17 dagar kvar - simning

Dag 149

50 min simning

Tittar på veckoöversikten och tycker att mina sju pass känns som semester, absurt. Jag är väldigt tacksam över dem, att de är så få, och korta också. Benen är trötta och det knäcker och knakar och gör ont i nacken ner över axlarna, men det har blivit bättre än igår så det är nog bara att jag verkligen behöver det här lite lugnare.

Jag fick sällskap av Maria idag. Maria, som ska springa fjällmarathon över tre fjälltoppar samma dag som Kalmar. Hon är så grym! Igen, som jag skrivit så många gånger förut, vilken skillnad det gör när man har sällskap. Lättare att hålla sig positiv, mer benägen att verkligen klara det man gör, fokus på någon annan än sig själv vilket känns så mycket mer meningsfullt. För mig är det också jättebra att få öva på att hålla mitt tempo, att upptäcka när jag börjar gå in i prestation, visa mig duktig, eller försöka vara snabbare, eller (som vanligast) tycka att jag är så mycket sämre. Jag tror det bottnar i att min självtillit sviktar så ibland. När jag inte tror på mig själv är det som att jag håller på att drunkna och då tar jag i, och alldeles för mycket, och jag plaskar, och tappar orienteringen, förlorar min rytm och helt enkelt lyckas göra mig till ett problem för mig själv. Idag kunde jag känna när det var på väg. Märkte när jag började öka tempo, eller växlade i tankarna från funderingar till värderingar av min prestation. Lyckades balansera mig och hitta tillbaka till vattnets och min rytm. Stolt över det!

Det känns som Kalmar närmar sig med stormsteg. Jag vet inte alls om jag har vad som krävs för att ta mig igenom en godkänd Ironman, och helst vara hel på andra sidan också. Jag måste lita på att jag gjort vad jag kunnat, och det har jag. Hade jag haft ett mer avancerat program hade jag inte pallat. Flera av passen jag gjort, och hur de legat i relation till varandra har varit mer än nog för mig att klara av. Jag har pressat mig, men varsamt för att jag inte velat skada mig. När jag ser tillbaka på hur jag gjort tidigare har jag pressat mig för mycket. Jag vet nu att jag strävar efter balans, jag vill må bra. För min egen skull. Kan det räcka hela vägen ändå?