Dag 138
50 min simning, 2000 m
Tröskeln att komma i vattnet på morgonen känns som den håller på att bli lägre, samtidigt som jag också börjar se slutet på den här träningsperioden och jag börjar också förbereda mig på att jag kan få en rejäl dipp efter Ironman är över. Jag kommer inte att kunna upprätthålla den här typen av träningsintensitet när jag börjar jobba igen, så hur gör jag för att inte behöva gå ner så mycket på endorfin och dopaminpåfyllningar som jag nu får? Min första plan är att jag ska träna kortare och intensiva pass. Mest för kul, för att inte bara hålla på och kontrollera mig själv och för att få ny energi input. Men också för att det brukar ge mig glädjekickar när jag får köra skiten ur kroppen, det är som att all eventuell dålig energi som jag kan ha sugit åt mig på en dag svettas ut och försvinner. det är en så otroligt skön känsla!
Jag är ganska trött. Sover inte så bra, och kroppen gnisslar lite. Vänster överarm, vänster vad, mellan ryggraden och vänster skulderblad... Men den orkar träna helt okej. Beslöt ändå att flytta dagens löppass till imorgon bitti och bara umgås och leka med vänner, det ger så mycket extra styrka. Så planen är att jag vaknar stärkt och i toppform imorgon!
Pratade med en kompis om gårdagens äventyr med Stand Up Paddling. Berättade att jag kände mig så otroligt lycklig. När vi pratade kom jag på att jag väldigt länge inte gillat att vara ute på vatten. Jag vill kunna stiga av och gå iland. Har kunnat bli ordentligt stressad i vissa båtsituationer, sådär så att jag inte lyckats dölja det. Som jag nog oftast lyckas med i andra stressituationer. I alla fall kände jag ingenting av den känslan under hela färden. Jag tyckte bara att det var underbart och härligt och roligt och utmanande och spännande och intressant och jag ville lära mig mer, möta fler vågor, känna hur jag skulle göra för att parera dem utan att falla, hitta hur jag skulle paddla för att ta mig åt det håll och i den fart jag ville. Jag var på äventyr, istället för i en potentiell katastrof. Det var en helt underbar känsla av frihet. Frihet från en rädsla som jag inte behöver. En rädsla som hindrar viljan att vilja utvecklas, lära och uppleva, att njuta av äventyret. Det handlade inte om några halsbrytande våghalsigheter, men det gjorde mig väldigt lycklig att jag hade känslan av att vara mitt i och försöka surfa på vågorna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar