnare, och mycket mer levande. Jag har nog en hel del kvar att gå igenom, men jag har också kommit en mycket lång väg. Så tacksam för min faktiskt stenhårda inre vilja att sträva efter att må bra och få leva ett så fullödigt liv som möjligt. Tack livet för det.

44 dagar kvar - cykling till löpning

Dag 123

90 min cykling med övergång till 10 min löpning.

Min cykel är hel igen! Nu funkar alla växlar, istället som en tredjedel av dem... Gick genast mycket mer fart, det var roligt! Behöver läsa på hur man ska tänka när man växlar, skulle var skönt att hinna öva på det på rätt sätt. Kroppen känns förvånansvärt pigg, det gör mig glad. Hade tid att tänka på annat efter jag kommit över det värsta med övergången till löpningen. Den biten känns för tillfället också mildare och mildare. Löpningen oroar mig mest just nu. Minns hur tungt jag upplevde det i Vansbro förra året. Hade inte tränat bråkdelen av hur jag gjort i år, så det borde kännas bättre nu, men ändå, och i år är det dubbelt så långt! 

Jag är rädd för att komma i kontakt med ge upp-känslan i mig. Den kommer sällan fram, och ännu mer sällan fullt ut så att inget spelar någon roll, men de gånger jag känt styrkan av det svarta hål som det är... Mitt tydligaste minne är från mitt andra barns förlossning. Inne på andra dygnet med fruktansvärda smärtor och ett 4650 g stort barn som helst ville sova vidare inne i magen tänkte jag tanken EN gång. Jag tänkte att det inte spelade någon roll om jag dog, jag kände att det inte spelade någon roll. Jag glömde allt, mitt förstfödda barn, mitt ännu ofödda barn, familj, vänner. Det fanns bara jag, och att dö just då kändes för ett ögonblick som ett hopp. Att bottna så totalt i den känslan även om det bara var ett ögonblick skrämmer mig, allt som är viktigt i mitt liv var raderat. Tack och lov var jag mer än lovligt upptagen med att föda barn och fick annat att tänka på vid varje värk tills det var över och en alldeles ny människa såg ljuset för första gången, så mycket liv!

På en tidigare elevs inrådan har jag idag duktigt bokat tid för hälsoundersökning inför loppet. Stolt över det. Vet med mig att jag självdestruktivt drar på såna saker, läkarbesök och hälsokontroller till exempel. Jag och en kompis har kommit överens om att vi tillsammans ska se till att vi kollat upp vad man bör ha gjort. Det är viktigt att ta hand om sig, så att man kan ta hand om sig.

45 dagar kvar - löpning o simning

Dag 122
15 km, mest terränglöpning.
2000 m simning, första gången med ganska mycket vågor.

Klarade springa hela eldgarnsörundan utan alltför många självkritiska anmärkningar på min svaghet. När jag i höstas verkligen var svag, sådär så att jag verkligen behövde låta mig gå/springa/gå för att hjärtat började rusa och jag inte hade ork i kroppen, då satte jag som ett slags drömlikt mål att jag ville kunna springa runt hela ön. Det kändes omöjligt, sånt jag aldrig skulle klara. Jag kunde inte se det framför mig att jag skulle kunna känna den orken i kroppen någonsin. Nu tar jag mig runt. Nu skulle jag vilja komma till att orka leka mer med tempoväxlingar och verkligen kunna använda mig av den kuperade terrängen och de olika underlagen. Drömmer försiktigt åt det hållet, känner också "easy come, easy go" och tänker att jag kanske inte orkar alls nästa gång. Muskelminnet av kraftlöshet har jag svårt att få bort, men varje gång jag gör och genomför bygger jag också ett annat muskelminne. Det fascinerar mig oerhört att jag känner mig ganska stark. Tycker att jag borde känna mig svag, vet inte varför. Kanske för att träningsmängden är mer massiv, att den borde vara nedbrytande. Men jag känner att jag orkar, och jag är inte helt slut efteråt.

Det är något med mina tidigare förkylningar som inte vill släppa greppet riktigt om det sista i näsa och hals. Det påverkar endel. Vet inte riktigt vad jag kan göra åt det. Har inte ont någonstans men vänster vad blev lite retad under löpningen och vänster axel under simningen. Får se hur det känns imorgon.

Simningen gjorde jag strax efter löpningen för att få ihop resten av dagen. Den här gången crawlade jag direkt, och det gick bra!! Hittade direkt ett lugnt tempo som funkade att vänja mig vid vattnet och simmandet med, och mot slutet hade jag ganska bra flyt. Det var rätt stora vågor ute, tidigare har det varit i princip vindstilla. Det var häftigt att fysiskt försöka läsa av och forma sig med vattnet och hitta tajmingen på andning och simtag.

Som efter varje genomfört pass nuförtiden är jag glad att jag klarat mig igenom dagens. Det är en utmaning varje gång. Mest inför, men också bitvis under tiden. Långa ensamma löppass och simpassen är värst, stolt att jag gjorde två såna idag, innan lunch.

46 dagar kvar - cykling

Dag 121
60 min cykling.

Det här var det tidigaste cykelpass jag gjort tror jag. Kroppen kändes stel och svårväckt, men som jag börjar bli van vid kommer den igång efter 12 km ungefär. Skulle ha cyklat 75 min, men behövde hjälpa till med en grej så jag fick korta ner. Nu ligger 15 OERHÖRT viktiga minutrar och skvalpar däruppe att de inte blivit gjorda. Hur löjligt som helst. Spelar ingen roll att jag gjort mer än jag behövt andra gånger. 

Jag märker att min verklighetsuppfattning är rätt skev. Har verkligen en uppfattning om att jag inte får någonting gjort, att jag bara sitter ner. När jag sen tittar tillbaka på en dag så stämmer det inte. Igår fixade jag frukost till mig och två barn, jag var till stranden minst två gånger med minsta barnet, lagade lunch och middag till mig och tre barn, handlade, tvättade, diskade, hängde tvätt, hängde om den inomhus, grundmålade en husvägg med minsta barnet, gjorde pappersarbete, lade barn, skrev. Min upplevelse var ändå att jag bara blev sittande. Det är någonting som inte stämmer med hur jag ställer krav på mig själv. Vad behöver jag göra för att lyckas i mina egna ögon egentligen?? Jag är liksom aldrig nog. God nog. Samma känsla som jag kommer i kontakt med när jag blir bortvald, jag är inte tillräcklig. Inte värd det. Gör om, gör rätt, gör mer, gör bättre. Jag vet att det inte är svaret, och jag behöver samtidigt gå min väg för att förstå hur jag kan hitta den. Varför och hur jag faktiskt duger som jag är. Det här projektet följer precis i linje med hur jag gör. Jag började med att inte kunna springa 50 m till brevlådorna. Mål 1: Tjejmilen, mål 2: Stockholm marathon, mål 3: Stockholm ultramarathon, mål 4: Vansbro triathlon-medeldistans och nu mål 5: Ironman. Det här är mitt fjärde år i löparskor, före det var jag småbarnsmamma med gamla minnen av att idrotta fram till 17 år ålder då jag helt lade av allt sånt och började med teater. Jag hoppas jag har hittat i alla fall början till en skatt på andra sidan målsnöret den 20 augusti. Önskar verkligen för mig själv att jag fick känna att jag faktiskt gör så gott jag kan, att jag är fin och värdefull som jag är, och om någon inte tycker det så är det inte mitt problem för jag vet mitt värde. Det skulle vara ett alldeles alldeles underbart pris att få hänga om halsen.

47 dagar kvar - simning

Dag 120

2000 m simning.

Ny vecka och tacksamt nog fint väder denna simdag också. Har haft två vilodagar från simningen, det känns! Mycket lättare idag. Gjorde 25 m bröstsim först, försöker hitta sätt hur jag ska kunna hålla mig lugn i början så att kroppen vänjs in på vad den ska göra och inte spänner sig så som den gjort. Kunde sen ganska snabbt hitta en bra rytm och passet gick 5 minuter fortare än sist, och dessutom gick det bra att räkna längder och simma på. Lyckades inte tråka ut mig själv, eller snarare, lyckades vara så närvarande att det flöt på.

Jag är väldigt tacksam att tränandet fortfarande funkar. Att jag gör det jag tänker att jag ska. Med flera andra saker händer ingenting. Men att jag tränar gör att andra saker kan slinka med på endorfinruset. Skulle jag helt lyssna på mig själv skulle jag kunna sitta och stirra tomt framför mig ganska så länge känns det som. I vanliga fall har jag rätt hög energi, jag vill mycket saker och jag gör mycket. Jag saknar det. Mitt hjärta är trasigt och jag har inte utrymmet i min vardag att gå igenom den sorgen i någon vidare takt. "Jag måste fungera". Fast jag vet att det är en motsägelse är det precis så jag gör, jag sätter mig själv på sparlåga och det tar så mycket energi att jag kan bli alldeles kraftlös. Jag brukar vara nyfiken, vilja göra saker, ha massor med olika projekt på gång. Men jag är mest tacksam om jag fått något gjort. Det är lite av ödets ironi att jag känner min egen sorg som djupast i år. Levnadsåret som tog död på mamma. Jag förstår att det är så, min kropp förstår att det är så, men jag tycker inte om det, och jag längtar tills nästa år då det här dragit förbi, jag har levt mig igenom det och kommer stiga upp ur askan.

48 dagar kvar - cykling med övergång till löpning

Dag 119

4 tim 15 min cykling + övergång till 5 min löpning var dagens plan, och jag gjorde det! Två timmar senare än jag hade tänkt, men jag gjorde det. Benen kändes bra, och långa stunder cyklade jag på utan att egentligen tycka att det var påfrestande för benen. Halvvägs ut till Adelsö är jag försvunnen och lite halvdomnad i egna tankar när en cyklist kommer från andra hållet. När han kommer närmare ser jag hur glad han ser ut. Jag tror han lyssnar på musik. Han tittar på mig med jättesnälla ögon och ler brett, inte för att vara snäll mot mig. För att han var glad. Det var som en energiinjektion! Efteråt var jag förvånad över hur mycket kortare vägen kändes den här gången. Det positivas kraft, helt oslagbart!!!

Övergången till löpningen funkade helt okej, hade ännu lite mer kontakt med benen än förra gången. Känner mig glad att kroppen orkar just nu. Har kvar nåt i luftrören efter senaste förkylningen men det går lättare och lättare att andas. Stel och öm i nacken och har lite känselbortfall ytterst i vänster tumme och pekfinger, det sista blev lite värre under cyklingen, men har gått tillbaka nu. Har hänt liknande förut när jag överansträngt nacken och axlarna. Ska boka tid till en massör, och sen Lisa den fantastiska naprapaten som hjälpt mig bli bra i vänsteraxeln.

Tror jag börjar närma mig vad det här handlar om för mig egentligen. Jag känner mig inte rädd för att misslyckas. Känns det viktigt kommer jag försöka igen nästa år, och sen nästa igen, osv tills jag lyckas. Att jag nu är lika gammal som mamma var när hon gick ner sig i sin depression, att jag nästa år kommer vara äldre än hon någonsin blev, att jag kommer bli äldre än min mamma om allt går vägen. Det är där det sitter. Jag klarar så många saker i mitt liv. Det är inte ofta som jag inte kan hitta en väg ut, eller framåt, eller tillbaka, eller vad som nu kan krävas för att ta mig vidare. Men det jag är livrädd för är att jag någon gång ska hamna i en depression som min mammas. Djup depression är inte en sjukdom man vill bli frisk ifrån, man vill dö. Ingen människa går fri, vem som helst kan drabbas. Jag vill veta att jag har kraft att ta mig igenom en ironman om så krävs för att må bättre igen om jag skulle drabbas så hårt. Enda sättet att överleva är att leva sig igenom det och komma fram och ut ur den, börja leva igen. Jag vill leva. Jag vill vara levande. Det krävs massor med styrka bara för det, och förmåga att vara närvarande i det som är nu. Världen är ingen underbar plats. Den innehåller allt. Att vara en levande människa innefattar alla känslor. Att vara en lycklig människa kanske inte är att alltid vara glad, kanske det är att våga beröras av livet, att leva det, vara närvarande. Som killen på cykel som jag mötte. Han gav av sig själv. Hade han varit ledsen hade jag säkert känt det också, det hade också gett energi för det hade hjälpt mig komma i kontakt med mina såna känslor. Att känna är energi, det är livgivande, som jag ser det i alla fall.