Dag 154
Pass 1: 40 min simning
Pass 2: 30 min löpning
"Toppvecka"
Var inte säker på om halsontet hade gått över imorse så jag drog ut på att köra första passet i det längsta. Har hostat så mycket att jag blivit öm. Till slut kom jag fram till att det var det. Helt orimligt orolig över att göra det värre med att träna för tidigt. Vill inte göra det värre. Simningen gick bra och kroppen kändes som att den hade kraft. Tog det lugnt och klädde mig till eskimå efteråt och böljade i mig the´. Resten av dagen har jag nästan inte fått nåt gjort. dels ville jag ta det lugnt, men jag har också haft ont i hjärtat. Sysselsatte mig med att oroa mig över att jag ställde till det å det gravsta med simningen. Men sen när jag och Jenny sprang, lugnt och fint, försvann det. Det var som min andra misstanke, på onsdag börjar jag jobba... Jag har ångest. Känner oftast av det som hjärtont. Brukar i nio fall av tio gå över när jag springer, eller gör något annat konditionsansträngande pass. Bra åtgärd.
Jag har aldrig varit bra på att förstå när jag har ångest eller när jag mår fysiskt dåligt. När jag var yngre trodde jag alltid att det bara var fysiskt, så jag lugnade ner det och då kunde det gå över, sen funderade jag inte mer på det. Hade nog med att försöka överleva utan att någon skulle kunna läsa av min svaghet och kunna utnyttja den för att göra illa mig. Kan fortfarande göra liknande. På ett sätt bra, men på ett annat helt galet. Till exempel kan min strupe knyta sig ibland, om jag sätter nåt i halsen, sväljer fel, eller vid vissa typer av förkylningar. Strupen krampar så att jag i princip inte får luft. Det håller i sig tills jag lyckas få musklerna att slappna av, kan ta någon minut. Det är inte helt lätt när man samtidigt inte kan andas. Första gången det hände jobbade jag på bokhandel. Jag hostade så mycket att strupen låste sig. Kände att jag inte fick luft. Fick panik. Det här är det knäppa, vad gjorde jag? Bad om hjälp? Nej, jag låste in mig på en toalett längst in, längst bort i affären och försökte lösa problemet själv. Jag ville inte besvära någon, göra någon orolig eller ställa till med en scen där jag inte hade kontroll är min gissning. Vad hade hänt om jag hade svimmat, eller ännu värre? Herregud, ensam inlåst utan att någon visste var jag var eller vad som hände... Vad tänkte jag? Det som var bra med att jag tvingade mig själv att lösa problemet var att jag lärde mig lugna ner mig fast jag kände paniken stiga. Nu kan jag viljemässigt oftast få strupen att slappna av när den knyter sig om jag är ute och springer till exempel. Det är bra. Det är inte bra att göra som jag gjorde. Flera av mina närmaste vet forfarande inte om det ens. Varför gör jag mig ensam till och med när jag blir rädd?
Jag har lärt mig otroligt mycket under de senare åren tack vare fantastiska och tålmodiga vänner. Jag har fått vara som jag är och de har visat mig så mycket om tillit, närhet, öppenhet och om att hjälpa och be om hjälp bara genom sina sätt att vara. De har lärt mig att prata om saker, och nu kan jag be dem om hjälp. Jag behöver inte vara ensam. Göra mig ensam.
Ikväll när jag kom till Jenny och vi skulle ut på vår springtur hade hon tagit på sig sin likadana tröja, utan att vi pratat om nåt sånt innan. Efter löpningen bjöd hon på yogithe´. Vi valde olika smak, fick samma visdomsord. Vissa kvällar är livet tydligt och enkelt, mitt hjärta sjunger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar