Min första Ironman

Dag 166

Ironman Kalmar

Vaknade kl.04.00 helt dyngsur i svett, både det jag sov i och täcket var genomblött. Hade hostat även den här natten. När jag satte mig snurrade världen och jag mådde illa. Kunde inte avgöra vad som var vad. Nervositet eller om det var fysiskt. Långsamt fick jag i mig min grötfrukost och vi packade ihop det sista och körde till växlingsområdet. Hade förberett mina cykelflaskor och allt som skulle med kvällen innan så att jag inte skulle behöva tänka på morgonen. Misstänkte att jag inte skulle göra ett bra jobb med det hur som helst... Vi var ute i god tid och det kändes ostressat. Skönt.

Vi var bland de första vid startplatsen för simningen och kunde ta det lugnt och det var ingen kö till toaletterna. Var noga med att värma upp, då jag blev så skärrad av simningen för någon dag sen. Sen kom meddelandet att det var 16.6 grader i vattnet, och jag kom ihåg Vansbro 2014 då det var så kallt att de ställde in simningen. Inte jaga upp sig, hålla sig lugn. Gick ganska bra. Skulle ju göra detta. Ställde mig i fållan med dem som trodde sig kunna simma på 1.45. Nationalsången tystade allt småprat och det sjönk in ett this is it-allvar.Vi började röra oss framåt, allteftersom vi närmade oss vattnet hamnade jag oförmärkt allt längre bak och utan att jag visste det stod jag plötsligt vid tvåtimmarsskylten. Antagligen mitt simförtroende som började verka till min nackdel, kände bara allt större respekt för vad som väntade.

Det var kallt i vattnet. Omedelbart vevades osynkade frisimsarmar utan lokalsinne fram och tillbaka och halvt över mig hur jag än simmade. Helt meningslöst att crawla själv. Gick fortare och rakare med bröstsim. Sen märkte jag plötsligt att jag inte såg nånting. Alls. Vattnet var vitt och luften var vit. Jag trodde mina glasögon immat igen, trots att jag imfixat med dem innan. När jag fattade att det var dimma blev det obehagligt. Inte ens sjöräddningen kunde ju se alla oss, och jag såg inte längre dem. Såg överhuvudtaget inte till nästa boj, som tur var några enstaka huvuden framför, följde dem. Efter ett tag. lättade det, men då hade jag hängt mig fast vid att simma bröstsim, för det kändes tryggast, kunde hålla riktning och lugn. Provade gå över till frisim och växla mellan frisim och bröst, men jag drog omedelbart rakt ut åt vänster och förstod att jag skulle komma att simma dubbla sträckan om jag fortsatte att kryssa. Hellre bröstsim och rakt på nästa boj, än frisim och inte orka. När jag simmat en femtedel ungefär hade jag fått in en rytm som funkade men också en hel del kallsupar. Jag fick allt svårare att få ordentligt med luft och märkte att luftstrupen hade börjat svullna, förkylningen verkade vara kvar i kroppen mer än jag trodde. Det blev allt tyngre att andas och vatten och slem fastnade och gurglades fram och tillbaka med mina andetag. Försökte hålla mig lugn. När jag svängde inåt mot kajen började jag tänka på att folk nu skulle titta på hur jag simmade också och tycka en massa saker. Inga bra tankar. Innan jag hann lugna mig hann kroppen börja stänga ner, kändes det som. Den ville inte mer. Det började kännas hopplöst. Hann stävja det genom att sakta ner ytterligare så jag fick tillräckligt med syre. Men när jag såg en brygga i närheten, fast mark, med två människor nära vattnet ville jag inget hellre än att simma dit och bara stanna. Då började kroppen igen att stänga av. Det var som att alla blodkärl, alla muskler, allt bara drog ihop sig och ville somna. "Stannar jag nu kommer jag inte att fortsätta" kommer jag ihåg att jag tänkte. Sakta ner, sakta ner. Det gick galet sakta och jag förstod att jag det skulle vara svårt för mig att klara hela loppet. Ska det sluta såhär? Shit vad dystert!

Efter 2.05.56 var jag uppe ur vattnet. Jag var otroligt lättad, men kände det som att loppet var kört. Om det är så här svårt, om det ska gå så här dåligt... Försökte le, men jag tror ingen köpte det. Bytte om, snabbt toalettbesök och tog mig till cykeln. 

Fick inte igång klockan! Den var stendöd. Det kunde inte vara sant!! Äh! De får ta mig av banan. Har jag tagit mig hit med träning så ska jag fan inte sluta utan att de säger till mig att jag inte får fortsätta. Upp och iväg!

Fick ganska snabbt upp värmen och började engagera mig i hur jag nu skulle räkna ut när jag skulle ta gels och när jag skulle dricka utan att ha klockan till hjälp. Trampade på så fort jag pallade utan att jag började känna mjölksyra, det var det enda som verkade vettigt med tanke på att jag hade 18 mil framför mig. Hade en del ont i vaderna första 11 milen, men de blev alltid lite bättre efter jag tagit en gelpåse. Så jag började gå på vadkänsla kan man säga, och antal mil delat på de fem påsar jag hade (en tappade jag tydligen i växlingen). Dricka bestämde jag mig för att göra varje mil. Efter ett tag drack jag så fort jag kände av vaderna, och då höll jag mig rätt stabil. Det var en ensam cykling, men vacker, ute på Öland. Fantastiska supportrar som hejade längs vägen, tror aldrig jag sagt tack så många gånger under en och samma dag som under denna. Det betydde så mycket!!

Jag hade skjutit på toabesök så länge jag kunde, men insåg att ett måste jag göra. Visste att jag kämpade mot ett osynligt tidsmonster och hade glömt var jag var tvungen att vara när för att få fortsätta loppet. Tillbaka i Kalmar, toabesök och iväg igen. Tänkte inte klart när jag satte mig på cykeln igen och råkade växla på fel sätt så kedjan hoppade ur. Jippie! Suck! Och kampen mot tiden jag inte visste vad den var fortsatte ticka som en bomb medan jag med svarta händer och onda föraningar cyklade vidare. Höll modet uppe ändå och tänkte att går det så går det och "nu är det snart bara ett marathon kvar." Hahaha!

Cyklingen tog 7.40.59, jag klarade det med en och en halv minuts marginal till maxtiden på tio timmar från start. Toabesök igen och ett sjuhelvetes sjå i huvudet med att försöka räkna ut hur lång tid jag hade på mig att springa. Det fanns ingen klocka i växlingsområdet, men jag frågade en funktionär samtidigt som siffrorna bara snurrade i huvet på mig. Precis som de gör när jag är stressad. Struntade i att byta till kompressionsstrumpor, utan bytte bara skor och sprang iväg. Går det så går det. Gjorde upp en plan för vad jag skulle äta när, att jag skulle gå medan jag åt och springa där emellan. Första varvet kändes överraskande helt okej, men också med ett visst demonmotstånd av att se de flesta med ett och flera varvsarmband på sig. Så långt före mig, så mycket bättre. Försökte hitta nåt att tänka på. Började mantra "idag är jag stark, idag är jag underbar". En textsnutt från låten de spelade innan simstarten som utan att jag visste det fastnat i huvet. Funkade galet mycket bättre än "det kommer inte gå". Kände den också... Efter ett varv, med ett band på armen passerade jag en vätskekontroll där en man vänder sig till personen bredvid sig och säger lågt "ett varv bara". Då blev jag så fruktansvärt förbannad inuti att jag bestämde mig för att ta mig i mål om jag så skulle släpa mig in på mina bara armar. Resten av löpningen hade jag inga problem med tankarna, går det så går det. Det blev mörkare och mörkare. Mantrat förändrades till "ikväll är jag stark..." till "kan jag springa så springer jag" till "ett steg i taget, ett steg i taget". På sista varvet dök en gammal elev upp ur mörkret på sin cykel, jag blev så glad!, och människor i kvarteren och i olika grupper på olika ställen höll igång och peppade även oss som kom kämpande i sista timman. Så himla fantastiska! När jag sprang in mot upploppet och det var fullt av folk längs med sidorna som skrek mitt namn, hejade och gjorde high five med mig, då började det gå in att jag skulle klara det. Jag skulle klara det! Fan i mig!!

Löpningen tog 5.26.16 och på 15.30.48 sprang jag i mål till tonerna av Rick Astleys "Never gonna give you up". Inte den tuffaste låten, men texten passar finfint för det ska jag inte heller, jag ska aldrig ge upp på mig själv! Det är värt varje smärtsamt steg att ta sig i mål! I am an Ironman!

Jag är mest nöjd med att jag lyckats jobba så pass mycket med mig själv att jag stöttade mig igenom en sån här prövning. Under alla tvivel trodde jag ändå att det var möjligt, och det tog mig hela vägen. Jag höll mig positiv och njöt till och med, trots att allt var ytterst osäkert och ett komplett famlande i tidsblindo. 

Jag är också mycket tacksam för att min kropp höll så bra, att jag lyckats träna min kondition så att det kändes som att jag hade ork genom hela loppet. Nu på tredje dagen känner jag bara av lite träningsvärk och att hälsenorna känns ömtåliga. För övrigt mår kroppen toppen, det är verkligen ingen självklarhet, så tacksam!

Nu börjar fortsättningen med att hitta hur jag ska landa efter detta och hur jag ska gå vidare med min träning för att fortsätta utvecklas och må bra. Nu drar jobbet igång igen, alldeles för mycket som vanligt, och jag kommer ha begränsat med tid. Tre barn behöver också en mamma. Mina tankar under loppet var att ägna mig åt att bara ha kul ett tag. förbättra styrka och snabbhet generellt, träna med kompisar. Tänkte också på att jag verkligen vill förbättra min simning så att jag känner mig trygg med den, kanske Vansbrosimmet som mål för det.. Kanske fokus på simteknik ett år, sen cykling ett år med en ny Ironman 2018? Springa under hela tiden, kanske med... som mål? Man hinner tänka några varv på en 18 mils cykeltur...

Men för nu ska jag njuta av att jag gjorde det jag aldrig trodde var möjligt när jag började springa för fyra år sen, jag sprang från Tjejmilen till Ironman på fyra år!

1 dag kvar - cykling med övergång till löpning och incheckning

Dag 165
30 min cykling med övergång till 5 min löpning

Den här dagen skrev jag ingenting, jag var väldigt lättstressad. Hostade under nätterna (antagligen rest från förkylningen) vilket inte heller var direkt lugnande, eller gav ordentlig vila. Ju närmare loppet kom desto mer kände jag att jag ville skärma av för att inte gå upp i varv. Cyklade och sprang innan frukost. Jenny gjorde mig sällskap på 5 minutaren efter att hon var ute och sprang medan jag cyklade.

Vi var in på expo-området och jag köpte gels och sportdryck av det märke som skulle serveras. Hade varken testat eller lärt mig om hur man bör tänka, så om det skulle gå åt pipan så skulle jag i alla fall veta att det var den sorten jag skulle vara känslig mot. Det började vara väldigt många tankar kring saker jag inte visste hur det skulle komma att fungera. Toalettbesök, hur ofta jag skulle behöva äta och vad. Mitt i allt får jag mens och inser att jag verkligen kommer behöva planera toabesöken. Brukar få ganska ont vilket var oroande, ryggslutet brukar vara föremål för ondska, jag brukar känna mig både hopplöst låg och få extra lågt blodtryck med yrsel. Megabra extrakrydda på ett Ironmanförsök...

Checkade in cykeln och växlingspåsarna. Hamnade naturligtvis bredvid en mer än perfekt förberedd kvinna med fasttejpade gels, finurliga flaskor och allt möjligt som man skulle kunna tänkas behöva utan att behöva byta grepp för att komma åt det. Självförtroendet blev inte starkare.

Den bortre raden av påsar till löpningsväxlingen var herrarnas. De var så många fler...

När jag checkat in och hängt allt på plats ägnades restens av dagen åt skingra tankarna. Vi träffade en gammal teaterkollega till mig på Konstmuseet där vi också passade på att se utsällningen. På bilden skingrar vi oss för Kalmar slott. Vi gjorde ett tappert försök att köra runt och försöka förstå hur cykel och löprutterna gick men vi blev inte klokare, så då drog vi till Borgholm istället och åt finmiddag.

Sen tillbaka till vandrarhemmet och äta gröt innan det var läggdags in för dagen D.

2 dagar kvar - registrering och simning

Dag 164

32 min simning

Registrerat mig och promenerat runt en hel del i Kalmar. Börjar förstå hur området hänger ihop, och var man ska göra vilka övergångar med vilka in- och utgångar. Känns bra. 

Efter vi ätit lunch gick vi ner till kajen och hittade starten för simningen. 

Vi satte oss på kajkanten för att försöka få en överblick över simbanan med hjälp av kartan och de utsatta simbojarna vi kunde se. När vi tittade rakt ner, i vattnet, såg vi att det var fullt av maneter. FULLT! De blev självlysande i solen. Inte helt bekväm med dem…

Vi gick till vågbrytaren där det var några som simmade, men jag vågade inte i där. De som simmade var flera stycken tillsammans och simmade ut mot bojarna. Jag skulle ha velat simma längs kanten, men det såg galet grunt, stenigt och tångigt ut. Jag vågade inte helt enkelt. Vid Kattrumpan var det fler som var i. En badstrand med två av simruttens bojar utplacerad lagom långt från stranden och längs med den. Jenny satte timern på 20 minuter och jag kom efter en massa ojande till slut i vattnet. Hade inte imsprayat glasögonen, för att jag ville testa hur det kändes att bli dimblind när jag inte har tryggheten av att simma mellan två bryggor. Det var rätt så obekvämt faktiskt, men det gick, och imman försvann fortare än jag kommer ihåg det från hemma. Det var bättre sikt i det bräckta vattnet än i Mälarens förvisso också bräckta, men inte lika mycket. Mycket tång, och grunt var det. Hade jättesvårt att hitta andningen i början och att få ner pulsen för att hitta den. Växlade mellan frisim och bröstsim för att hitta ett lugn. Var så upptagen med att försöka få mig i balans att jag inte märkte Jenny som viftade när tiden var ute. Skulle ha simmat 20 min, men det blev 32 istället. Grymt nöjd att jag kom mig i vattnet och fick den första chocken idag istället för på lördagmorgon vid starten. Nu VET jag att jag ska göra allt för att ta det lugnt tills jag hittar min rytm. ”Simma lugnt” som Ugglan i fablernas Värld sa.

På race briefingen berättade de att det är 17% kvinnor anmälda mot vanligtvis 10% (resten av världen utanför Europa). 49% av de anmälda är first timers. De berättade också att många gör en Ironman ”not to compete, but to complete”. Jag är en av dem.

När vi åkte från briefingen såg vi fullmånen stor som en jätteost på himlen. Vi körde så långt ut på en udde vi kunde och försökte äta upp den. En gigantisk cheezeball borde rimligen vara den ultimata uppladdningen.

3 dagar kvar - cykling

Inget Wifi på vandrarhemmet, men bättre sent än aldrig...

Dag 163

45 min cykling

Fick besked att cykeln blivit klar, och lyckades på håret komma i tid till minstingens första skoldag med bilen packad och redo för avfärd direkt efter. När jag hämtade ut cykeln visade det sig att de bytt både kedja och rullhus. Heter det så? Eller hittade jag på det nu? I alla fall, och bytt däck och justerat bromsar. Jag fick rådet att provcykla för att känna om kedjan behöver efterjusteras vilket är vanligt då man byter, då den kan töja sig. Passade bra med mitt cykelpass som stod på schemat. Nu funkade alla växlarna, men jag tror pga att jag inte är van med det så har jag inte riktigt tekniken inne vilket gjorde att kedjan hoppade av tre gånger. Ska kolla med nåt utav cykelserviceställena här i Kalmar om det är så att det är kedjan. Men det känns hur som helst roligt att alla växlarna fungerar!

Jenny väntade på ett lunchfik som vi sedan åt lunch på innan vi började köra neröver. Hon lugnar mig hela tiden när jag drar iväg med konstiga funderingar som stressar upp mig. Väldigt tacksam för hennes sällskap! Vi klarade bilresan, googlade var och varannan ort och museiperson vi stötte på längs vägen. Det gick så långt att vi i slutänden höll oss levande med hjälp av Mora Träsk och Tigerjakten på Youtube. Då finns det inte mycket näring kvar.

Vi bor på vandrahemmet bredvid djurparken, på Öland. 

Vi är ätna, trötta och jag har fortfarande ont i magen. Går i skov väldigt förknippade med allt som har med Ironman att göra. Ångest alltså. Jag behöver skärpa mig. Kan inte ha såhär ont på lördag, då kommer det inte gå. Kan ju inte mesa ihop nu. Imorgon blir det till att sortera upp all information och fakta om loppet, registrera mig och kolla upp vad jag behöver för att bli lugn. Jag vill har roligt, helst bara roligt. Oroligt har jag inte tränat för att ha det. Det här är ju världens grej för mig! Jag ska göra en Ironman! Fatta det, Majken Pollack!!

Ovärdeliga Jenny som tar hand om mig.

4 dagar kvar - löpning

Dag 162

Pass 1: 20 min löpning

Pass 2: fick ställa in 20 min simning

Dagen började jättebra. Kände mig stark i benen och filosoferade över om jag nångång kommer att hitta en känsla av att kunna fortsätta springa hur långt som helst, utan att funderar över det. Som med promenader.

Vid 14.30 satt jag på ett sista möte inför att eleverna på mitt jobb kommer imorgon, eller idag snarare.. Kände mig nervös, hade mycket att fixa och vad som händer under de första elevdagarna kommer jag inte vara med och påverka pga resan till Kalmar. Hjärtat slog rätt hårt. Sen sjönk det plötsligt ner i magen. Först blev jag lite glad för att jag brukar stänga av kroppen på mitten och inte känna ända ner i magen, sen fick jag mer och mer ont för varje timme. Har tänkt att det är nervositet, mensvärk, att jag fick i mig brödkrutonger i salladen vid lunch efter att försökt hålla mig glutenfri. Klarade av mitt sista naprapatbesök. Hon gick igenom framför allt vänster axel och vänster vad och nacken. Helt mörbultad efteråt. Body balance-träningsvärken håller fortfarande i sig, och sen när jag till slut fick tag på cykelstället där jag lämnat in Jake (nära jobbet), så var han inte klar. Problem med växlarna. Planeringen svajade till rejält och jag hade så ont att jag fick hålla i mig medan jag körde mina 3.5 mil hem. Tog en ipren och låg orörlig i en dryg timme. Mina barn var väldigt tålmodiga trots sin hunger. Sen kunde jag till slut röra mig igen i alla fall. Lustigt nog sammanföll detta med att jag tog beslutet att inte simma... Klarade inte av att skriva med så mycket att fixa, inkluderat hår makeover för att barn inför skolstarten. Vet fortfarande inte vad det är som gör att jag fick så ont, känner av det lite nu också. Det påminner om två tillfällen då min mage slogs ut i några dagar. Jag trodde det vara magsjuka, men in efterhand har jag kommit på att jag hade övertränat. Kroppen lade ner mig och sa att jag inte skulle röra mig. Strängt. Ena gången satt i mer än en vecka. Jag hoppas jag ska kunna hålla mig lugn och att kroppen bestämmer sig för att förlåta mig. Nu har jag lite packning att göra...

5 dagar kvar, cykling med övergång till löpning

Dag 161

40 min cykling med övergång till 10 min löpning

Hade en bokad servicetid för cykeln idag så jag fick göra mitt pass innan jobbet, typ innan jag vaknat. Tyckte jag var torr i ögonen när jag for ut och tänkte att jag nog var verkligt trött. Satte på mig mina glasögon när jag kom hem och såg ingenting! Då först märkte jag att jag hade somnat med linserna i... Såg i alla fall hur vackert det var ute, och luften kändes så frisk och lätt. Var lite trött i benen efter Body Balance-passet igår kväll, vilket förvånade mig. Det har förvånat mig ännu mer att allteftersom dagen gått har jag fått en mer och mer jävulusisk träningsvärk av densamma!! Jag verkar då i alla fall ha ansträngt mig under passet, det är klart...

Vet inte om jag slagit av nervositetskänslorna, stängt ner, eller vad det är som händer. Tankarna far fram och tillbaka och olika trådar börjas på men kommer inte till avslut. Har tvättat, men inte börjat packa. Jag behöver vara förberedd på det mesta känns det som. Väderprognosen skiftar från ena dagen till den andra från sol till regn till...? Samtidigt som jag åker börjar två av barnen skolan, och hår ska färgas, kläder vara rena. Någon ska följas med och jag hoppas få klar cykeln redan imorgon. Tänker ofta att jag ska packa ner mina havregryn. Det är tydligen något som är mycket viktigt att tänka på, och jag har köpt nya vitaminer, och resorb som jag ska försöka dricka morgon och kväll. Jag är livrädd för att jag ska få kramp igen, och jag tänker samtidigt på att jag behöver fylla på olja, kylarvätska och spolarvätska i bilen. Städa ur den. Diska upp innan jag åker. Jag fick ett tips om att ta det lugnt under cyklingen och spara krafter till en bra löpning och att hålla mitt matschema. Note to self: ta reda på vad ett matschema kan vara. När jag sprang Stockholm marathon såg jag till att äta något varje gång det bjöds, "man vet aldrig när man får äta nästa gång". Det funkade väldigt bra. Kändes som att jag hade jämt med energi och fick inga direkta dippar. Ska gå igenom bansträckorna grundligt när jag kommer till Kalmar, kan inte riktigt ta in all info än.

Jag är rädd för att jag ska få veta att träningen jag lagt ner inte räcker till, att min kropp kanske inte håller, att någonting händer som jag inte kan hantera, att jag faller ur. Jag känner mig också glad inuti, att jag tycker att det ska bli så roligt. De två känslorna är det som balanserar mig just nu.

6 dagar kvar - body balance o simning

Dag 160

60 min Body Balance på Mälarö träningsverk

20 min simning, 800 m

Idag har jag varit ganska lugn. Fick frukostkaffebesök, åkte med dottern på hennes ridskola, fixat lunch till en hel hop barn och unga, tejpat och målat fönsterkarmar och gavlar på huset... Kom iväg i okej tid för att hinna till Body Balancepasset, jag brukar nästan alltid vara i sista sekunden. Kände mig förvånansvärt stadig i kroppen under passet, bättre än nånsin. Hade ordentlig kraft i benen, men var som jag misstänkt rätt stel. Otroligt skönt att få mjuka upp kroppen och balansera upp den. Blev väldigt medveten om mina hjärtslag efter passet, efter simningen ännu mer. Som om den väckts på något sätt.

Svalt i vattnet idag igen, men bara 20 min på schemat så det kändes som en present. Upplevde det som att jag hade kraft i armarna, kände mig stark, underbar känsla!! Så många perioder av att kroppens känts slutkörd och på gränsen, det här är en lyckoinjektion!!

Ledaren pratade om att både sträcka ut och om att släppa taget, och jag tänker att det är just det jag står inför. Att våga sträcka ut, släppa taget och våga dyka in i det okända. Något nytt och inget nytt kan hända om man inte släpper taget om det gamla. Jag har blivit rätt bra på att våga, jag är fortfarande alldeles för bra på att hålla kvar, tror jag. Jag vet inte riktigt vad som är att gå vidare och släppa taget och vad som är att hålla fast vid det som varit. Jag tänker på mamma. Hon är borta, det har jag förstått och accepterat. Jag har förstått hur det kunde hända, jag älskar henne, och jag vet att hon älskade mig. Ändå lever jag om min historia om och om igen. Jag vill inte att den ska hända andra. Det är ett helvete på jorden att leva vidare med en älskads självmord i sitt hjärta. Det får inte hända fler, vi måste lära oss mer om hur vi fungerar. Hur vi kan hjälpa varann när vi mår dåligt. Hur vi kan ta oss igenom svårigheter och komma upp till ytan igen. Är det att dyka i, eller hålla kvar, att släppa taget? Jag vet inte. Om det är att inte kunna gå vidare så är det ändå värt det, jag kan inte låtsas som att det inte har hänt. Det har format mitt liv, den jag är. Jag vill att det ska komma nåt bra ur det. Jag vill ge hopp om att det är värt att kämpa. Det är värt att kämpa för sitt liv, för människorna man älskar. vare sig man har dem hos sig eller inte.

7 dagar kvar - simning o cykling m övergång till löpning

Dag 159

Pass 1: 40 min simning, 1400 m

Pass 2: 60 min cykling, 24.65 km + 10 min löpning, 1.66 km

Det var morgonens simpass som jag var så orolig inför igår att jag inte ens kunde nämna det. Har hela tiden haft mest motstånd mot simpassen, men mot slutet gick det okej då jag lyckades få till en rutin. Att jag blev förkyld och började jobba, vilket också innebär att ett barn ska lämnas och hämtas på fritids så ruckades rutinen och jag föll in i gamla tankemönster. Om ganska många saker. Inga bra tankemönster. Jätteglad att jag tog mig till vattnet och simmade mina längder! Efteråt kollade jag temperaturen, 14 grader... Det tog två timmar att få upp värmen igen.

Med det mesta verkar det vara så att jag sätter upp ramar för mig själv som gör att jag håller mig lugn och fokuserad, eller glad och yster, eller vad som... I balans, får saker att funka inifrån. När de ändras, som med nya rutiner, eller med en stor tävling typ kanske den största fysiska och psykiska utmaning jag kommer att utsätta mig för som närmar sig, då håller inte alltid ramarna för trycket. Så fort en ger vika börjar jag tvångsmässigt skaka på de andra för att se om de kommer att hålla, och märker snabbt att de inte verkar stabila. Drar då gärna slutsatsen att jag inte alls har balans och då börjar jag leta fel. När jag väl tagit på mig de glasögonen  då ser jag med ett felhittarfilter. Det är ett otroligt bra sådant, för jag tror på varje sak jag får syn på. Efter ett tag börjar det gå mer än till överdrift och ickelogiken i vissa felaktigheter får mig att grubbla eller bli förbannad för att det inte stämmer riktigt. Då börjar jag kolla upp hur det egentligen ligger till, men inte förrän det gått rätt långt... Lite som en startsträcka det med, skulle gärna förkorta den så att jag inte ägnade så mycket tid åt att idiotförklara mig själv innan jag tar reda på om jag verkligen behöver det.

Att jobbet dragit igång och att det nu är en vecka kvar till Ironman, postförkylningen och ännu inte gjorda nya rutiner för barnen mellan mig och deras pappa, det är skakigt ostadigt. Oavsett var mina ramar är ostadiga är min första projektionskanal för min frustration mig själv, att jag inte gör gott nog. Men nu idag lyckades jag ta tag i det på nåt sätt i alla fall genom att ägna två och en halv timme till att gå igenom alla sim/cykel/löppass jag gjort sedan dag 1. Skrev ner all tid jag lagt ner och summerat per disciplin, månad och totalt. Rutigt, fyrkantigt och 1+1=2. Mellan mars-juli har jag lagt ner 188 tim 30 min. När jag såg mängden träningspass per månad, timme efter timme efter varann på papperet så blev jag lugnare. Töntig grej kanske, men det stoppade ett början till skenande självföraktståg. Det får gå som det går, jag har jobbat för det här, timme efter timme, dag efter dag. Jag tänker inte sluta nu. 

Att jag skulle ut och cykla senare blev inget problem överhuvudtaget. För en dag sen kändes det som en omöjlighet. Provade min Head trisuit som jag köpt, den känns jättebra! Vädret var fint, det var varmt i luften, löpningen efteråt med nyfixade resårsnörningar, toppen! Sen en mysig te´och varma mackor-kväll med mina barn och film. Nu bygger jag de ramar jag behöver och gör det här. Jag har banne mig tänkt att ha roligt nu när jag tränat så mycket för att göra det här!!

8 dagar kvar - löpning

Dag 158

35 min löpning

Försov mig i morse, det är bara tredje arbetsdagen... Långa dagar, minsta barnet på fritids, äldsta får hämta och klockan hinner bli 18-18.30 innan man ens är hemma. Middagar vid 20-tiden. För varje dag luckras mina gränser upp och jag får svårare och svårare att motivera varför jag ska få ta den tid jag behöver till träningen när det är så mycket annat som behövs göras, och jag suddar mig själv i kanterna medan jag mår illa. Det är inte så att jag inte vill hjälpa till, finnas till hands och göra. Det är att om jag låter den sidan ta över slutar jag lyssna på vad jag vill, för det är inte viktigt. Jag vet att det Är viktigt, men min kropp vill se till att alla andra har det bra först, läsa in och tolka och försöka se till att jag kompletterar det som andra har för mål, i stort och smått. Jag har ända sen jag började springa haft krig inuti för att motivera varför jag ska få tiden. Inför varje runda. Om jag kan planerar jag fortfarande så att det ska ställa till det så lite som möjligt, vilket ju också är bra såklart. Men idag fick jag en ordentlig tillbakablick till hur jag brukade känna jämt. Utan egen luft. Jag vill få känna mig som min egen och ge av mig när jag vill, inte när jag känner att jag måste och behöver.

Känner att jag bara väcker tvivel och oro och hur jag än gör gör jag fel, och inget känns så fel som att jag valde bort min egen plan. Den går att rädda, men jag litar inte på att jag kommer göra det. Så lite att jag dessutom måste skriva helt kryptiskt så att man inte förstår. Jag klarar inte tanken på att misslyckas om jag skrivit vad det är och sen inte gjort. Jag måste vända den här spiralen. NU!!!

Men lunchen med min fina kollega där uppe på bilden, den var bara fin! För exakt ett år sen sprang vi också och jag hoppas vi kommer kunna få till att springa ihop ibland under läsåret, det är verkligen bästa sättet att äta ute ihop!

9 dagar kvar - cykling

Dag 157

50 min cykling

Sov dåligt närmare morgonen, drömde en massa om vatten och om att simma och en hel del konstigheter kring det. Hade bestämt mig för att jag skulle simma imorse. Egentligen skulle jag gjort det igår, men jag ville försöka vänta ut hostan. Det var inte värt det, så jag gjorde mitt cykelpass strax innan kl.6 istället. Kanske att jag efter jobbet skulle kunna... har hostat som en galning hela dagen.

Skrivit ut all möjlig info jag kunnat hitta. Det blev en... bok. Visar sig att det är en hel del att både fixa med innan och under dagarna i Kalmar. Det ska bli så kul!

10 dagar kvar - löpning

Dag 156

45 min löpning

Första arbetsdagen idag. Planeringsdagar fram till nästa onsdag då jag åker mot Kalmar. Det brukar vara rätt krävande för hjärnan, och långa dagar. Har hostat rätt mycket under hela dagen men när jag sprang nu på kvällen var det som att jag aldrig varit förkyld, så himla skönt. Sen började jag hosta som en galning efteråt... Det gäller att jag lyckas hålla huvudet kallt under de här dagarna och inte stressar upp mig, nu är det många saker samtidigt. Bokade tid för att justera det sista på cykeln dagen innan jag åker, det var då de hade tid... Uppföljning efter cykelinställningen som jag precis innan semestern. Bästa jag gjort för mitt cyklande. Väl värt. Aldrig känt av knäna efter det till exempel.

Flera av mina arbetskamrater pratar väldigt stort om träningen jag gjort inför nästa lördag, och jag svarar "Ja, vi får se hur det går, jag har ju inte gjort loppet än.", men de återkommer till träningen. De har fokus på rätt ställe tycker jag, processen. Jag har för mig själv inte fokuserat på helheten av träningen. Det har hela tiden varit fokus på nästa pass, och sen nästa, och sen nästa, orolig över att det inte ska räcka till. När jag jobbar med teater fokuserar jag jättemycket på processen, att det är erfarenheterna därifrån som kommer att färga slutprodukten med de erfarenheter och det arbete som lagts ner, vad det sedan i själva verket blir är inte lika viktigt. Inte för att det inte är viktigt, men i processen är man inte där än, man kommer dit med de godaste förutsättningarna om man klarar arbeta närvarande i nuet där man är. Jag tror att jag tvistar till det där på nåt vis med det här projektet. Jag gör verkligen steg för steg, men jag vill liksom inte ge mig själv glädjen av hur mycket jag faktiskt redan klarat. Försöker hålla en sån attityd, men så fort jag inte tänker på det, pratar jag om det som att det vore ingenting, och ingenting om jag inte klarar loppet. Inte bra. När jag såg hur korta passen är nu på slutet blev jag jätteglad, det känns som semester! Att min kropp känner så är ju bevis nog för att jag gjort ett rejält jobb, och jag är stolt över mig själv, att jag lyckats ta mig så här långt. Att jag lagt upp mina träningsdagboksbilder på instagram som jag bestämde mig för, att jag försökt formulera mig under hela den här perioden. Inget av det har varit lätt för mig. Med det i ryggen är det bara sista programmeringen kvar, ta mig till start och sen genomföra. Gärna glad, och helst hel hela vägen.

Mitt första marathon mantrade jag "like a walk in the parc".

Halva ironmandistansen i Vansbro "som en dag på teatern".

Har funderat på om "som en förlossning" skulle kunna funka nu. Mina tog alla tre mer än ett dygn. Eller kanske lite poetiskt prettofyndigt "mitt fjärde barn, jag". Hahaha! Känner jag mig själv rätt skulle det inte förvåna mig om jag hamnar just där. Det är ju hur som helst en slags kärlekshandling till mig själv, det är värt kampen, jag är värd smärtan, jag vill leva.

11 dagar kvar - cykling

Dag 155

60 min cykling

Ännu inte helt bra. Försöker att inte oroa mig och väntar så länge jag kan på dagen med varje pass för att låta kroppen vila. Cyklingen gick bra, känner inte av nån svullnad i halsen även om den växelvis är öm efter hosta. Förra förkylningen satt svullnaden kvar i veckor efteråt, gjorde det svårare att andas.

Hämtade ut min trisuit som jag beställt. Hittade en Head, har deras triathloncykelbyxor och tycker verkligen om dem. Hoppas trivas med den här också.

För någon dag sen var min dotter på en extra ridlektion. Det var en annan lärare. Jag såg hur hon kämpade och kämpade och försökte göra allt läraren sa. Men hela hennes utstrålning förändrades under lektionen och precis när de skulle stiga av hästen bröt hon ihop och kunde inte sluta gråta på en lång stund. Hon upplevde läraren som sträng. Hon sa att hon blev mer och mer osäker. Jag har aldrig sett henne osäker på en ridlektion förut. Läraren var noga med vissa detaljer, hela tiden vänlig, men också nitisk med vissa saker.

Jag tänker på skillnaderna mellan mina två fosterfamiljer. Den första hos min farbror där regler sattes utifrån devisen skyldig tills bevisat oskyldig. Det förutsattes att jag skulle vilja ställa till det på olika sätt så ramarna var redan från början snäva och med straffkonsekvenser för ev misslyckande att hålla dem. De gav mig aldrig en chans att visa mig själv pålitlig. Jag fick inget spelrum, lite som jag tror min dotter upplevde det. Vad hon kunde var inte så intressant.

Min andra fosterfamilj, och min fostermamma som jag hade mest kontakt med hon sa nångång, "Vi bestämde oss för att låta dig vara och hoppas på det bästa." De satte väldigt få gränser, men hon pratade med mig. Jag upplevde det som att hon litade på mig, att hon tyckte om mig och ville mig väl. Jag ville inte göra nånting för att förstöra det. Den familjen har inget släktskap med min, vilket gör de ännu mer speciella. Med vad de gjorde, hur de tog hand om först min bror och sen mig, det gav hopp. Det ger fortfarande hopp om godhet, osjälviskhet och inte minst kärlek. Den familjen är anledningen till att jag kunnat leva ett så gott liv som jag har. De gav mig kärlek utan att önska sig någonting tillbaka annat än den positiva känslan av att ha hjälpt till med det de kunde. Så kändes det, och det var en livgivande känsla. Jag behövde inte vara någon speciell för dem. jag fick vara precis som jag var, med det jag bar på, och det var okej. Ett tag hade vi sovrummen precis bredvid varandra, mina fosterföräldrar och jag. Jag kunde inte sova på nätterna utan satt uppe och skrev. På skrivmaskin. De sa aldrig nånting. De tänkte att det var något jag behövde göra, så de lät mig. Det måste ha varit helt outhärdligt svårt att sova för dem! 

När jag fyllde 17 år var jag det enda barnet som bodde kvar i huset. Jag visste att de vill flytta till deras sommarhus några mil bort efter att barnen var utflugna. Jag ville inte vara den som stoppade deras planer bara för att de tagit hand om mig, så jag tog hjälp av min socialassistent och arrangerade sp att jag skulle kunna flytta hemifrån. Det är enda gången som jag kommer ihåg att min fostermamma blev arg på mig. Jag tror inte att jag berättade om mina skäl heller. De var så snälla, jag ville verkligen inte vara till besvär och hindra dem på något sätt. Ann och Åke räddade mig till liv, de gav mig en ny trygghet att gå vidare med i livet fast jag förlorade all jag hade. De såg mig och jag var okej, och det har hjälpt mig lära mig massor med saker genom åren för jag har någonstans inuti känt mig säker nog att våga prova.

12 dagar kvar - simning o löpning

Dag 154

Pass 1: 40 min simning

Pass 2: 30 min löpning

"Toppvecka"

Var inte säker på om halsontet hade gått över imorse så jag drog ut på att köra första passet i det längsta. Har hostat så mycket att jag blivit öm. Till slut kom jag fram till att det var det. Helt orimligt orolig över att göra det värre med att träna för tidigt. Vill inte göra det värre. Simningen gick bra och kroppen kändes som att den hade kraft. Tog det lugnt och klädde mig till eskimå efteråt och böljade i mig the´. Resten av dagen har jag nästan inte fått nåt gjort. dels ville jag ta det lugnt, men jag har också haft ont i hjärtat. Sysselsatte mig med att oroa mig över att jag ställde till det å det gravsta med simningen. Men sen när jag och Jenny sprang, lugnt och fint, försvann det. Det var som min andra misstanke, på onsdag börjar jag jobba... Jag har ångest. Känner oftast av det som hjärtont. Brukar i nio fall av tio gå över när jag springer, eller gör något annat konditionsansträngande pass. Bra åtgärd.

Jag har aldrig varit bra på att förstå när jag har ångest eller när jag mår fysiskt dåligt. När jag var yngre trodde jag alltid att det bara var fysiskt, så jag lugnade ner det och då kunde det gå över, sen funderade jag inte mer på det. Hade nog med att försöka överleva utan att någon skulle kunna läsa av min svaghet och kunna utnyttja den för att göra illa mig. Kan fortfarande göra liknande. På ett sätt bra, men på ett annat helt galet. Till exempel kan min strupe knyta sig ibland, om jag sätter nåt i halsen, sväljer fel, eller vid vissa typer av förkylningar. Strupen krampar så att jag i princip inte får luft. Det håller i sig tills jag lyckas få musklerna att slappna av, kan ta någon minut. Det är inte helt lätt när man samtidigt inte kan andas. Första gången det hände jobbade jag på bokhandel. Jag hostade så mycket att strupen låste sig. Kände att jag inte fick luft. Fick panik. Det här är det knäppa, vad gjorde jag? Bad om hjälp? Nej, jag låste in mig på en toalett längst in, längst bort i affären och försökte lösa problemet själv. Jag ville inte besvära någon, göra någon orolig eller ställa till med en scen där jag inte hade kontroll är min gissning. Vad hade hänt om jag hade svimmat, eller ännu värre? Herregud, ensam inlåst utan att någon visste var jag var eller vad som hände... Vad tänkte jag? Det som var bra med att jag tvingade mig själv att lösa problemet var att jag lärde mig lugna ner mig fast jag kände paniken stiga. Nu kan jag viljemässigt oftast få strupen att slappna av när den knyter sig om jag är ute och springer till exempel. Det är bra. Det är inte bra att göra som jag gjorde. Flera av mina närmaste vet forfarande inte om det ens. Varför gör jag mig ensam till och med när jag blir rädd?

Jag har lärt mig otroligt mycket under de senare åren tack vare fantastiska och tålmodiga vänner. Jag har fått vara som jag är och de har visat mig så mycket om tillit, närhet, öppenhet och om att hjälpa och be om hjälp bara genom sina sätt att vara. De har lärt mig att prata om saker, och nu kan jag be dem om hjälp. Jag behöver inte vara ensam. Göra mig ensam.

Ikväll när jag kom till Jenny och vi skulle ut på vår springtur hade hon tagit på sig sin likadana tröja, utan att vi pratat om nåt sånt innan. Efter löpningen bjöd hon på yogithe´. Vi valde olika smak, fick samma visdomsord. Vissa kvällar är livet tydligt och enkelt, mitt hjärta sjunger.

13 dagar kvar - vilodag/sjuk

Dag 153 

Vilodag - sjukdag 3

Mitt på dagen idag kändes det som att det började vända till det bättre. Mer energi. Inte samma akuta halsont. Fortfarande inte okej, och vet inte om jag kommer kunna träna imorgon, men jag känner i alla fall hopp. Rätt fascinerande att jag reagerar på samma sätt vare sig det är en förkylning eller saker som träffar mig rakt in. När jag förlorar känslan av styrka, eller kontroll över situationen kan man nog också säga, förlorar jag hopp, och jag kastar mig på mig själv som en utsvulten varg. Som om det inte är nog svårt att bara hantera situationen. Vad fyller det för funktion? Jag brukar ta mig upp igen... Hjälper det mig att bli så förbannad på vad jag gör mot mig själv att det ger mig extra kraft att komma upp? Hoppas det. Skulle helst sluta, det räcker med att bära mitt bagage. Det är en del av mig, inte en väska jag kan lägga ifrån mig. Men kanske att jag kan välja hur tungt jag vill att det ska väga.

Kan man få ljus att strömma ut ur sår också? Det är vad jag tror, det är vad jag vill. Det skulle ge en mening.

14 dagar kvar - vilodag/sjuk

Dag 152

Vilodag - sjukdag 2

Legat hela dagen. Vansinnig huvudvärk, ont i halsen, klen i kroppen och hjärtat halvrusar av ingenting. Jag surar. Otroligt otacksamt av mig, jag har varit väldigt förskonad. Ändå rusar alla tankarna direkt. Har jag tagit mig vatten över huvudet, jag som inte ens vet om jag kommer klara tidsgränsen för en godkänd Ironman. Hur klen är jag egentligen? Ikaros, utan hjältegloria. Bara ett fjäderfä som flugit för nära solen, en landkrabba som tagit sig vatten över huvudet. Jag är inte snäll mot mig själv. Vill kunna vara ett stöd för mig själv, men det jag har först till hands är att be mig dra åt helvete. Otroligt okonstruktivt. Men jag har samtidigt aktivt gjort och tagit alla kurer jag kommit på. Tack och lov har de olika sidorna låtit varandra varit ifred, så det har inte blivit några större konflikter, hahaha! Det är så skört. Hur stark man än är. Livet är skört, och styrkan att hantera det, det är väl det man egentligen tränar för antar jag, både som sjuk och frisk. ....Alltså, jag har en löjlig förkylning!!!! Gaaaaaahh!! Jag är en idiot!! Nä, nu får jag lov att gå och lägga mig så att jag vaknar snäll imorgon. Punkt.

15 dagar kvar - vilodag/sjuk

Dag 151

Vilodag, ont i halsen och ledvärk. Feber?

Antiförkylningsspray, vitaminer, c-vitamin, örttabletter, rödbets/ingefära/äppeljuice/mynta-smoothie, olivoljefräst vitlök med honung på knäckebröd, marinerade chilivitlökar, detoxte med ingefärabitar, ingefära, ipren, en väninna på besök. 

Googlade erytrocyter. Röda blodkroppar alltså. Brist kan ge sänkt immunförsvar. Kan se ett mönster av att jag i slutet av varje träningsmånad, den sista veckan då träningen lättar lite, då har jag blivit förkyld tre månader i rad nu. Den tredje veckan varje träningsmånad har varit den intensivaste, och jag har varje månad känt att det legat nära gränsen för att bli skadad. Jag har känt av belastningen på muskler och senor tydligast då, det börjar göra ont. "Viloveckan" får det att lugna sig, och sen byggs det upp igen.

Funderar på att jag har så svårt med när jag känner mig svag. Har ofta svårt att förlåta mig själv för min egen svaghet. Jag var väldigt lugn efter mammas död. Saklig. Observerande. Drömde mardrömmar där jag såg henne på nätterna, men var framåtblickande på dagen. Min faster fick mitt enda okontrollerade känsloutbrott när jag inte längre klarade att inte veta var jag skulle få bo. Under de första två åren kommer jag ihåg två gånger då jag utan direkt anledning började gråta och inte kunde sluta. Förutom det såg jag till att hålla mig på ytan. Det är ett ganska så kort koppel för en traumatiserad tonåring... Vilka dörrar stängde jag för att kunna hålla mig fungerande? Min kärlek och all min trygghet rycktes ifrån mig, mammas självmord fyllde mig med känslan av att ha blivit övergiven, inte tillräckligt älskad av den enda som skulle älska mig mer än sitt eget liv för att hon var just min mamma. Hur många år funderade jag över om jag alls var älskad? Om inte hon gjorde det, kan omöjligen någon annan... Jag är lyckligt lottad och har vänner som om och om igen sagt och visat att de tycker om mig, men jag har fortfarande svårt att säga att jag behöver det, att jag ibland kan behöva hjälp som i en kram eller hjälp med nånting som skulle gå mycket lättare om jag just kunde få hjälp. Jag piskar mig att klara själv, per automatik. Då, för länge sen, behövde jag det antagligen för att det gjorde för ont att behöva andra när de kunde ryckas ifrån mig. Nu är det mer ett mönster som är svårt att bryta. Jag tänker att det är där det gör ont, smärtan som är kontaktytan där vi möter någon annan. Att kärlek gör ont för att den är så viktig, för att man inte ska kunna glömma det. Vi föder våra barn genom värsta tänkbara smärta. Det är en enorm styrka, den starkaste, inte en svaghet. Men vi behöver varandra för att leva genom smärtan, för ibland är den mer än man själv klarar av, för att inte låsa in den med förakt för den egna sårbarheten. Vi behöver erkänna kärleken -kärlekssmärtan, eller ja, jag i alla fall. Acceptera makten, för det är den största och med den kan man göra  så mycket gott. Läka både oss själva och världssjälen. När jag läser det här nångång hoppas jag att jag fattar nånting av det. Just nu snurrar det bara. Eller också kommer jag inte längre, men jag kommer alltid fortsätta försöka. Jag vill må så bra jag kan, känna mig hel. Undrar hur jag kommer hålla ihop imorgon? Snälla snälla goda makter låt förkylningen sovas bort.

16 dagar kvar - cykling

Dag 150

60 min cykling

Lyckades träffa flera väderlekar när jag var ute, störtregn och varmsol. Har haft förkylningskänning sen någon dag, tänkte att jag skulle kunna mota den. Brukar kunna göra det. Bara bestämma mig för att inte bli förkyld och sen mår jag bättre nästa dag. Säkerligen hokus pokus, men det funkar nästan alltid. Nu känns det som att det måste till ett sjujävla trolleritrick om jag ska må bra imorgon. Kroppen värker på ett sånt där molande sätt som gör att man vill krypa ut ur skinnet, har ont i halsen, i huvudet och har svårt att fokusera. Jag läste nånting tidigare idag som fick mig att känna efter, då var det som om hela kroppen gav efter. Kämpar rätt mycket med att hålla balans på mina känslor, har trott att det är bra. Om jag känner efter har jag för mycket sorg som vill ut. Det senaste året har på många sätt varit både upprivande, omvälvande, livsförändrande och mitt hjärta har fått arbeta så hårt. jag har tvingat mig själv att göra de saker jag bestämt mig för. Springa lopp fast jag gråtit hela natten innan, jobba fast jag fått hjärtklappning av att närma mig jobbet. Jag kräver att jag ska skärpa mig och klara saker, och sen skäller jag på mig för att jag såklart inte gör bra nog. Vad kallar man det, självfokuserat svaghetsförakt? Nu ska jag banne mig hålla mig undan vissa känslor för det kan göra mig svag, och jag behöver all kraft jag kan. Men vad händer? Jo, det tar så erbarmligt mycket energi att hålla mig på sparlåga så om nånting når fram har jag inget immunförsvar som kan hjälpa mig. Varken fysiskt eller psykiskt. Jag behöver lära mig hur jag kan hantera erfarenheter som påminner om mammas val att överge mig. Det händer väldigt väldigt sällan men det drabbar mig utom min kontroll och det har jag svårt med, och det tar evinnerlig tid för mig att få rätsida på, och ännu längre tid att ta mig igenom. 

17 dagar kvar - simning

Dag 149

50 min simning

Tittar på veckoöversikten och tycker att mina sju pass känns som semester, absurt. Jag är väldigt tacksam över dem, att de är så få, och korta också. Benen är trötta och det knäcker och knakar och gör ont i nacken ner över axlarna, men det har blivit bättre än igår så det är nog bara att jag verkligen behöver det här lite lugnare.

Jag fick sällskap av Maria idag. Maria, som ska springa fjällmarathon över tre fjälltoppar samma dag som Kalmar. Hon är så grym! Igen, som jag skrivit så många gånger förut, vilken skillnad det gör när man har sällskap. Lättare att hålla sig positiv, mer benägen att verkligen klara det man gör, fokus på någon annan än sig själv vilket känns så mycket mer meningsfullt. För mig är det också jättebra att få öva på att hålla mitt tempo, att upptäcka när jag börjar gå in i prestation, visa mig duktig, eller försöka vara snabbare, eller (som vanligast) tycka att jag är så mycket sämre. Jag tror det bottnar i att min självtillit sviktar så ibland. När jag inte tror på mig själv är det som att jag håller på att drunkna och då tar jag i, och alldeles för mycket, och jag plaskar, och tappar orienteringen, förlorar min rytm och helt enkelt lyckas göra mig till ett problem för mig själv. Idag kunde jag känna när det var på väg. Märkte när jag började öka tempo, eller växlade i tankarna från funderingar till värderingar av min prestation. Lyckades balansera mig och hitta tillbaka till vattnets och min rytm. Stolt över det!

Det känns som Kalmar närmar sig med stormsteg. Jag vet inte alls om jag har vad som krävs för att ta mig igenom en godkänd Ironman, och helst vara hel på andra sidan också. Jag måste lita på att jag gjort vad jag kunnat, och det har jag. Hade jag haft ett mer avancerat program hade jag inte pallat. Flera av passen jag gjort, och hur de legat i relation till varandra har varit mer än nog för mig att klara av. Jag har pressat mig, men varsamt för att jag inte velat skada mig. När jag ser tillbaka på hur jag gjort tidigare har jag pressat mig för mycket. Jag vet nu att jag strävar efter balans, jag vill må bra. För min egen skull. Kan det räcka hela vägen ändå?