Dag 146
5 tim cykling med övergång till 10 min löpning.
Nu är det tyngsta passet avklarat. Jag borde vara euforisk, men jag är fortfarande liksom lite arg. Benen var stumma som trästockar typ hela passet. När jag startade var de helt klena och jag fick mjölksyra av ingenting. Efter 20 minuter blev det lite bättre i alla fall. Verkar ha samma uppvärmningstid för benen på både cykling och löpning. De första 20 min är värst när jag springer också. Ska försöka ta itu med att göra lite yoga innan cykling och löpning och se om det blir bättre.
Strax innan Adelsö var det blod över hela vägen. Vid vägkanten låg ett råddjur slitet i stycken, antagligen har det dragits med en bit. Såg ut så. Ett ögonblick är allt som krävs och sen är allt förändrat.
Sista 45 minutrarna hade jag så ont i nacken och axlarna att jag bara ville skrika, och mina knän gör ont. Som om jag skulle ha ramlat på dem ungefär. Det har aldrig känts såhär tungt förut. Den lilla löpningen var lika tung den, men gick så mycket fortare än det kändes som. Jag tror inte det här passet skiljer sig nämnvärt från det förra långa, ändå känns det värdelöst. Hade i och för sig inte ont i kroppen på samma sätt sist heller. Knäna gör fortfarande ont nu flera timmar senare. Nacken och ner över ryggen också. Det här var ju inte ens i närheten av hela sträckan. Tänk om jag kommer känna mig såhär? Värre än såhär? Springa ett marathon på det...
Glad att jag gjorde det. Det var ett utmärkt pass att få öva på att fortsätta framåt och bara fortsätta och fortsätta och fortsätta. Jag börjar känna mig ganska övertygad om att jag biter ihop och håller fokus även när skulle vilja lägga mig ner. I samma takt som ge upp-kraften försöker få mig att sluta, med samma styrka börjar en ilska växa, och tack och lov verkar den bli starkare och starkare ju tröttare jag blir. Det gör mig glad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar