Dag 119
4 tim 15 min cykling + övergång till 5 min löpning var dagens plan, och jag gjorde det! Två timmar senare än jag hade tänkt, men jag gjorde det. Benen kändes bra, och långa stunder cyklade jag på utan att egentligen tycka att det var påfrestande för benen. Halvvägs ut till Adelsö är jag försvunnen och lite halvdomnad i egna tankar när en cyklist kommer från andra hållet. När han kommer närmare ser jag hur glad han ser ut. Jag tror han lyssnar på musik. Han tittar på mig med jättesnälla ögon och ler brett, inte för att vara snäll mot mig. För att han var glad. Det var som en energiinjektion! Efteråt var jag förvånad över hur mycket kortare vägen kändes den här gången. Det positivas kraft, helt oslagbart!!!
Övergången till löpningen funkade helt okej, hade ännu lite mer kontakt med benen än förra gången. Känner mig glad att kroppen orkar just nu. Har kvar nåt i luftrören efter senaste förkylningen men det går lättare och lättare att andas. Stel och öm i nacken och har lite känselbortfall ytterst i vänster tumme och pekfinger, det sista blev lite värre under cyklingen, men har gått tillbaka nu. Har hänt liknande förut när jag överansträngt nacken och axlarna. Ska boka tid till en massör, och sen Lisa den fantastiska naprapaten som hjälpt mig bli bra i vänsteraxeln.
Tror jag börjar närma mig vad det här handlar om för mig egentligen. Jag känner mig inte rädd för att misslyckas. Känns det viktigt kommer jag försöka igen nästa år, och sen nästa igen, osv tills jag lyckas. Att jag nu är lika gammal som mamma var när hon gick ner sig i sin depression, att jag nästa år kommer vara äldre än hon någonsin blev, att jag kommer bli äldre än min mamma om allt går vägen. Det är där det sitter. Jag klarar så många saker i mitt liv. Det är inte ofta som jag inte kan hitta en väg ut, eller framåt, eller tillbaka, eller vad som nu kan krävas för att ta mig vidare. Men det jag är livrädd för är att jag någon gång ska hamna i en depression som min mammas. Djup depression är inte en sjukdom man vill bli frisk ifrån, man vill dö. Ingen människa går fri, vem som helst kan drabbas. Jag vill veta att jag har kraft att ta mig igenom en ironman om så krävs för att må bättre igen om jag skulle drabbas så hårt. Enda sättet att överleva är att leva sig igenom det och komma fram och ut ur den, börja leva igen. Jag vill leva. Jag vill vara levande. Det krävs massor med styrka bara för det, och förmåga att vara närvarande i det som är nu. Världen är ingen underbar plats. Den innehåller allt. Att vara en levande människa innefattar alla känslor. Att vara en lycklig människa kanske inte är att alltid vara glad, kanske det är att våga beröras av livet, att leva det, vara närvarande. Som killen på cykel som jag mötte. Han gav av sig själv. Hade han varit ledsen hade jag säkert känt det också, det hade också gett energi för det hade hjälpt mig komma i kontakt med mina såna känslor. Att känna är energi, det är livgivande, som jag ser det i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar