Dag 160
60 min Body Balance på Mälarö träningsverk
20 min simning, 800 m
Idag har jag varit ganska lugn. Fick frukostkaffebesök, åkte med dottern på hennes ridskola, fixat lunch till en hel hop barn och unga, tejpat och målat fönsterkarmar och gavlar på huset... Kom iväg i okej tid för att hinna till Body Balancepasset, jag brukar nästan alltid vara i sista sekunden. Kände mig förvånansvärt stadig i kroppen under passet, bättre än nånsin. Hade ordentlig kraft i benen, men var som jag misstänkt rätt stel. Otroligt skönt att få mjuka upp kroppen och balansera upp den. Blev väldigt medveten om mina hjärtslag efter passet, efter simningen ännu mer. Som om den väckts på något sätt.
Svalt i vattnet idag igen, men bara 20 min på schemat så det kändes som en present. Upplevde det som att jag hade kraft i armarna, kände mig stark, underbar känsla!! Så många perioder av att kroppens känts slutkörd och på gränsen, det här är en lyckoinjektion!!
Ledaren pratade om att både sträcka ut och om att släppa taget, och jag tänker att det är just det jag står inför. Att våga sträcka ut, släppa taget och våga dyka in i det okända. Något nytt och inget nytt kan hända om man inte släpper taget om det gamla. Jag har blivit rätt bra på att våga, jag är fortfarande alldeles för bra på att hålla kvar, tror jag. Jag vet inte riktigt vad som är att gå vidare och släppa taget och vad som är att hålla fast vid det som varit. Jag tänker på mamma. Hon är borta, det har jag förstått och accepterat. Jag har förstått hur det kunde hända, jag älskar henne, och jag vet att hon älskade mig. Ändå lever jag om min historia om och om igen. Jag vill inte att den ska hända andra. Det är ett helvete på jorden att leva vidare med en älskads självmord i sitt hjärta. Det får inte hända fler, vi måste lära oss mer om hur vi fungerar. Hur vi kan hjälpa varann när vi mår dåligt. Hur vi kan ta oss igenom svårigheter och komma upp till ytan igen. Är det att dyka i, eller hålla kvar, att släppa taget? Jag vet inte. Om det är att inte kunna gå vidare så är det ändå värt det, jag kan inte låtsas som att det inte har hänt. Det har format mitt liv, den jag är. Jag vill att det ska komma nåt bra ur det. Jag vill ge hopp om att det är värt att kämpa. Det är värt att kämpa för sitt liv, för människorna man älskar. vare sig man har dem hos sig eller inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar