Dag 159
Pass 1: 40 min simning, 1400 m
Pass 2: 60 min cykling, 24.65 km + 10 min löpning, 1.66 km
Det var morgonens simpass som jag var så orolig inför igår att jag inte ens kunde nämna det. Har hela tiden haft mest motstånd mot simpassen, men mot slutet gick det okej då jag lyckades få till en rutin. Att jag blev förkyld och började jobba, vilket också innebär att ett barn ska lämnas och hämtas på fritids så ruckades rutinen och jag föll in i gamla tankemönster. Om ganska många saker. Inga bra tankemönster. Jätteglad att jag tog mig till vattnet och simmade mina längder! Efteråt kollade jag temperaturen, 14 grader... Det tog två timmar att få upp värmen igen.
Med det mesta verkar det vara så att jag sätter upp ramar för mig själv som gör att jag håller mig lugn och fokuserad, eller glad och yster, eller vad som... I balans, får saker att funka inifrån. När de ändras, som med nya rutiner, eller med en stor tävling typ kanske den största fysiska och psykiska utmaning jag kommer att utsätta mig för som närmar sig, då håller inte alltid ramarna för trycket. Så fort en ger vika börjar jag tvångsmässigt skaka på de andra för att se om de kommer att hålla, och märker snabbt att de inte verkar stabila. Drar då gärna slutsatsen att jag inte alls har balans och då börjar jag leta fel. När jag väl tagit på mig de glasögonen då ser jag med ett felhittarfilter. Det är ett otroligt bra sådant, för jag tror på varje sak jag får syn på. Efter ett tag börjar det gå mer än till överdrift och ickelogiken i vissa felaktigheter får mig att grubbla eller bli förbannad för att det inte stämmer riktigt. Då börjar jag kolla upp hur det egentligen ligger till, men inte förrän det gått rätt långt... Lite som en startsträcka det med, skulle gärna förkorta den så att jag inte ägnade så mycket tid åt att idiotförklara mig själv innan jag tar reda på om jag verkligen behöver det.
Att jobbet dragit igång och att det nu är en vecka kvar till Ironman, postförkylningen och ännu inte gjorda nya rutiner för barnen mellan mig och deras pappa, det är skakigt ostadigt. Oavsett var mina ramar är ostadiga är min första projektionskanal för min frustration mig själv, att jag inte gör gott nog. Men nu idag lyckades jag ta tag i det på nåt sätt i alla fall genom att ägna två och en halv timme till att gå igenom alla sim/cykel/löppass jag gjort sedan dag 1. Skrev ner all tid jag lagt ner och summerat per disciplin, månad och totalt. Rutigt, fyrkantigt och 1+1=2. Mellan mars-juli har jag lagt ner 188 tim 30 min. När jag såg mängden träningspass per månad, timme efter timme efter varann på papperet så blev jag lugnare. Töntig grej kanske, men det stoppade ett början till skenande självföraktståg. Det får gå som det går, jag har jobbat för det här, timme efter timme, dag efter dag. Jag tänker inte sluta nu.
Att jag skulle ut och cykla senare blev inget problem överhuvudtaget. För en dag sen kändes det som en omöjlighet. Provade min Head trisuit som jag köpt, den känns jättebra! Vädret var fint, det var varmt i luften, löpningen efteråt med nyfixade resårsnörningar, toppen! Sen en mysig te´och varma mackor-kväll med mina barn och film. Nu bygger jag de ramar jag behöver och gör det här. Jag har banne mig tänkt att ha roligt nu när jag tränat så mycket för att göra det här!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar