Dag 139
70 min löpning
Vi gav oss ut vid 8.30, men det var redan rätt varmt. Inga moln. Valde att springa runt Eldgarn även om det skulle ta oss tio minuter längre än vad som stod på schemat. Jag var stum i benen, och allmänt för trött. Vi sprang åt andra hållet mot för vad vi brukar för att variera oss. Det gjorde då också att solen föll över rötter och stenar från ett annat håll än vanligen. Jag kände inte vägen lika väl, och det sammanslaget med att jag inte var helt topp gjorde såklart att jag stöp i backen för att jag inte orkade hålla fokus hela tiden. Första gången snubblade jag på en sten och slog i höger knä på en rot och vänster höft på jag vet inte vad. Smällen var så pass stark att jag inte visste om jag sabbat alltihop. Men smärtan klingade av och försvann efter ett tag, tack och lov! Sen stöp jag framlänges en gång till, och Jenny min krigare till vapendragare och vän som omtänksam frågar hur det gick får höra Belsebub svara med kväst demoniskt avgrundsaggressiv röst "Det gick bra!!"
Jenny lade direkt fram en strategi när jag föll första gången, strök på mig och kollade hur jag mådde, föreslog att vi skulle gå lite och sen köra vidare på det sätt som behövdes. Lät hur lugn som helst. Jag, jag stängde av klockan innan jag kollade om jag kunde stå. Jag är så tacksam för mina vänner som på olika sätt alltid stöttar mig.
För varje dag som går och Kalmar närmar sig blir jag lite mer medveten om hur lite som skulle krävas för att allt skulle gå om intet. Hur skört det är alltihop. Egentligen är det ju precis samma sak med livet, varje dag. Men det tänker man inte på. I alla fall inte jag. Skulle inte klara det tror jag, att hålla ett sånt fokus utan att snubbla
Carpe diem funkar bara med tveklöshet, inte dumhet, vaken tveklöshet. Att ta steget fullt ut. Göra rörelsen inifrån kärnan ut ur kroppen. Att vara i kontakt med omgivningen man är i och lyssna på vad den säger. Stenar och rötter på stigar lika som vatten som Bruce Lee pratade om, "Be water my friend"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar