37 dagar kvar - cykling

Dag 129
90 min cykling

Rätt trött idag efter gårdagen. Småstel, men det gick över efter ett tag på cykeln. Tog det medvetet lugnt, vill verkligen hålla hela veckan. Se till att jag gör alla pass, att jag orkar. Hästarna på bilden är från Kungsberga ridskola där min dotter rider. Om någon vecka ska jag också prova på under några dagar, ska bli jättekul! Passar precis lagom med att träningspassen då börjar vara delvis lite kortare.

Är förundrad över att jag tillåter mig själv skriva att jag är stolt och glad över saker jag gör. Brukar inte ge mig själv det utrymmet. Mitt fokus brukar ligga på vad jag skulle ha kunnat göra bättre, mao var det inte gott nog det jag gjorde. På något sätt har upplägget med att träna en viss tid istället för antal km lärt mig någonting bra. Att göra är tillräckligt, det är inte presterandet som är det viktiga, utan att göra, utöva. Att göra tiden tränar kroppen. Det är inte så att jag inte pressar mig ändå, men 

mer för att möjligheten finns. Det är inget krav, mycket lättare att få lust då. Det har varit ett trixande från början med att få till träningspassen tidsmässigt. Varje enskilt pass har varit en utmaning, och varje genomfört en seger. I 129 dagar har jag utmanat, tvivlat och sett till att lyckas med saker. Om och om igen, samma procedur. Jag tror inte, jag tar mig iväg, jag gör, jag inser att jag kunde, jag tror inte, jag tar mig iväg, jag gör, jag... Jag vill tro. Jag vill känna tillit. Jag vill stå stark med öppet hjärta, klarar man det, klarar man lätt en ironman.

Den här tjejen tror. Hon såg ett rep, och så klättrade hon. Varför skulle hon inte kunna?