Dag 143
60 min cykling
Kom iväg på kvällen. Kroppen känner av att jag också gått fyra dagar på ridskola. Utsidan höfterna, insidan låren, magen, och vaderna tror jag. Hoppas jag. Hela baksidan vaderna på båda benen hade det rätt tufft igår kväll när jag sprang. Lite liknande feeling som på womens health marathon i våras då jag de krampade. Det gick inte så långt nu, men de var kraftigt ansträngda. Om det är pga av extra belastning för att jag ridit är det ingen fara. Annars känns det inte så kul. Kanske att jag inte har uthålligheten som krävs i de musklerna... Då kommer löpmomentet att gå åt fanders.
Jag har kommit till något slags vägskäl i alla tankar som irrar runt medan jag gör mina pass. Börjar känslomässigt vara mer i ilska än sorg. Det är jag glad för. Ilska har mer kraft och utåtriktning, och jag kommer behöva den energin. Kanske är det för att loppet närmar sig. Eller också är det för att jag börjar närma mig något som bränns inuti. Jag är bra på att undvika det som bränns, sånt som kan göra ont. Samtidigt som jag är bra på att driva mig själv att ta itu med saker som gör ont, för att jag vill må så bra jag kan. Jag är inte snabb, men jag har en stark vilja. Det jag drog på längst innan jag började bearbetade det var hur jag blev behandlad psykiskt av min farbror. Jag undvek det genom att inte ge det några ord över huvudtaget. Då kunde det kännas som att det inte hade hänt. Men det hände, och jag tog stryk av det. Jättemycket stryk. Vad jag gråtit över men inte ännu rest mig ur är dagarna efter mammas död. Samtalen över min och min brors huvuden. Fokus var på min bror. Vem som skulle få ta hand om honom. Min upplevelse var att ingen valde mig. Min farbror ville ha med sig min bror, men inte oss båda, så samtalen kretsade kring honom. Ironiskt nog blev det ändå jag som i slutänden följde med. De dagarna och nätterna när jag inte visste var jag skulle ta vägen, när jag kände och förstod att jag inte var ett självklart val för någon i min släkt, hur har det format mig? Att inte vara ett självklart val är ett hellhole, det klarar man bäst om man undviker, inte låter sig beröras. Då gör det ingenting om man inte är älskad. Det går bra tills det bränns, då brinner man upp och måste lära sig resa sig ändå. Fan! Hade jag varit en av de vuxna hade jag tagit hand om mig, omedelbart!! Jag hade hållit mig natt efter natt efter natt tills jag kände mig lugn och trygg igen. Jag hade älskat mig, de dagarna behövde jag det mest av allt. Så mycket att jag trettio år senare har svårt att se klart, att jag fortfarande kan ha en sån längtan efter att få vara hållen. Att kunna vila.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar