25 dagar kvar - cykling

Fin morgon

Dag 141

90 min cykling

Naprapatbesök

Trodde jag skulle vara helt mör i benen efter gårdagskvällens löpning, men kände mig ovanligt fräsch. Det gick inte så fort, men stadigt. Fick en ny sensation i benen när jag fick mjölksyra i dem. I vanliga fall brukar den liksom "rinna undan", vet inte riktigt hur jag ska förklara det. Men nu kändes det som om benen expanderade, blev större och rymligare, när mjölksyran släppte. En mer energigivande känsla. 

Kl.11 hade jag naprapattid för att kolla upp låsningen mellan vänstra skulderbladet och ryggraden. Hon masserade och satte lite nålar, sen grejade hon med vänster sätesmuskel som bråkar när jag springer längre och vänster vad som jag har lite trubbel med. Utsidan höger skulderblad fick också känna av lite, men helhetskänslan är enorm tacksamhet att kroppen känns så pigg och rörlig som den ändå är. Ska dit igen dagen innan jag åker till Kalmar och göra en koll. Känns bra.

Går på ridskola den här veckan, mån-tor. Det är så roligt! Otroligt häftigt att försöka hitta hur man kommunicerar med en häst. 

Hade en för stark reaktion på en händelse mellan två av mina barn idag, jag höjde rösten alldeles för mycket, blev arg. Bad om ursäkt sen, det var så dumt. Det är en viss typ av situationer som jag kan ha svårt att hantera. När någon får en, som jag upplever det, orättvis anklagelse, till exempel om man råkat göra något mot någon annan/eller inte alls men anklagas att ha gjort det, och med vilja. Illvilja med andra ord. När det blir såna situationer är det som att hela mitt rättvisepatos går igång på alla cylindrar och jag vill försvara den som blir anklagad. Jag kunde inte försvara mig mot min farbror då han anklagade mig för det ena med det andra. Jag kom aldrig undan med nåt, och mina intentioner sågs oftast vara elaka och onda. De var aldrig det. Jag var oerhört medveten om att jag inte hade en självklar plats i min nya familj. Att jag skulle kunna bli utkastad om jag inte gjorde rätt. Jag var ett fosterbarn, helt beroende av mina fosterföräldrars goda vilja. Det var en ny stad, jag kände ingen annan, hade ingenstans att ta vägen. Jag försökte smälta in på alla sätt jag kunde, försökte läsa av hur man skulle bete sig. Men det fungerade inte så. Jag var ett fosterbarn på nåder. Hur försvarar man sig då? Nu kan jag i alla falla försöka jobba med att förlåta mig själv för att jag reagerar för starkt i situationer som påminner. Men det är jävligt att det kan fortsätta drabba, och de jag älskar mest.