11 dagar kvar - cykling

Dag 155

60 min cykling

Ännu inte helt bra. Försöker att inte oroa mig och väntar så länge jag kan på dagen med varje pass för att låta kroppen vila. Cyklingen gick bra, känner inte av nån svullnad i halsen även om den växelvis är öm efter hosta. Förra förkylningen satt svullnaden kvar i veckor efteråt, gjorde det svårare att andas.

Hämtade ut min trisuit som jag beställt. Hittade en Head, har deras triathloncykelbyxor och tycker verkligen om dem. Hoppas trivas med den här också.

För någon dag sen var min dotter på en extra ridlektion. Det var en annan lärare. Jag såg hur hon kämpade och kämpade och försökte göra allt läraren sa. Men hela hennes utstrålning förändrades under lektionen och precis när de skulle stiga av hästen bröt hon ihop och kunde inte sluta gråta på en lång stund. Hon upplevde läraren som sträng. Hon sa att hon blev mer och mer osäker. Jag har aldrig sett henne osäker på en ridlektion förut. Läraren var noga med vissa detaljer, hela tiden vänlig, men också nitisk med vissa saker.

Jag tänker på skillnaderna mellan mina två fosterfamiljer. Den första hos min farbror där regler sattes utifrån devisen skyldig tills bevisat oskyldig. Det förutsattes att jag skulle vilja ställa till det på olika sätt så ramarna var redan från början snäva och med straffkonsekvenser för ev misslyckande att hålla dem. De gav mig aldrig en chans att visa mig själv pålitlig. Jag fick inget spelrum, lite som jag tror min dotter upplevde det. Vad hon kunde var inte så intressant.

Min andra fosterfamilj, och min fostermamma som jag hade mest kontakt med hon sa nångång, "Vi bestämde oss för att låta dig vara och hoppas på det bästa." De satte väldigt få gränser, men hon pratade med mig. Jag upplevde det som att hon litade på mig, att hon tyckte om mig och ville mig väl. Jag ville inte göra nånting för att förstöra det. Den familjen har inget släktskap med min, vilket gör de ännu mer speciella. Med vad de gjorde, hur de tog hand om först min bror och sen mig, det gav hopp. Det ger fortfarande hopp om godhet, osjälviskhet och inte minst kärlek. Den familjen är anledningen till att jag kunnat leva ett så gott liv som jag har. De gav mig kärlek utan att önska sig någonting tillbaka annat än den positiva känslan av att ha hjälpt till med det de kunde. Så kändes det, och det var en livgivande känsla. Jag behövde inte vara någon speciell för dem. jag fick vara precis som jag var, med det jag bar på, och det var okej. Ett tag hade vi sovrummen precis bredvid varandra, mina fosterföräldrar och jag. Jag kunde inte sova på nätterna utan satt uppe och skrev. På skrivmaskin. De sa aldrig nånting. De tänkte att det var något jag behövde göra, så de lät mig. Det måste ha varit helt outhärdligt svårt att sova för dem! 

När jag fyllde 17 år var jag det enda barnet som bodde kvar i huset. Jag visste att de vill flytta till deras sommarhus några mil bort efter att barnen var utflugna. Jag ville inte vara den som stoppade deras planer bara för att de tagit hand om mig, så jag tog hjälp av min socialassistent och arrangerade sp att jag skulle kunna flytta hemifrån. Det är enda gången som jag kommer ihåg att min fostermamma blev arg på mig. Jag tror inte att jag berättade om mina skäl heller. De var så snälla, jag ville verkligen inte vara till besvär och hindra dem på något sätt. Ann och Åke räddade mig till liv, de gav mig en ny trygghet att gå vidare med i livet fast jag förlorade all jag hade. De såg mig och jag var okej, och det har hjälpt mig lära mig massor med saker genom åren för jag har någonstans inuti känt mig säker nog att våga prova.