Dag 144
Pass 1: 50 min simning
Pass 2: 60 min löpning
Helt vindstilla när jag kom ner imorse, desto mer stormigt inuti huvet. Har jättesvårt att hitta riktning på det som inte är det här träningsprojektet. Jag har svårt att sortera vad det är jag känner från mina försvar och jag gör mig själv omedveten om sånt som gör mig illa. Vilket alldeles tydligt är en försvarsmekanism så att jag ska klara ta stryk. Är bara lite trött på det. Jag vill kunna säga när det gör ont, fatta när andra gör mig illa och inte bara förstå varför de gör så. Det är jag bättre på. Det här fattar man väl ingenting av, ganska osorterat inne i mig med. Andningen och det evinnerliga räknandet till 80 längder får mig i schack hur som helst.
En kompis berättade härom dagen om en simtränare som ställde till det för sin simmare för att hen skulle vara beredd på vad som helst. Det kunde vara allt från att behöva fixa sin egen hemresa efter tävling, till att tränaren "råkade" trampa på simmaren simglasögon så att de inte höll tätt. Under en stor tävling senare läckte glasögonen på riktigt in vatten, men då var simmaren van att hantera en sån situation så hen simmade vidare och vann dessutom! Som tränare till mig själv är jag bäst på ett hitta hur jag gör dåligt, och jag får obehagskänslor om jag ser mig själv ha skrivit "det här gör jag bra". Jag slår också på mig själv för att jag gör så, och jag slåss mot olika sidor i mig som pressar mig på olika sätt. En sida som jag alltid tänkt är bara negativ, det är den del av mig som inte ger mig själv de bästa förutsättningarna. Ett exempel är att jag har imspray till mina simglasögon, men jag har bara använt den en gång. Glasögonen blir helt immiga efter 20 längder. Jag har övertalat mig själv att det är bra om jag lär mig simma med immiga glas, men då har jag tänkt att så säger jag till mig själv för att jag är lat. Men grejen är ju att jag nu vet att efter 20 längder är de immiga, efter 45 nånting börjar det släppa och sen kan jag se genom dem igen, och jag har övat mig att orientera var jag är och att jag håller riktning fastän jag knappt sett nåt. Jag får inte panik av det. Det är ju bra ju! Tänker att beteendet är en rest från min norrlandsbarndom långt från affärer där man glatt fick ta det som fanns när man skulle göra nåt. Ibland var grejerna för stora, ibland för små. Ville man göra nåt så gjorde man ändå. Är min egen tough love-tränare liksom. Heja mig! (försöker tappert peppa mig på olika sätt, behöver det)
Är fortfarande orolig över vaderna, de känns så där som innan de krampade när jag springer. Utan mycket eftertanke fick jag för mig att jag inte skulle springa med mina kompressionsstrumpor ikväll, utan med korta. Vill prova och se om jag kan härda vaderna mer om jag är utan. Det skulle också underlätta under loppet om jag inte kör med kompressionsstrumporna då jag tycker att vänsterfoten, där jag har min en gång brutna tå, domnar mer med dem under cyklingen än när jag kör utan. Och de kan vara knepiga att ta på vid växlingen. Herregud!, jag funderar på riktigt och på allvar vilka strumpor som är bäst att ha under ett lopp och provar ut det medan jag tränar!!
Här nedanför leker jag i alla fall i ringar precis som jag gjorde som liten, roligt! Ett bra avslut på denna dag och kväll!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar