Dag 150
60 min cykling
Lyckades träffa flera väderlekar när jag var ute, störtregn och varmsol. Har haft förkylningskänning sen någon dag, tänkte att jag skulle kunna mota den. Brukar kunna göra det. Bara bestämma mig för att inte bli förkyld och sen mår jag bättre nästa dag. Säkerligen hokus pokus, men det funkar nästan alltid. Nu känns det som att det måste till ett sjujävla trolleritrick om jag ska må bra imorgon. Kroppen värker på ett sånt där molande sätt som gör att man vill krypa ut ur skinnet, har ont i halsen, i huvudet och har svårt att fokusera. Jag läste nånting tidigare idag som fick mig att känna efter, då var det som om hela kroppen gav efter. Kämpar rätt mycket med att hålla balans på mina känslor, har trott att det är bra. Om jag känner efter har jag för mycket sorg som vill ut. Det senaste året har på många sätt varit både upprivande, omvälvande, livsförändrande och mitt hjärta har fått arbeta så hårt. jag har tvingat mig själv att göra de saker jag bestämt mig för. Springa lopp fast jag gråtit hela natten innan, jobba fast jag fått hjärtklappning av att närma mig jobbet. Jag kräver att jag ska skärpa mig och klara saker, och sen skäller jag på mig för att jag såklart inte gör bra nog. Vad kallar man det, självfokuserat svaghetsförakt? Nu ska jag banne mig hålla mig undan vissa känslor för det kan göra mig svag, och jag behöver all kraft jag kan. Men vad händer? Jo, det tar så erbarmligt mycket energi att hålla mig på sparlåga så om nånting når fram har jag inget immunförsvar som kan hjälpa mig. Varken fysiskt eller psykiskt. Jag behöver lära mig hur jag kan hantera erfarenheter som påminner om mammas val att överge mig. Det händer väldigt väldigt sällan men det drabbar mig utom min kontroll och det har jag svårt med, och det tar evinnerlig tid för mig att få rätsida på, och ännu längre tid att ta mig igenom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar