Dag 151
Vilodag, ont i halsen och ledvärk. Feber?
Antiförkylningsspray, vitaminer, c-vitamin, örttabletter, rödbets/ingefära/äppeljuice/mynta-smoothie, olivoljefräst vitlök med honung på knäckebröd, marinerade chilivitlökar, detoxte med ingefärabitar, ingefära, ipren, en väninna på besök.
Googlade erytrocyter. Röda blodkroppar alltså. Brist kan ge sänkt immunförsvar. Kan se ett mönster av att jag i slutet av varje träningsmånad, den sista veckan då träningen lättar lite, då har jag blivit förkyld tre månader i rad nu. Den tredje veckan varje träningsmånad har varit den intensivaste, och jag har varje månad känt att det legat nära gränsen för att bli skadad. Jag har känt av belastningen på muskler och senor tydligast då, det börjar göra ont. "Viloveckan" får det att lugna sig, och sen byggs det upp igen.
Funderar på att jag har så svårt med när jag känner mig svag. Har ofta svårt att förlåta mig själv för min egen svaghet. Jag var väldigt lugn efter mammas död. Saklig. Observerande. Drömde mardrömmar där jag såg henne på nätterna, men var framåtblickande på dagen. Min faster fick mitt enda okontrollerade känsloutbrott när jag inte längre klarade att inte veta var jag skulle få bo. Under de första två åren kommer jag ihåg två gånger då jag utan direkt anledning började gråta och inte kunde sluta. Förutom det såg jag till att hålla mig på ytan. Det är ett ganska så kort koppel för en traumatiserad tonåring... Vilka dörrar stängde jag för att kunna hålla mig fungerande? Min kärlek och all min trygghet rycktes ifrån mig, mammas självmord fyllde mig med känslan av att ha blivit övergiven, inte tillräckligt älskad av den enda som skulle älska mig mer än sitt eget liv för att hon var just min mamma. Hur många år funderade jag över om jag alls var älskad? Om inte hon gjorde det, kan omöjligen någon annan... Jag är lyckligt lottad och har vänner som om och om igen sagt och visat att de tycker om mig, men jag har fortfarande svårt att säga att jag behöver det, att jag ibland kan behöva hjälp som i en kram eller hjälp med nånting som skulle gå mycket lättare om jag just kunde få hjälp. Jag piskar mig att klara själv, per automatik. Då, för länge sen, behövde jag det antagligen för att det gjorde för ont att behöva andra när de kunde ryckas ifrån mig. Nu är det mer ett mönster som är svårt att bryta. Jag tänker att det är där det gör ont, smärtan som är kontaktytan där vi möter någon annan. Att kärlek gör ont för att den är så viktig, för att man inte ska kunna glömma det. Vi föder våra barn genom värsta tänkbara smärta. Det är en enorm styrka, den starkaste, inte en svaghet. Men vi behöver varandra för att leva genom smärtan, för ibland är den mer än man själv klarar av, för att inte låsa in den med förakt för den egna sårbarheten. Vi behöver erkänna kärleken -kärlekssmärtan, eller ja, jag i alla fall. Acceptera makten, för det är den största och med den kan man göra så mycket gott. Läka både oss själva och världssjälen. När jag läser det här nångång hoppas jag att jag fattar nånting av det. Just nu snurrar det bara. Eller också kommer jag inte längre, men jag kommer alltid fortsätta försöka. Jag vill må så bra jag kan, känna mig hel. Undrar hur jag kommer hålla ihop imorgon? Snälla snälla goda makter låt förkylningen sovas bort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar