34 dagar kvar - cykling med övergång till löpning

Dag 132

4 tim 45 min cykling med övergång till 10 min löpning.

Värsta motvinden hittills, men det visade sig vara otroligt effektfullt att ha en vilodag innan ett sånt här pass. Tyckte jag hade bra styrka i benen. Åt en rejäl grötfrukost innan, en panna kaffe och c-vitamin. Tog med sesamkakor för att prova hur jag reagerade på dem, en celsius och energidryck. Framme vid Adelsöfärjan efter dryga två timmar var jag fortfarande mätt men åt två sesamkakor och svepte min celsius. Kände mig inte törstig, men var tydligen det. Sen fyllde jag på typ en gång i timmen. Magen har inte reagerat på något konstigt sätt, och jag hade energi hela vägen. Har sällan med mig energipåfyllning, men jag kommer ihåg förra året i Vansbro, och även under andra lopp, att verkligen kunnat känna att jag fått ny energi. Lite som att få några extraliv. Kunde inte känna det nu. Lugnare tempo i och för sig.

Växlingslöpningen gick mycket snabbare än tidigare, antagligen tack vare att jag blev mer och mer förbannad under cyklingen över att det blåste så jävligt.

Idag har jag funderat en hel del på vad är det som har gjort att jag fortsatt kämpa? Jag har i åratal känt mig helt ensam, och har också gjort mig ensam med det som gjort ont i mig. Det har varit mer än jag orkat. Människor brukar säga att det är någonting större än en själv man kämpar för, det är där man hittar mening. Vad har det varit för mig? Jag vet inte, har mest sett meningslösheten med alltihop. Så slår det mig att nånting jag alltid varit tacksam för att det hände mig, är att det var jag som hittade mamma. Jag och min bror bär samma sorg, efter pappas död, farmors och mormors, månaderna innan och efter. Vi delar samma smärta. Jag känner hans, han känner min. Tusen gånger hellre att jag bär erfarenheten av att hitta mamma död än att han skulle behöva göra det, och från då och fortfarande skulle jag aldrig vilja göra något som skulle orsaka honom mer smärta. Det är värt all kamp. 

Jag gick en teaterkurs en gång där vi deltagare skulle fejka att vi var kära i varandra. Ledaren instruerade att vi i par skulle stå en lång stund och bara se varandra i ögonen medan man mantrade någonting liknande "jag ser din smärta, du ser min, vi är lika, med dig kan jag vara mig själv, och det är okej" typ. Nu är jag ju inte kär i min bror såklart, men jag tänker att det handlar om kärlek, kontakt. Det man kämpar för, som är värt att kämpa för. Det som är större än en själv, är kärlek. Det är i smärta vi möts, där knyts våra riktiga band, och är man lycklig nog att ha familj, eller en vän, någon som man känner med, som får en att känna, då har man en livlina som kan hjälpa. Min bror är en av mina starkaste. Jag har haft tur i mitt liv. Ju mer jag har vågat släppa in andra, desto djupare band upplever jag i kontakten. Jag har inte många nära vänner, men de jag har bär jag med mig varje dag vare sig vi pratar eller inte. De får mig att gråta och skratta, bli arg ibland, jag känner med dem och de ger energi i mitt liv, och både när jag behöver det och inte gör det all skillnad i världen att de finns i det.

Kroppen känns bra, men tankarna hoppar fram och tillbaka, och jag tvivlar på hur det ska gå. det tar sig olika uttryck. 

Jag är mer och mer förvirrad, pinpointar det värsta jag har framför mig innan den 20 augusti. Dagens pass var ett sånt pass. Bara det att det inte skulle ha varit idag, det egentligen ligger två veckor fram i tiden... Nu när det ändå blev gjort, får jag helt enkelt göra det igen. Eller så har jag via självskrämsel gett mig själv möjligheten att göra ett ännu en kvart längre distanspass som längsta cykling då om två veckor.

Vågar inte heller gå tillbaka och kolla vad jag egentligen har skrivit. Brukar göra det vanligtvis. Jag är en skrivande människa, det är så jag brukar jobba. Skriva, och skriva om. Nu är jag orolig att det ska väcka självförakt. Det är ett av mina tuffaste motstånd. Känner instinktivt att jag måste hålla mig undan. Jag hoppas bara att det inte kommer ut för mycket skit. Å andra sidan kan jag inte bedöma det. Beroende på hur jag mår kan allt jag får ur mig vara värdelöst. Jag dras som en fluga till skit att hitta saker att nedvärdera mig själv med. Vill inte göra det.

Beundrar alltid de här hästarna när jag cyklar förbi. I en stor hage står de alltid tillsammans på bästa platsen. Stronger together.

Älskar att titta på den här rabatten på motsatt sida vägen om Drottningholms slott. På våren blommar där röda tulpaner och nu rosor. Färgerna får mig att känna värme och lycka.