Dag 131
Vilodag
Kunde inte sitta still, det rör sig en massa inuti. Tog en promenad. På vägen passerade jag ängen ovanför. För några dagar sedan körde jag förbi där. Ängen ligger precis i en liten uppförsbacke, och sen kommer en kurva. En bil står parkerad mitt i uppförsbacken på den smala vägen, och kutryggigt hukad ibland blåklinten står en gammal man som redan hade ett stort fång blå blommor i en handen. Jag berättade om händelsen för min löparkompis och hon sa så fint "han visste att han behövde mer blåklint i sitt liv".
På morgnarna när jag simmar kommer ett äldre par ner till stranden. Mannen är alltid först i, och först ur. Kvinnan simmar längre. De pratar om temperaturen på vattnet, och de hittar alltid något att säga om varför simturen är värd det. Han sitter sen på bänken uppe på stranden och väntar på henne. De vet att de behöver varandra, och vatten att simma i om morgonen.
Jag behöver kunna vara i lugn. Det är som att min defaultinställning varit på red alert så länge jag kan minnas. Överlevnad. Tre steg före, och förberedd på allt. Ett ständigt energipåslag som gör att jag har kunnat rodda med tusen och en saker samtidigt. Vad som helst bara jag inte behöver känna efter. Det är annorlunda nu. Känner ganska väl mörkret jag bär på, är inte rädd för det längre. Men jag är obekant med att vara i lugn, att känna in min egen takt, eller rytm. Som i simningen. Att känna att jag flyter tillsammans med vattnet, att lyssna in och hitta rörelsen och andningen som gör ett flyt. Jag är bra på att forcera, fortsätta framåt, fokusera, åtgärda, hitta lösningar och gå vidare. Det är bra saker. Men att veta att man behöver mer blåklint i sitt liv och stanna upp för att plocka dem, det är en skatt. Min löparkompis kallade det för att vara härvarande, hon hade hört det någonstans. Fint.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar