Dag 158
35 min löpning
Försov mig i morse, det är bara tredje arbetsdagen... Långa dagar, minsta barnet på fritids, äldsta får hämta och klockan hinner bli 18-18.30 innan man ens är hemma. Middagar vid 20-tiden. För varje dag luckras mina gränser upp och jag får svårare och svårare att motivera varför jag ska få ta den tid jag behöver till träningen när det är så mycket annat som behövs göras, och jag suddar mig själv i kanterna medan jag mår illa. Det är inte så att jag inte vill hjälpa till, finnas till hands och göra. Det är att om jag låter den sidan ta över slutar jag lyssna på vad jag vill, för det är inte viktigt. Jag vet att det Är viktigt, men min kropp vill se till att alla andra har det bra först, läsa in och tolka och försöka se till att jag kompletterar det som andra har för mål, i stort och smått. Jag har ända sen jag började springa haft krig inuti för att motivera varför jag ska få tiden. Inför varje runda. Om jag kan planerar jag fortfarande så att det ska ställa till det så lite som möjligt, vilket ju också är bra såklart. Men idag fick jag en ordentlig tillbakablick till hur jag brukade känna jämt. Utan egen luft. Jag vill få känna mig som min egen och ge av mig när jag vill, inte när jag känner att jag måste och behöver.
Känner att jag bara väcker tvivel och oro och hur jag än gör gör jag fel, och inget känns så fel som att jag valde bort min egen plan. Den går att rädda, men jag litar inte på att jag kommer göra det. Så lite att jag dessutom måste skriva helt kryptiskt så att man inte förstår. Jag klarar inte tanken på att misslyckas om jag skrivit vad det är och sen inte gjort. Jag måste vända den här spiralen. NU!!!
Men lunchen med min fina kollega där uppe på bilden, den var bara fin! För exakt ett år sen sprang vi också och jag hoppas vi kommer kunna få till att springa ihop ibland under läsåret, det är verkligen bästa sättet att äta ute ihop!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar