Dag 126
Vilodag.
Målat. Pappa var målare. Han startade sin målerifirma som 15-åring och min faster har i alla år sparat annonsen som sattes in i tidningen. Fick den nu i våras i samband med hennes begravning. Pappa lärde sig yrket genom att göra, han tog sig fram av sin egen kraft. Det är så många saker med honom som jag älskar, och jag kände mig älskad av honom. Han lärde mig dansa och jag fick slå honom i magen det hårdaste jag kunde. Han trodde på mig och sa till mig att världen låg för mina fötter, att för mig var allt möjligt. Det spelar ingen roll om det är sant eller inte. Det som har haft betydelse för mig är att jag trodde på honom, och att han faktiskt sa sånt till mig och att det kändes sant. Det fanns kärlek och stolthet i hans ord. Det var det jag hörde.
Jag minns inte om det var den sista sommaren, eller den innan. Av någon anledning är jag ute och cyklar ensam. En bil kommer med hög hastighet precis när jag cyklar över ett övergångsställe, det är så nära att han kör på mig att jag halvt ramlar av cykeln. Efteråt skakar hela kroppen på väg hem. Jag vet att pappa är hemma, men hittar honom inte först. Han ligger och sover i min storebrors gamla rum. Varför sover han där? Jag väcker honom med panik i rösten, gråter och berättar om att jag nästan blev överkörd. Det enda han svarar är, "Men det blev du ju inte." Sen vänder han sig om och sover vidare. Sista året förändrades han. Jag undrar hur många år han hade huvudvärk utan att söka för det. Hur länge hans hjärntumör påverkade honom. Gjorde honom trött, påverkade balanssinnet... vad mer?
Sommaren -84 fyller pappa 40 år, det är ett år innan han dör, någon tumör vet ingen om. Vi har gäster från Finland på besök och sitter ute på altanen vid baksidan av huset. Jag har på mig min nya t-shirt som jag fått beställa ur Halénskatalogen, den är vit med kort ärm, båthals och har en glitterdekorerad tiger tryckt på magen. Den är underbar. Pappa kommer ut, tar mamma om midjan vänder henne till sig och säger "Nu vänder det, nu kommer det att bli bra igen.". De pussas, jag tuggar tuggummi och ser på. Solen skiner. Det har varit svåra tider, lågkonjunktur och pappas företag gick i konkurs för några år sen. Han hade startat upp ett nytt och börjat bygga på det.
40-årsfesten hölls sedan på ett veteranbilsmuseum i en liten by utanför Strömfors, tigerglittret försvann i första tvätten och ett år senare fotograferar mamma honom tillsammans med hunden på gräsmattan två meter bort. Då har läkarna försökt operera bort hjärntumören, och de har tagit bort en bit av skallbenet på hans vänstra sida för att minska trycket på hjärnan. Man ser hur pulsen slår genom hårstubben och allt eftersom dagen går blir där en svullnad. Han är hemma en eftermiddag, aldrig mer.
Jag har inte så många minnen kvar. De jag har spelas upp om och om igen. Kanske jag skriver om dem flera gånger. Jag vet inte. Varför minns man vissa saker och inte andra? Varför minns jag att jag som barn en gång hoppar rep på gatan bredvid de två björkar i utkanten av tomten som mamma berättade att de planterade till minne av sitt bröllop, att jag tittar på björkarna och funderar på hur det skulle kännas att vara föräldralös? Den dagen sken solen också, det var en varm sommardag, en sån där som känns så trygg att ingenting kan hända.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar