Det är ett litet spöke där i vattnet som tittar in i kameran...
Dag 140
Pass 1: 50 min simning
Pass 2: 60 min löpning
Tröskeln för att ta mig ut och simma blir allt lägre, det känns bra. Dividerar endel med mig själv de 20 första längderna, sen är det som att jag bara gillar läget och simmar på, tänker inte så mycket. När jag simmat hälften blir jag lite glad, och vid 55 längder börjar jag vara riktigt positiv, "nu är det snart bara 20 längder kvar, det är ju ingenting". Skulle gärna vilja förlänga känslan av optimism ända till början av passet. Få bort känslan av att jag inte vet om jag kommer klara det jag har framför mig.
Jag och Jenny åkte till Träningsverket och mötte upp Eva, sen sprang vi tillsammans och avslutade med ett kvällsdopp i Evas pool. Kroppen känns starkare än jag tror att den är. Flåset hyfsat bra också. Har mest problem med min inställning till mig själv och vad jag tror att jag klarar av och inte, även om det också blivit fundamentalt mycket bättre jämfört med i vintras. Jag känner mer att jag orkar nu än vad jag upplevde då. Jag fick den fina stenen på bilden av Eva. Den träffar rätt precis där skon klämmer, blev jätteglad och rörd. Jag lever ett gott liv, igen och alltid så tacksam att jag har så fina vänner.
Andra dagen med huvudvärk. Har också känt av lite yrsel och illamående. Det sista framför allt nu ikväll efter sista passet. Vet inte om jag lyckats dricka tillräckligt mycket vätska, och mina mattider har varit lite upp och ner. Äter dock meste hela tiden tycker jag. Hungrig jämt! Det kommer och går att jag har ont i mellangärdet. Känner igen det från min tonår. Då satt ångestkänslorna mest där. Samtidigt som jag också nu på sistone börjar få mer kontakt med ilska när jag tränar, som ger mig mer kraft än när jag springer omkring med tårarna i halsen hela tiden, och jag börjar hitta mer och mer till att kunna känna lycka och glädje ända inifrån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar