19 dagar kvar - simning

Dag 147

50 min simning, 2000 m

Jag redigerar mig. Brukar inte det. Inte så här mycket. Raderar och skriver om. Allt blir skit. Bara för att min inre känsla känns skit.

Har ont mellan skulderbladen, höger axel, nä faktiskt båda axlarna. Gick bra att simma ändå, kändes mer efteråt. Har ingen lust med nånting. Mindre än 20 dagar kvar. Känns som det går utför, det är bara en känsla, och jag tror nog inte det egentligen. Alldeles strax kortas passen och jag kommer få tillbaka min ork. Jag har ont i lederna. Har svårt att hålla mina gränser mot andra, dras med i negativa tankar och känslor. Vet inte vad jag ska hålla i mig i. Jag har vänner som tycker att jag borde avgränsa vad jag tar in. Jag tycker att jag ska lära mig hantera. Men det är mycket jag tycker att jag ska lära mig, och jag ska göra alla mina pass till punkt och pricka eller bättre. Ta hand om barnen, måla färdigt huset, ordna inomhus, sortera upp gamla grejer, ordna med mina studier, försöka fatta hur allt hänger ihop. Varför vi gör som vi gör, varför jag reagerar som jag gör. Undrar om jag någonsin kommer tycka att jag duger som jag är, att det kan vara okej för mig att inte alltid orka ta skit när den kommer. Att jag kan få vila. Att jag kan få istället ibland. Mamma kommer inte komma tillbaka hur duktig jag än är. Inte pappa heller.

Det tog många år innan min kropp accepterade att de var borta. Om jag inte hade hittat mamma, tagit emot dödsbudet om pappa, så hade jag säkert fortfarande haft de drömmar som jagade mig på nätterna de första åren. Eller snarare drömmarna där jag jagade dem. I mina drömmar levde de fortfarande, de hade bara rymt, gått underjorden och bodde istället i en storstad, kanske Stockholm. Jag kunde gå på en gata och plötsligt se dem bakifrån Jag vet inte om de såg mig, men jag följde efter dem. Jag tror att de gick och jag sprang. Oftast slutade jakten med att jag sprang efter dem upp i något trapphus med många långa vindlande trappor, in i en lägenhet med sängar över trösklarna till alla rum. Precis när jag skulle kunna ta tag i dem var de borta. Jag fick aldrig fatt på dem, hur duktig, snabb, listig jag än var. De var borta.

Är det så jag gör fortfarande med människor? Jagar spöken jag inte kan nå? Är jag själv spöket jag inte får fatt på? Att göra en ironman är det att jaga mina försvunna föräldrars kärlek i en dröm som aldrig går i uppfyllelse? En sak är i alla fall sann, träningen hjälper att hålla ångesten i schack. Det var väntat att det här året skulle pröva mig och nu är jag ganska så mycket mitt i mitt eget getingbo.