Dag 124
2500 m simning
70 min löpning
Tidig morgon som gav möjlighet att skaffa extra god frukost till mig och mina två äldsta barn. Sol och varmt idag också. Klockan hade hunnit bli efter 11 innan jag kom mig ner till stranden för att simma. Höll på att vända halvvägs då jag såg att det kommit några badgäster. Känner mig inte helt bekväm med att simma fram och tillbaka i en timme med en massa folk som sitter och tittar på och undrar vad jag gör och varför och hur jag gör det, och sen våtdräkten på det mitt i högsommaren... Bet ihop och gick ner i alla fall. Mot slutet av mina 80 längder hade några barn och vuxna börjat simma och hoppa i på det djupa där jag simmade, men fortfarande inte så många. Nästa gång jag simmar kanske det kommer att vara fler badgäster, eller värre väder, eller att jag har en superdålig dag, eller att jag inte hinner, så jag passade på att simma 20 längder till. Jag vill ju känna mig bekväm med att simma långt, och den viljan var tack och lov starkare än den som inte ville bli iakttagen. Jättenöjd med att jag har en positiv grunddrivkraft i mig. Att det jag innerst inne vill, när jag lyssnar ordentligt, är bra saker, konstruktiva sätt att hantera situationer. Sen att jag håller på med en massa mindfucks som ställer till det för mig så att jag måste brottas nästan hela tiden medan jag gör det jag vill... det är en annan sak. Men de blir också bättre.
Innan jag började bearbeta min historia fick jag hjärtklappning om jag körde om en bil, vet inte varför det kändes livsfarligt. Jag hade oerhört svårt att vara i samma bil som min familj för att då skulle vi kunna dö. När jag åkte tillsammans med min bror kunde jag aldrig slappna av, jag såg löpsedlarna framför mig "Olycksdrabbade syskon omkomna i svår trafikolycka". Jag avanmälde mig till grottforskningen jag ville åka på som tonåring, då jag insåg att jag kanske skulle kunna få panik djupt nere i nåt berg och inte kunna ta mig upp. Av samma anledning slutade jag drömma om att ta dykarcertifikat, tänk om jag fick panik långt nere under vattnet och inte kunde ta mig upp. Fallskärm... rakt ner. Nej, inte att tänka på. Drömmar som jag hade som barn raderades en efter en och kvar blev mina rädslor projicerade på människor i fordon. Jag är inte längre rädd i bilar. Jag har respekt för dem, och det ska man ha, men den överdrivna rädslan är borta. Omkörningar är inga problem alls och jag tycker om att köra bil. Märkte förra året när jag gjorde flera hinderlopp att jag inte har så många rädslor kvar. Jag är inte dumdristig heller, jag kollar in hur andra gör och är det något jag tror att jag kanske skulle kunna klara så provar jag. Det är jag stolt över. Bilderna av mig själv panikslagen i en miljö som jag inte kan ta mig ur bleknar alltmer och drömmarna om vad jag skulle vilja uppleva känns starkare. Att få känna så gör alla års slit med att bearbeta mina erfarenheter värt det. Jag har vågat utsätta mig för den smärta, sorg och vrede jag känt när jag förlorade pappa och mamma, när jag trodde att jag skulle förlora min bror. Jag har vrålat, slagit och skrikigt för att få ur mig den förnedring jag fick uppleva istället för omhändertagande. Jag har kommit i kontakt med den kärlek jag fått i min barndom, och av de som tog hand om mig, och jag har hittat till att hålla om mig själv. De resorna har varit de mest utmanande hittills i mitt liv och jag gjorde dem. Det var som panik i en trång grottgång 150 m under marken, slut på syre alldeles för långt ner under ytan, fritt fall utan fallskärm från ett flygplan högt uppe. Att bearbeta mina upplevelser har gjort mig mycket lugnare, och mycket mer levande. Jag har nog en hel del kvar att gå igenom, men jag har också kommit en mycket lång väg. Så tacksam för min faktiskt stenhårda inre vilja att sträva efter att må bra och få leva ett så fullödigt liv som möjligt. Tack livet för det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar