Dag 164
32 min simning
Registrerat mig och promenerat runt en hel del i Kalmar. Börjar förstå hur området hänger ihop, och var man ska göra vilka övergångar med vilka in- och utgångar. Känns bra.
Efter vi ätit lunch gick vi ner till
kajen och hittade starten för simningen.
Vi satte oss på kajkanten för att
försöka få en överblick över simbanan med hjälp av kartan och de utsatta
simbojarna vi kunde se. När vi tittade rakt ner, i vattnet, såg vi att det var fullt av
maneter. FULLT! De blev självlysande i solen. Inte helt bekväm med dem…
Vi gick till vågbrytaren där det var några som simmade, men
jag vågade inte i där. De som simmade var flera stycken tillsammans och simmade
ut mot bojarna. Jag skulle ha velat simma längs kanten, men det såg galet
grunt, stenigt och tångigt ut. Jag vågade inte helt enkelt. Vid Kattrumpan var
det fler som var i. En badstrand med två av simruttens bojar utplacerad lagom
långt från stranden och längs med den. Jenny satte timern på 20 minuter och jag
kom efter en massa ojande till slut i vattnet. Hade inte imsprayat glasögonen,
för att jag ville testa hur det kändes att bli dimblind när jag inte har
tryggheten av att simma mellan två bryggor. Det var rätt så obekvämt faktiskt,
men det gick, och imman försvann fortare än jag kommer ihåg det från hemma. Det
var bättre sikt i det bräckta vattnet än i Mälarens förvisso också bräckta, men
inte lika mycket. Mycket tång, och grunt var det. Hade jättesvårt att hitta
andningen i början och att få ner pulsen för att hitta den. Växlade mellan
frisim och bröstsim för att hitta ett lugn. Var så upptagen med att försöka få
mig i balans att jag inte märkte Jenny som viftade när tiden var ute. Skulle ha
simmat 20 min, men det blev 32 istället. Grymt nöjd att jag kom mig i vattnet
och fick den första chocken idag istället för på lördagmorgon vid starten. Nu
VET jag att jag ska göra allt för att ta det lugnt tills jag hittar min rytm. ”Simma
lugnt” som Ugglan i fablernas Värld sa.
På race briefingen berättade de att det är 17% kvinnor
anmälda mot vanligtvis 10% (resten av världen utanför Europa). 49% av de
anmälda är first timers. De berättade också att många gör en Ironman ”not to
compete, but to complete”. Jag är en av dem.
När vi åkte från briefingen såg vi fullmånen stor som en jätteost på himlen. Vi körde så långt ut på en udde vi kunde och försökte äta upp den. En gigantisk cheezeball borde rimligen vara den ultimata uppladdningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar