Dag 156
45 min löpning
Första arbetsdagen idag. Planeringsdagar fram till nästa onsdag då jag åker mot Kalmar. Det brukar vara rätt krävande för hjärnan, och långa dagar. Har hostat rätt mycket under hela dagen men när jag sprang nu på kvällen var det som att jag aldrig varit förkyld, så himla skönt. Sen började jag hosta som en galning efteråt... Det gäller att jag lyckas hålla huvudet kallt under de här dagarna och inte stressar upp mig, nu är det många saker samtidigt. Bokade tid för att justera det sista på cykeln dagen innan jag åker, det var då de hade tid... Uppföljning efter cykelinställningen som jag precis innan semestern. Bästa jag gjort för mitt cyklande. Väl värt. Aldrig känt av knäna efter det till exempel.
Flera av mina arbetskamrater pratar väldigt stort om träningen jag gjort inför nästa lördag, och jag svarar "Ja, vi får se hur det går, jag har ju inte gjort loppet än.", men de återkommer till träningen. De har fokus på rätt ställe tycker jag, processen. Jag har för mig själv inte fokuserat på helheten av träningen. Det har hela tiden varit fokus på nästa pass, och sen nästa, och sen nästa, orolig över att det inte ska räcka till. När jag jobbar med teater fokuserar jag jättemycket på processen, att det är erfarenheterna därifrån som kommer att färga slutprodukten med de erfarenheter och det arbete som lagts ner, vad det sedan i själva verket blir är inte lika viktigt. Inte för att det inte är viktigt, men i processen är man inte där än, man kommer dit med de godaste förutsättningarna om man klarar arbeta närvarande i nuet där man är. Jag tror att jag tvistar till det där på nåt vis med det här projektet. Jag gör verkligen steg för steg, men jag vill liksom inte ge mig själv glädjen av hur mycket jag faktiskt redan klarat. Försöker hålla en sån attityd, men så fort jag inte tänker på det, pratar jag om det som att det vore ingenting, och ingenting om jag inte klarar loppet. Inte bra. När jag såg hur korta passen är nu på slutet blev jag jätteglad, det känns som semester! Att min kropp känner så är ju bevis nog för att jag gjort ett rejält jobb, och jag är stolt över mig själv, att jag lyckats ta mig så här långt. Att jag lagt upp mina träningsdagboksbilder på instagram som jag bestämde mig för, att jag försökt formulera mig under hela den här perioden. Inget av det har varit lätt för mig. Med det i ryggen är det bara sista programmeringen kvar, ta mig till start och sen genomföra. Gärna glad, och helst hel hela vägen.
Mitt första marathon mantrade jag "like a walk in the parc".
Halva ironmandistansen i Vansbro "som en dag på teatern".
Har funderat på om "som en förlossning" skulle kunna funka nu. Mina tog alla tre mer än ett dygn. Eller kanske lite poetiskt prettofyndigt "mitt fjärde barn, jag". Hahaha! Känner jag mig själv rätt skulle det inte förvåna mig om jag hamnar just där. Det är ju hur som helst en slags kärlekshandling till mig själv, det är värt kampen, jag är värd smärtan, jag vill leva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar