39 dagar kvar - cykling

Dag 127

90 min cykling uppdelat på 60 min landsvägscykling på förmiddagen och 30 min Lesmilles sprintpass på kvällen.

Samma upplägg som jag provade för två veckor sedan. Kändes stabilare i dag, även om jag var tvungen att stå ett tag utanför bilen efteråt innan jag kunde köra hem för att jag dels eftersvettades, dels verkligen övervägde att kräkas.

Känner mig så tacksam över att jag börjar känna mig starkare. Jag har verkligen längtat efter det, och jag vet hur lätt det kan försvinna. Jag är stolt att jag ännu en dag lyckats följa mitt program och att jag gör vissa förändringar som pressar mig ytterligare, men att jag i alla fall än så länge, lyckas hålla mig inom ramarna för vad som bygger mig istället för bryter ner.

Jag har börjat lägga märke till att jag använder tacksamhet som drivmedel. När det är jobbigt poppar det upp en viss typ av tankar som gör mig uppmärksam på saker som är positiva i mitt liv, men som jag vet inte är det i en del andras som jag känner. Är på gott och ganska ont inpräntad med att det alltid finns människor som har det värre, att man ska vara tacksam, att ingenting är en självklarhet, och den jobbigaste, att klarar man sig själv kan man överleva utan andra. De fyra pelarna är de jag håller mig i när det blåser. De hjälper mig att bli starkare och de kan också hålla mig borta från andra så att jag blir skörare, även om jag i stunden nog tror att jag är stark.

När jag var liten lekte jag under några år väldigt mycket med ett lite yngre barn som bodde i närheten. Jag var hemma hos henne ofta och länge, och jag minns mycket från den familjen. Min kompis kommunicerade känslor, men annars var hennes språk annorlunda. Familjen hade en stor plansch med olika symboler som betydde saker och via den pratade de med sitt barn, och de hade en massa jätteroliga och annorlunda leksaker, och min vän hade en efter hennes kropp specialgjuten vagn. Min kompis var gravt förlossningsskadad. Hon var med andra ord frisk fram till att hon föddes, då hon av någon anledning fick syrebrist och blev gravt hjärnskadad. Jag tyckte väldigt mycket om att vara hemma hos dem och var med i deras vardag. Mamman var jättesnäll och lärde mig jättemycket om hur det var att sköta min kompis och jag fick gärna hjälpa till. När hon dog i sviterna av en förkylning i 5-6 årsåldern bjöd hennes mamma och pappa över mig för att berätta om vad som hade hänt och hur det var. Jag var inte gammal men jag förstod redan att livet är så orättvist och smärtsamt. Bara några år innan dog ett annat barn i huset bredvid, en annan väns syster. Hon var född frisk, men fick leukemi. Den flickan fick aldrig heller börja skolan. Jag minns mest hennes ledsna föräldrar. Mammans ögon hade alltid kvar en slags hinna av sorg efter det. Deras hem luktade så gott och var så vackert, och de hade en korg med utklädningskläder som var underbara och ett bokmärke på ett rokokopar uppsatt på väggen bredvid ett piano, och de prenumererade på tidningen Vi. Pappan var så snäll och trollade fram pengar från bakom ens öron och deras liv skulle ha kunnat vara bara underbart, men också de levde med sorg. Inte långt från båda dessa hem levde jag lyckligt förskonad. Det gick inte att värja sig från livets brutala orättvisa och smärta. På nåt vis tror jag att det lärde mig att se det jag har som fungerar, som är bra, så att jag när jag själv känner av orättvisan och smärtan brukar jag kunna få tag på vad jag också är förskonad ifrån. Det finns mycket att vara tacksam för, det håller en uppe.