Dag 122
15 km, mest terränglöpning.
2000 m simning, första gången med ganska mycket vågor.
Klarade springa hela eldgarnsörundan utan alltför många självkritiska anmärkningar på min svaghet. När jag i höstas verkligen var svag, sådär så att jag verkligen behövde låta mig gå/springa/gå för att hjärtat började rusa och jag inte hade ork i kroppen, då satte jag som ett slags drömlikt mål att jag ville kunna springa runt hela ön. Det kändes omöjligt, sånt jag aldrig skulle klara. Jag kunde inte se det framför mig att jag skulle kunna känna den orken i kroppen någonsin. Nu tar jag mig runt. Nu skulle jag vilja komma till att orka leka mer med tempoväxlingar och verkligen kunna använda mig av den kuperade terrängen och de olika underlagen. Drömmer försiktigt åt det hållet, känner också "easy come, easy go" och tänker att jag kanske inte orkar alls nästa gång. Muskelminnet av kraftlöshet har jag svårt att få bort, men varje gång jag gör och genomför bygger jag också ett annat muskelminne. Det fascinerar mig oerhört att jag känner mig ganska stark. Tycker att jag borde känna mig svag, vet inte varför. Kanske för att träningsmängden är mer massiv, att den borde vara nedbrytande. Men jag känner att jag orkar, och jag är inte helt slut efteråt.
Det är något med mina tidigare förkylningar som inte vill släppa greppet riktigt om det sista i näsa och hals. Det påverkar endel. Vet inte riktigt vad jag kan göra åt det. Har inte ont någonstans men vänster vad blev lite retad under löpningen och vänster axel under simningen. Får se hur det känns imorgon.
Simningen gjorde jag strax efter löpningen för att få ihop resten av dagen. Den här gången crawlade jag direkt, och det gick bra!! Hittade direkt ett lugnt tempo som funkade att vänja mig vid vattnet och simmandet med, och mot slutet hade jag ganska bra flyt. Det var rätt stora vågor ute, tidigare har det varit i princip vindstilla. Det var häftigt att fysiskt försöka läsa av och forma sig med vattnet och hitta tajmingen på andning och simtag.
Som efter varje genomfört pass nuförtiden är jag glad att jag klarat mig igenom dagens. Det är en utmaning varje gång. Mest inför, men också bitvis under tiden. Långa ensamma löppass och simpassen är värst, stolt att jag gjorde två såna idag, innan lunch.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar