Dag 120
2000 m simning.
Ny vecka och tacksamt nog fint väder denna simdag också. Har haft två vilodagar från simningen, det känns! Mycket lättare idag. Gjorde 25 m bröstsim först, försöker hitta sätt hur jag ska kunna hålla mig lugn i början så att kroppen vänjs in på vad den ska göra och inte spänner sig så som den gjort. Kunde sen ganska snabbt hitta en bra rytm och passet gick 5 minuter fortare än sist, och dessutom gick det bra att räkna längder och simma på. Lyckades inte tråka ut mig själv, eller snarare, lyckades vara så närvarande att det flöt på.
Jag är väldigt tacksam att tränandet fortfarande funkar. Att jag gör det jag tänker att jag ska. Med flera andra saker händer ingenting. Men att jag tränar gör att andra saker kan slinka med på endorfinruset. Skulle jag helt lyssna på mig själv skulle jag kunna sitta och stirra tomt framför mig ganska så länge känns det som. I vanliga fall har jag rätt hög energi, jag vill mycket saker och jag gör mycket. Jag saknar det. Mitt hjärta är trasigt och jag har inte utrymmet i min vardag att gå igenom den sorgen i någon vidare takt. "Jag måste fungera". Fast jag vet att det är en motsägelse är det precis så jag gör, jag sätter mig själv på sparlåga och det tar så mycket energi att jag kan bli alldeles kraftlös. Jag brukar vara nyfiken, vilja göra saker, ha massor med olika projekt på gång. Men jag är mest tacksam om jag fått något gjort. Det är lite av ödets ironi att jag känner min egen sorg som djupast i år. Levnadsåret som tog död på mamma. Jag förstår att det är så, min kropp förstår att det är så, men jag tycker inte om det, och jag längtar tills nästa år då det här dragit förbi, jag har levt mig igenom det och kommer stiga upp ur askan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar