Dag 148
3 tim cykling med övergång till 70 min löpning
Lustigt med vissa pass. Bara för att jag i förrgår cyklade fem timmar så kändes inte tre timmar lika jobbigt mentalt, större hook på löpningen. Valde att göra hela passet själv. Jag måste jobba med min mentala inställning till vad jag tror att jag ska klara och inte. Märker att jag mitt hårdaste arbete är att slåss med min flyktinstinkt. Egentligen inget nytt. Jag kan vara rätt så raffinerad på att fly, ibland så fiffig att jag inte ens fattar det själv. När jag var yngre behövde jag det för att överleva, men inte nu längre. Det är bara att mina beteendemönster blivit så djupa genom åren så det är lite bestyr med att bryta dem, kan man väl säga.
Idag när jag sprang kom jag stundtals att tänka på helheten av passet, hur mycket jag hade kvar, hur olidligt långt det var, hur ont jag redan hade i kroppen, hur jag inte kunde se framför mig att jag skulle klara springa hela vägen. När jag kom i kontakt med de tankarna blev jag illamående och yr, kände svagheterna på olika ställen i kroppen. Jag tvingade mig själv att räkna andetag, tre ut, två in och lyssna på rytmen av andningen tillsammans med mina steg. När jag gjorde så försvann tankarna på hur långt jag skulle springa, och även min prestationsångest. Idag var det lika tydligt som en av- och påknapp. Jag har tidigare inte fattat vad de tankarna är för nåt, de verkar bara vilja mig illa. Få mig att sluta, och se det omöjliga med saker. Nu funderar jag på att de nog helt enkelt är min flyktkänsla påslagen. Att rädslan för den fysiska ansträngningen känns så hotfull att jag vill fly från den och få mig att sluta. När jag lyckas vara i ansträngningen, räkna andetag, känna kroppen steg för steg känns det bra. Det kan kännas verkligen jobbigt, men det är ingenting i närheten av flyktkänslans jobbighet. Den får mig att vilja kräkas när den blir stark. Helt naturligt, den är ju ett gift för mig.
Just den här tiden på året är starkt laddad för mig. Jag tror det är därför jag har så ont i kroppen. Det har lättat lite nu, men inte helt. Det tog ett tag att hitta ord för hur mina ben gör ont, men sen kom jag på det. Det är precis som växtvärk. Jag har som växtvärk i hela benen. Samma molande som över nacken och axlarna häromdagen. Ett molande, malande smärtmoln som fyller från skelettet och ut till huden. Blir orolig att jag bara är klen, att jag inte är gjord för detta.
Det är pappas födelsedag idag. Jag kommer inte ihåg om vi besökte honom på sjukhuset då. Eller om han var hemma den dagen. Har nästan inga minnen kvar. Idag fick jag plötsligt tillbaka en minnesbild av pappas rum på sjukhuset, och att det stod flera buketter med blommor där. Det kanske var på hans födelsedag. Eller kanske efter själva operationen. Undrar hur länge han låg inne egentligen? Hur ofta var vi där och hälsade på? Känns helt obegriplig att det nu är 31 år sen han dog. Idag blev hans födelsedagspresent att mitt yngsta barn tog sitt första simborgarmärke. Nu simmar alla mina, hon skaffade nog också sin första kille idag. Hon hängde i flera timmar hos honom, de höll hand och såg på tv och bäddade med filtar och kuddar för att ligga och titta på solnedgången ihop. Jag tänker väldigt sällan på hur det skulle vara om mamma och pappa levde och fick vara med om allt det jag upplever i mitt liv och tillsammans med barnen. Jag tror att det är för jobbigt. Kan börja en tankekedja lite nu och då, men lämnar den ganska fort. De finns inte kvar. Jag kommer aldrig att få uppleva de önskedrömmarna. Omöjliga önskedrömmar kan ju aldrig bli verkliga. Det enda de leder till när de fördjupas är mer smärta. Tacksam över mitt flyktbeteende när det gäller såna saker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar